Talet som gav folk nytt hopp

Referenser till emancipationsproklamation om slavarnas frigörelse var självklara, eftersom det var hundra år sedan den skrevs under av president Abraham Lincoln. Hans tal bar tydliga drag av predikan. ”Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det. Detta är vårt hopp. … Med den tron kommer vi att kunna hugga ut en hoppets sten ur förtvivlans berg”, sa King.

Det tal som han lade sista handen vid, vid fyratiden på morgonen marschdagen, framfördes dock inte i sin helhet. Han drogs med av publikens gensvar och lämnade manuset för att tala om Amerika som en dröm som ännu inte uppfyllts, ett tema som han återkommit till sedan hösten 1960.

Avslutningen hade han använt i många tal under åren. Han målade upp den dag när alla Guds barn – svarta och vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker – kan ta varandras händer och med den gamla negro spiritualen sjunga: Fria till sist! Fria till sist! Tack Fader Allsmäktig, vi är fria till sist!´.

Dagen efter skrev James Reston i New York Times att Kings tal var fullt av symboler från Lincoln och Gandhi och bibliska rytmer. Han var både stridbar och sorgsen, och han sände hem människorna med en känsla av att den långa resan hade varit värd besväret.