Susanne Tell: Kyrkan måste börja prata om självmord

1,3 miljoner svenskar. Det låter nästan osannolikt. Men enligt Folkhälsomyndighetens lägesrapport från förra året har så många svenskar någon gång funderat på självmord. Folkhälsovetare och författare Susanne Tell är inte lika förvånad:

– Självmord är något många tänker på när livet är svårt att hantera. Många av dem som har dessa tankar har det vid ett särskilt tillfälle i livet och det behöver inte vara farligt. Man kan se det som ett viktigt budskap från sig själv om att man nu mår riktigt dåligt. Det farliga är om man tänker att du ska agera efter tankarna.

Susanne Tell hade redan som ung allvarliga tankar på att ta sitt liv.

– Jag har alltid varit en person med tunn hud, som känt och tänkt mycket. I tonåren gick jag in i en tuff period när jag började må dåligt på riktigt. Jag var ganska ensam och grubblade mycket över liv och död, men jag höll allt för mig själv.

Susanne var väldigt ung när livet blev så jobbigt att leva att hon gjorde sitt första självmordsförsök. Det är lätt att tro att en sådan händelse ska leda till att en ung människa genast får den hjälp hon behöver. Men så blev det inte. I stället kastades Susanne mellan skolhälsovård, psykiatri och primärvård utan att någon tog ett helhetsgrepp om hennes situation.

– Det fanns liksom ingen vårdplan. Allt var bara tillfälliga insatser.

Inte heller i den frikyrkliga miljö som Susanne växte upp i fann hon det stöd hon behövde.

– Jag fick höra från både pastorer och ungdomsledare att de som begår självmord kommer till helvetet. Det är förstås en tanke som inte delas av alla i kyrkan, men för mig spädde det på känslan av utsatthet och hopplöshet. Dessutom fanns det i kyrkan en slags bild av att man som kristen skulle vara glad. Men så funkar det ju inte.

Först när Susanne Tell var i 25-årsåldern fick hon en riktig vårdplan. Hon fick en terapeut som hon kände förtroende för.

– Det gjorde sådan skillnad att träffa samma terapeut vecka ut och vecka in. Jag fick hjälp med att ordna upp hur mycket jag skulle klara av att vara ensam och hur jag skulle göra för att ha sällskap omkring mig. Och det fanns stöttning när jag mådde som sämst.

I samband med terapin ordnades det också så att Susanne Tell fick börja arbetsträna.

– Det betydde mycket att jag fick komma in i arbetslivet och känna att jag hade ett värde i samhället igen.

I dag är Susanne 38 år gammal. Hon är utbildad folkhälsovetare, gift och har precis fått sitt andra barn. Ändå vet hon att den tunna huden finns kvar. Hon är väl medveten om att de mörka tankarna kan komma tillbaka.

– En av de vanligaste fördomarna kring det här med självmord är ju att det här inte gäller den som har ett bra liv. Men även de som har ett bra liv och familj kan må dåligt.

Under de senaste åren har Susanne Tell arbetat för att hjälpa andra som befinner sig i den situation där hon var i så många år. Just nu är hon anställd på en frivilligorgansiation som heter Suicidprevension Väst. Där möter hon sjukvårdspersonal, socialsekreterare, barnmorskor, jourhavande präster och andra som arbetar med människor för att utbilda i hur man kan hjälpa människor som brottas med självmordstankar.

Läs mer: Hur bemöter man någon som är självmordsbenägen?

Genom sitt arbete har Susanne Tell lärt känna Jan Beskow som är professor i psykiatri och folkhälsovetare Filippa Gagnér Jenneteg som arbetar med samma fråga. De kom gemensamt fram till att de saknade konkreta verktyg att sätta i händerna på människor de mötte. Därför gjorde de gemensamt slag i saken och skrev boken "Handbok för livskämpar".

– Det här är en bok som jag själv hade behövt när jag mådde som sämst, säger Susanne Tell.

"Handbok för livskämpar" inleds med att slå fast att den som funderar på att ta sitt liv inte är ensam. Här finns konkreta råd om hur man tar kontakt med människor när man egentligen inte orkar. En person berättar om hur han kommit överens med en vän om att han ska sms:a "Jag behöver prata" när det är riktigt jobbigt. Då kan vännen ringa upp och inleda samtalet, och den som mår dåligt slipper ansträngningen att ta kontakt. Boken innehåller information om sammanhang där man kan hitta människor som haft samma tankar och journummer som man kan ringa mitt i natten.

Här finns också tips på hur man kan strukturera rutinerna i sin vardag, för att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar att klara av de svåra tankarna och så förslaget att ordna en slags ”må bra-låda” som man kan plocka fram när självmordstankarna blir akuta. Lådan kan laddas med bilder från tillfällen då livet varit gott, som till exempel från en härlig semester. I lådan kan man lägga ned en cd med musik eller en film man tycker om.

Susanne Tell och hennes författarkollegor vill med sin bok också hjälpa dem som finns omkring människor med självmordstankar.

– Det finns så många missuppfattningar när det gäller självmordstankar. Den vanligaste är att den som pratar om självmord gör det inte. Det stämmer inte.

Om en person säger att den inte orkar leva ska man alltid ta det på allvar, menar Susanne Tell. Men det finns sätt att ta reda på hur akut krisen är.

– Jag brukar säga att man ska fråga personen om han eller hon även funderat över sådant som metod och tidpunkt. Har tankarna varit så konkreta måste man se till att personen får professionell hjälp omedelbart.

Läs vidare: Hur orkar jag leva vidare om min livskamrat dör?

En annan missuppfattning, menar Susanne, är att man kan "väcka den björn som sover". Alltså att man genom att fråga människor om de bär på självmordstankar skulle kunna få dem att börja fundera i de banorna. Men så är det inte.

– Den dag som du funderar på om det finns en björn där så har den björnen varit vaken länge. Sedan finns förstås risken att folk tar illa upp, men man får helt enkelt förklara att man frågar för att man bryr sig.

Susanne Tell tror att även präster, pastorer och själavårdare behöver bli bättre på att ta de här samtalen.

– Jag skulle vilja ge alla inom kyrkan en spark i rätt riktning. Jag har mött präster och pastorer som verkligen ryggar för frågan om självmord. Det finns till och med sjukhuspräster som är vilse kring detta. Men om kyrkan skaffar sig verktyg och modet för att ta de här samtalen har man fantastiska möjligheter. Tänk bara på alla konfirmander man möter.

Hon uttrycker en frustration över de gamla tankarna på självmord som något syndigt och skamligt. Samtidigt tycker hon att saker och ting börjar förändras. Ett sådant exempel är hur den amerikanska församlingen Inland Hills Church i Kalifornien agerade då deras pastor Andrew Stoecklein tog sitt liv. På kyrkans facebooksida skrev man:

”Det är med tunga hjärtan vi i Inland Hills Church sörjer vår pastor Andrew som i lördags välkomnades till himlen efter att under en lång tid ha kämpat mot depression och ångest”.

– Det var första gången jag såg en kyrka behandla självmordet som vilken död som helst. Här fanns ingen skam och ingen skuld och man lägger det inte i tystnadsfacket. Det är dit vi måste komma. Först då kan vi på riktigt börja prata om det och hjälpa dem som plågas, säger Susanne Tell.

Läs vidare: Maria Ahlin: Min lillasyster tog sitt liv

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"