Tomas Sjödin: I botten har jag inget bra självförtroende

”Hej, blev en tajt förmiddag här, går det att höras efter 14.30, då går jag från kyrkan?”

När Tomas Sjödin lämnar Smyrnakyrkan på Haga Kyrkogata i centrala Göteborg, får han tid för en längre intervju med Dagen, den första tidning att publicera en av hans krönikor, år 1987. Det är dock i Göteborgs-Posten som hans texter synts mest frekvent genom åren. Mer om det senare.

I Göteborgs största pingst­församling, Smyrnakyrkan, är Tomas Sjödin anställd som pastor på 50 procent och ansvarar för församlingens sociala arbete.

– Det är en brokig skara vi har att göra med och jag älskar att vara där! säger han muntert.

– Vår främsta uppgift som anställda är att lyfta dessa människor, hjälpa dem att hålla modet uppe, att se och bekräfta dem. Det blir mycket kramande under ett arbetspass, konstaterar Tomas med ett skratt.

Han uppskattar möjligheten att kombinera halvtidstjänsten i Smyrnakyrkan med sina övriga sysslor. En särskilt bra kombination för ”en rastlös själ”, som han beskriver sig själv som.

Tomas Sjödin har lyckats med något som många kristna ledare i Sverige bara kan drömma om: att nå ut till de breda folklagren. Det visar inte minst det faktum att han hela sex gånger röstats fram som en av personerna i Sveriges radios programserie "Vinterpratarna" av radiolyssnarna.

När Dagen förra året listade tjugo svenskar som gör kristen tro känd hamnade nämnde pastor på första plats. Med det inte sagt att alla vet vem han är. Christer Sturmark, tidigare ordförande i Humanisterna och med en i övrigt god inblick i kristenheten, uttalade sig i samband med publiceringen:

– Sedan måste jag avslöja något pinsamt, jag vet inte vem Tomas Sjödin är.

Läs också Topp 20–listan: Svenskarna som gör kristna tron känd

Hade Christer Sturmark däremot bott i Göteborg hade det troligen låtit annorlunda. Tomas krönikor har vid det här laget publicerats i Göteborgsposten under 25 års tid. Samma krönikor återfinns i de tre böckerna ”Jag lutar åt Gud”, ”Det är mycket man inte måste” och den senaste ”Lita på att det ljusnar”.

– Det är ungefär samma material som går runt, så är det ju. Jag återkommer ständigt till samma tankesfär. En krönika som växer om till en predikan som växer om till ett Vinterprat... Det är för övrigt det mest krävande: det är ju en och en halv timma man ska fylla! utbrister Tomas medan han med raska steg fortsätter sin färd mot spårvagnen som ska ta honom hem till Säve.

Händer det att det blir slentrian efter så många år i spalterna och framför publik?

– Ja det gör det. Inte jätteofta, men det händer. Framför allt när jag talar. Redan när jag står där kan jag upptäcka att jag gått för mycket på rutiner. Det känns som att man har tummat med smutsiga fingrar på heliga ting. Då får man begrava ett tal, då har jag gjort det för sista gången.

Hur mycket du än letar kommer du inte att hitta Tomas Sjödin på varken Facebook, Instagram eller Twitter. Det är ett högst medvetet val, att inte ha någon som helst kanal på sociala medier. Anledningen stavas ”usel responderare”.

– Jag insåg att jag knappt ens tar mig tid att svara på mejl. Hur ska jag då kunna prioritera andra digitala kanaler? Jag inser att jag tänker att jag ska svara senare, men så blir det aldrig gjort. Jag har bara en telefon som jag ringer och sms:ar med, det blir för splittrat annars.

Men medan samtalet på den nämnda telefonen pågår för fullt, träder ett annat forum fram. Något som skulle kunna betraktas som ett komplement till de uteblivna sociala medierna. Tomas älskar nämligen att möta sina läsare, öga mot öga.

I genomsnitt föreläser han 50 kvällar per år, på olika håll i landet och några andra europeiska länder. I huvudsak sker det på inbjudan av församlingar, men det är inte uteslutande i kyrkor han framträder. Skol­aulor, bibliotek och stadsteatrar har han också talat i. Efter avslutat föredrag är det regel snarare än undantag att en boksignering äger rum. Ett ”guldögonblick” enligt författaren själv.

– Det är det allra bästa med att signera böcker, det är där jag träffar läsarna. Plötsligt står jag med denna människa framför mig och det slår sällan fel: de säger något som de gått och tänkt på. Det kan vara allt från att de har ett barnbarn med en svår sjukdom, till att de också har förlorat ett barn. De kan ha svårt att sova och brukar då lyssna på mina ljudböcker, så somnar de direkt, säger Tomas och skrattar.

Signeringskön är alltså lite som dina sociala medier?

– Jag har aldrig tänkt på det förrän nu. Att det är därför jag får ut så mycket av den där kön. Det är lika roligt varje gång.

Läs mer Tomas Sjödin: Jag trodde jag gråtit klart men då kom sorgen igen

Men Nu till den brännande frågan. Hur är det egentligen med prestationsångest för en person som efterfrågas så flitigt och har gjort under många års tid? Tomas menar att det framför allt är i början av en ny skrivprocess som han drabbas. Då känns det ofta väldigt motigt.

– Jag vaknar kallsvettig på natten och tänker att detta inte kommer att hålla. Om redaktören väntar en dag för länge med att ringa mig hinner jag tänka att ”nu ringer de till varandra och pratar om hur dåligt det är”.

Kanske beror känslan av tvivel till viss del på att han inte har någon utbildning i botten för det han jobbar med, funderar Tomas. Men självförtroendet har alltid sviktat menar han.

– I botten har jag inget jättebra självförtroende. Jag har halkat in i mycket av det jag gör och ibland undrar jag när de ska komma på mig.

Vad gör du då när du drabbas av sådana tvivel?

– Jag försöker lyssna på det jag själv säger till andra: Du har inget att bevisa, du tävlar inte, säger Tomas Sjödin, samtidigt som han kliver ombord på den buss som ska föra honom närmare bostaden i Säve.

– Det säger jag faktiskt till mig själv varje dag. Jag börjar morgonen genom att intala mig själv: Det är ingen tävling, du har inget att bevisa. Du kan bara ge det du har.

Läs också Har jag dålig självkänsla - eller är jag bara rädd för det?

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.