Treåriga dottern fick henne att inse att hon behövde hjälp

Efter att Ellinor Wikman varit sjukskriven för kraftiga stressymptom började hon skriva en kristen feelgood-roman om relationer, stress och utmattning. Boken kom ut i våras och heter “Kanske vi möts igen”.

– Jag har fått möjlighet att sätta ord på mina rädslor och komma vidare. Jag har också kunnat se vad som är bra för mig och vad jag behövt ändra på i mitt liv för att må bättre.

Hösten 2020 drabbades Ellinor Wikman av kraftiga stressymptom. Hon arbetade då halvtid som församlingspedagog i Svenska kyrkan där hon startade upp en verksamhet för barn och familjer, samtidigt som hon var lärare och specialpedagog på en skola.

– Vid sidan av detta bloggade jag om sjukdomen endometrios för 1177, skrev bokmanus och drev en onlineutbildning för elev- och lärarassistenter, berättar Ellinor Wikman.

I oktober för två år sedan förstod hon på allvar att något var fel och att det inte rörde sig om vanlig stress.

– En väckarklocka var när jag satt i köket med min då treåriga dotter. Hon satt mitt emot mig vid bordet och jag satt framför datorn när hon försökte prata med mig. När jag inte lyssnade gick hon runt bordet, lade sin hand på mig och sa: “Mamma titta på mig när jag pratar.”

Dottern fick Ellinor att inse att hon måste göra något åt sin situation. Från att ha varit van vid att kunna göra många saker samtidigt, kunde hon knappt utföra någonting.

– Det var oerhört frustrerande. Jag hade svårt att delta i samtal, problem med att sova om natten och minnet svek mig.

Hon fick tid hos läkare i november det året och blev heltidssjukskriven i tre månader. Till en början var Ellinor inte alls bekväm med att vara hemma och förstod inte hur sjuk hon var.

– Först efter några veckor började jag acceptera mina symptom. När jag inte längre blev arg på mig själv blev det enklare att leva.

Hennes läkare ordinerade promenader, men Ellinor orkade knappt ta sig till postlådan, minns hon.

– Då var det väldigt fint att få prata med en samtalsterapeut kopplad till vårdcentralen. Hon sa att jag måste vila och att motion fick komma senare när kroppen fungerade.

Att få tala både med en terapeut och en präst var avgörande för Ellinors tillfrisknande, menar hon.

– När jag haft det tufft i livet har samtal varit läkande. Jag har fått möjlighet att sätta ord på mina rädslor och komma vidare. Jag har också kunnat se vad som är bra för mig och vad jag behövt ändra på i mitt liv för att må bättre.

Ett annat tillfälle då hon samtalat med två präster var då hon fick veta att hon hade sjukdomen endometrios, samtidigt som hon och hennes man kämpade för att bli föräldrar.

– Förbönen har också betytt mycket för mig när det varit tungt. Att veta att någon ber för att jag ska må bättre är så fantastiskt.

I februari 2021 började hon jobba på 25 procent och sedan halvtid en månad senare. De arbeten hon valde att behålla var som lärare och specialpedagog, och att fortsätta utbilda elev- och lärarassistenter.

Ellinor berättar att hon tror att hon drev sig själv så hårt att hjärnans kapacitet förändrades.

– Jag är övertygad om att min hjärna kan läka, för hjärnan är plastisk. Men jag tror också att den kraftiga stress jag utsatte mig för under en längre tid gjort att jag lättare hamnar där igen.

Hon måste vara uppmärksam på hur kroppen reagerar för att undvika att bli lika trött.

– Det finns absolut en sorg i det, men jag inser att jag behövde gå igenom detta för att förstå vad som är bra för mig. I dag vet jag vad jag behöver och hur jag kan planera mitt liv bättre. Men det är svårt, för jag vill så mycket och är en person med många idéer. Även om jag har lätt att bli stressad, är min personlighet densamma.

Ifall Ellinor bokar upp sig på för mycket kommer stressymptomen snabbt tillbaka, förklarar hon.

– Då sover jag ibland stora delar av kvällen och även kommande dag. Kroppen orkar inte och hjärnan protesterar. Det är så viktigt att dra i handbromsen och lyssna då.

För att hjärnan ska återhämta sig när det är som värst hjälper det bara att vila. När Ellinor mår bättre fungerar även promenader i naturen och att måla som ett sätt att varva ner.

Ellinor har alltid skrivit dagbok och behöver skriva för att må bra. Det har i sin tur utvecklats till att bli flera bokmanus. Under 2020 gav hon ut några kortromaner via egenutgivning. Men hon visste inte om hon fortfarande kunde skriva när hon var på väg ut ur de kraftiga stressymptomen.

– I februari 2021 provade jag att skriva ett nytt manus och jag blev så otroligt tacksam över att den förmågan fanns kvar när alla andra förmågor svek mig.

I samma veva mejlade redaktören på Sjöbergs förlag henne. Det hade då gått ett år sedan Ellinor skickade in ett bokmanus. Mejlet var ett refuseringsbrev, fast av det uppmuntrande slaget. Redaktören uppmanade henne att skriva nytt, nu med fokus på personlig utveckling och kärlek i genren “kristen feelgood”.

– Jag blev glad trots refuseringen och började genast att fundera över en ny karaktär. Jag lät Jonna få mina stressymptom, min frustration och oro över att inte kunna vara en tillräckligt bra mamma.

– Att skriva min roman om Jonna blev en del av mitt tillfrisknande. Det känns fint att få dela mina upplevelser för att kunna hjälpa andra.

Sex dagar efter att hon hade lämnat in det nya manuset kom svaret från redaktören.

– “Vi vill gärna ge ut ditt manus”, stod det. Jag blev överlycklig.

Ellinor har jobbat efter principen “gräv där du står” när hon skrivit Kanske vi möts igen, även om själva historien är fiktiv.

Till skillnad från karaktären Jonna växte Ellinor upp i en kärleksfull familj, tillsammans med sin mamma, pappa och tre yngre syskon på en gård. Trots det märker Ellinor för varje manus att hon mer och mer dras till att skriva om barn och ungdomar med tuffa uppväxtvillkor.

– Jag har arbetat med elever i behov av stöd i skolans värld i tjugo år. De barn som inte har haft trygga vuxna i sin närhet är de jag ömmar mest för.

Under sin uppväxt kom hon i kontakt med en familjehemsplacerad flicka som har påverkat Ellinor mycket.

I dag arbetar Ellinor bland annat med uppföljaren till debutromanen. Barnen Nelly och Benjamin har då hunnit bli unga vuxna och känner sig vilsna. Redan i första boken förstår läsaren att Benjamin haft en tuff uppväxt.

– I uppföljaren är han en av huvudkaraktärerna. Nelly och Benjamin har inte setts sedan de var små, men möts helt oväntat på ett kristet läger för ungdomar. Benjamin har hamnat i ett alkoholmissbruk och Nelly blir en livlina för honom, avslöjar Ellinor.

Hennes förhoppning är att läsare som har det jobbigt i livet ska känna hopp och kanske till och med hitta verktyg för att ta sig vidare.

– Jag vill ha både svärta, hopp och medmänsklighet i mina böcker.