Tron på Gud hjälper Allan genom tunneln

”Att döda ett barn”. Så heter Stig Dagermans kända novell, som handlar om en bilförare som kör på ett barn. Tågföraren Allan Ledin, 58, i Helsingborg kan ana känslan efter det han varit med om.De senaste åren har han sett tre personer, varav två ungdomar, dö under hans tåg.Hur mår man efter att ha sett människor dö framför sitt eget framrusande tåg?Hur klarar man av att gå vidare? Vilken hjälp finns att få? Orkar man fortsätta som tågförare?Det är frågor som surrar i huvudet när jag en tidig vårdag träffar Allan Ledin på ett litet kafé inne i centrala Helsingborg. Bara några hundra meter längre bort rusar tågen fram. Till Malmö, Köpenhamn, Hässleholm, Stockholm, Göteborg...De olika sträckorna känner Allan mycket väl efter många resor, dag som natt, och under de mest varierande omständigheter.De flesta resorna har satts in i glömskans arkiv utan en endaste markering eller anteckning. Andra är för alltid inbrända i hans medvetande som med glödstift på trä.Som den dag i början av 1990-talet då han körde ett persontåg med destination Göteborg. Hastigheten var kring 130 km/tim. På en korsande väg i närheten av Tångabergs station utanför Falkenberg, ser han en bil som med lite för hög fart närmar sig de nedfällda bommarna. Bilföraren försöker bromsa men får inte stopp på bilen i gruset. I stället trycker han gasen i botten och kör genom bommarna.Tåget träffar bilenTågets högra buffert träffar bilens bakre del med en våldsam smäll. Bakluckan fastnar på tåget och den kraftiga plogen böjs ner och tar nästan i marken.Mannen kan inte ha överlevt, tänker Allan. Men när han fått stopp på tåget och går ut kommer en man springande emot honom och säger att mannen lever. ”Bara” revbensskador och hjärnskakning ska det visa sig senare.Allan själv blev chockad men fortsatte ändå resan till slutmålet.I dag är det inte tillåtet.Efter olyckan fick Allan hjälp av Kamratstödet, en sammanslutning av tågpersonal, och av psykolog.Nästa händelse inträffade för några år sedan mellan Bromölla och Sölvesborg.Det var i slutet av mars och det var sen kväll. Regnet piskade mot tågrutan och mörkret var kompakt.Tågets hastighet var också denna gång kring 130 km/tim. Plötsligt händer det som ingen vill ska hända. 75 meter längre fram, i en kurva, fångar strålkastaren konturerna av två ungdomar i färd att ta sig under bommarna och över järnvägen.Allan handlar reflexmässigt. Drar i två spakar. Den ena nödbromsen, den andra signalen. Av de två ungdomarna, en flicka på 15 år och en pojke på 14 år, reagerar bara pojken på tågsignalen.– Det verkade som om pojken tog ett språng för att komma undan tåget, minns Allan som för ett ögonblick blir tyst, kanske är tårarna på väg.– Jag trodde verkligen att pojken klarade sig, säger Allan och en skugga av smärta drar över ansiktet när han försöker beskriva det plötsliga kaos som infinner sig när det som inte får hända ändå har hänt och man inte vet. Och kanske inte vill veta. Det är ögonblick som dessa man önskar att man kunde vrida tillbaka tiden.När tåget hade stannat och den övriga tågpersonalen underrättats sprang Allan ut ur tåget för att se trots tågmästarens protester.Glömde ficklampan– I hastigheten glömde jag ficklampan men det var nog min räddning, kan jag inse så här i efterhand.Utan ficklampa går han längs det mörka spåret tills han stöter på en grupp människor samlade kring något mörkt på banvallen.– Då fick jag reda på att ingen av dem hade klarat sig. Någon tyckte att det verkade som om pojken fastnat med sin väska i tåget.– När sanningen gick upp för mig var det som om marken öppnade sig under mina fötter. En våldsam sorg översköljde mig.Sorgen och chocken blev trogna följeslagare den närmaste tiden. Men tack vare hjälp av Kamratstödjarna och en klok polisman kunde han landa.– Jag åkte till min husvagn, tog en sömntablett och somnade.Dagen därpå åkte han hem. Med tåget. Där hörde han kolleger tala om olyckan.– Till slut orkade jag inte höra mer utan gav mig till känna. ”Det var jag som körde”, sa jag.Samma kolleger ville veta. ”Vad hände? Hur kändes det?”– Det kändes faktiskt lite bättre när jag fick berätta.Hemma i Helsingborg lyfte han telefonluren för att tala med ungdomarnas föräldrar. Vad de pratade om går Allan inte in på, men lite tröst fick han i alla fall förmedla: att det hela gick fort.– Det var egentligen allt de ville veta.Allan togs ur tjänst.Han besökte läkare och han bearbetade det han varit med om. Och han måste härda ut med att se de inre bilderna från olyckan, bilder som tog ett fast grepp om hjärtat.Men så småningom bleknade minnesbilderna, även om de aldrig helt kommer att försvinna. Detta tillsammans med läkarens ord gjorde att han återvände till det som varit hans yrke i över 30 år.Mörka kläderMen så i januari var det dags igen.Tåget är på väg från Göteborg till Malmö. Bakom en bropelare, någonstans mellan Helsingborg central och Ramlösa, har en ung kvinna gömt sig. Hon är klädd i mörka kläder och omöjlig att upptäcka.Tåget har fått upp en hastighet på 100 km/tim. Antagligen tyckte kvinnan att ”nu är det läge”. Det Allan nu ser kommer han aldrig att glömma.– Det var groteskt, säger han flera gånger.Kvinnan har ställt sig mitt på spåret. Där står hon leende och med uppsträckta armar, liksom välkomnande tåget. Och döden.– Det verkade nästan som att hon tänkte att ”här kommer min förlossare”.Denna gång satte sig chocken djupare. Så djupt att han missade det som annars är rutin. Som de telefonnummer som han annars kan rabbla baklänges i sömnen. Nu var de försvunna ur minnet. Bilden av denna unga, leende kvinna hade trängt ut allt annat.Chocken fick honom att fortsätta till nästa station i stället för att stanna.I spegelbilden i tågfönstret ser han att han är alldeles likblek. ”Jaså, det är så här man ser ut när man är chockad”, tänker han.Även efter denna olycka är det läkare, psykologer, pastor och arbetskamrater som är vägvisarna och stödjarna tillbaka till det goda livet.Att ha sett tre människor, frivilligt och ofrivilligt, krossas under de tunga järnhjulen har satt sina spår.– Det är värst när man ska sova. Ibland står de vid min säng.Annars räknar han med att fortsätta köra tåg fram till pensionen om något år. Kanske lägger han på några år som extraresurs.– Trots chockerna så känner jag mig trygg. Konstigt nog. Tron på Gud hjälper mig.Lasse Väcklén