Tomas Sjödins svåra val genom livet

Han är aktuell med krönikeboken ”Det är mycket man inte måste” och talar för fullsatta lokaler vart han än kommer.Som omsorgspastor i Smyrnakyrkan bland Göteborgs behövande, möter dock Tomas Sjödin varje dag en annan vardag. En verklighet som gör det lätt att vara ödmjuk.

Du är både pastor och känd författare och föreläsare, hur ser en vecka ut för dig?

– Väldigt olika, men jag har mitt hjärta här i Smyrnakyrkan. Jag har aldrig definierat mig som författare, utan säger att jag skriver böcker och för mig är det en viss skillnad. Mitt huvudärende är fortfarande att jag som 18-åring svarade ”ja” på en slags inre kallelse att bli det som då kallades evangelist och var ett täcknamn för nybörjarpastor. Men i min värld handlade det om att bli någon som förmedlar sin tro till någon annan. Och där har jag fortfarande mitt hjärta.

Hur började skrivandet?

– Två av våra tre söner föddes med en svår hjärnsjukdom, vilket gjorde att vårt liv blev ganska komplicerat rent logistiskt och praktiskt. Det blev svårt för mig att fungera som pastor i ett vanligt församlingssammanhang, men jag förstod också att den här kallelsen jag upplevt kan förverkligas på flera sätt och då hade skrivandet redan dykt upp i mitt liv. Det var ett verktyg som hade räckts mig ett par år tidigare när jag började skriva i Dagen. Jag fick frågan om att skriva tre krönikor, men det har blivit 30 års krönikeskrivande och jag har aldrig slutat skriva krönikor sedan dess.

– Från början trodde jag aldrig att vi sedan skulle kunna leva på mitt skrivande, jag tänkte mer att det kunde vara roligt att någon gång få skriva en bok.

Vad är allra roligast just nu?

– Jag tycker att växlingen är rolig. I går var en jätteintensiv dag med massor av hjälpsökande här i kyrkan. De är inte ett dugg intresserade av mig som skribent eller något sådant, de vill bara ha hjälp.

– På kvällen åkte jag till Jönköping för att tala om en av mina böcker och det var en fantastisk kväll med massor av folk och entusiasm. Jag skulle inte kunna välja det ena eller det andra, utan det här är jag. Jag är den här mixen.

Du är en pastor som uppskattas långt utanför kyrkan, varför?

– När jag skrev boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” för snart 20 år sedan, var det som att en ny värld öppnades för mig. Jag skrev inte i första hand en bok om kristen tro, jag skrev berättelsen om vår familj. Men med på köpet fick läsaren också mitt andliga innehåll. Efter att den här boken kommit var det som att en ny värld öppnades för mig och jag fick förfrågningar från skolor, företag, landsting och alla möjliga­ sammanhang som ville att jag skulle komma och tala.

– Under den här processen har jag tvingats att pröva mitt språk. Jag försöker att undvika att falla i gropen att tala med ett språk som känns väldigt tryggt och bekant för mig själv men blir obegripligt för någon annan. Och det är den processen jag ägnat mest tid till. Medan jag skriver tänker jag att det första som kommer upp i huvudet – det ska jag inte ta.

Hur har din tro förändrats genom åren?

– Det som började knäcka min mer tvärsäkra hållning till tron var det som hände i vår familj med våra söner, när vi insåg att det här kommer inte att bli långvarigt. Men det ska också sägas att i mitt liv har tron trots allt alltid varit det fundament som burit. De perioder när det varit som jobbigast i mitt liv har Gud också varit som mest nödvändig. Jag har tagit den här kampen och försökt brottas med Gud. Och det är nog det som gjort att jag i dag kan känna att jag har en ganska trygg tro. Den är inte så konjunkturkänslig.

– Man ser alltid Gud från den position där man är. Hela min kultur sa ungefär samma sak – att Gud är god och hjälper dig när du ber och allt sådant som jag fortfarande tror är sant.

– Men så gör livet plötsligt en oväntad gir och man hamnar i ett landskap där allt är nytt och obekant och man möter andra människor som talar på ett annat sätt. Först känns det som att hela gudsbilden går i tusen bitar, men när dimmorna skingras inser jag att när jag står därborta så ser jag Gud från ett annat håll. Och med tiden blir det där ett plusvärde, Gud blir större.

Så Gud blir större även fast han inte fixar våra problem?

– Jag vilar i att Gud är större och vet mer än mig. Så orkar jag i dag tänka också om våra förluster. Det kvardröjande är att Gud var med hela tiden. Även i de mest svarta perioderna var Gud där. Vi upplevde det som en kompakt tystnad, men kanske var Gud tyst därför att han led med oss. Det fanns liksom inte så mycket att säga.

Du har förlorat två söner, har du förståelse för andra som upplevt liknande förluster och inte orkar­ tro?

– Ja, all förståelse i världen. Det finns ju förutsättningar som har hjälpt oss att bevaras i tron. I vårt fall har det betytt oändligt mycket att vara med i den kyrkan som vi sitter i nu. Den här församlingen har följt vår familj med en otrolig värme och ömhet och jag blir rörd nu när jag tänker på det. Jag vet att vi kanske inte hade fixat detta själva.

– Under långa perioder har vi kanske inte orkat tro själva, men församlingen har trott och vi har bara flutit uppe på det havet av tillförsikt och förtröstan tills vi orkar stå på egna ben igen. Och då kan vi kanske vara med och utgöra det där havet för någon annan. Och där är vi i dag. Det är hela kyrkans idé.

Hur ser du på framgång?

– Ibland har jag nog undvikit att välja det som ytligt sett skulle ge framgång. Valet att vara med här i det dagliga arbetet i kyrkan är just ett sådant medvetet val. Jag skulle kunna leva gott på det andra jag gör.

– Men för åtta år sedan började jag arbeta här i kyrkan igen som omsorgspastor. Då tänkte jag att det här är ett riskabelt val. Här kan min karriär ta slut.

– Vilken chef vågar boka en aktiv pingstpastor som föreläsare. Men i mitt liv blev det precis tvärtom, allt har gått oändligt mycket bättre. Och jag tror på att när man inte söker framgång utan i första hand det som känns viktigt och riktigt så finns det en välsignelse i det. Och det tycker jag att vi upplever i dag.

Malin Aronsson

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.