Ulrica Stigberg: Värst är att inte få vara nära pappa

”Ring mig på min mans nummer. Jag behöver hålla linjen till min telefon öppen, om de hör av sig från sjukhuset”. Så står det i meddelandet från Ulrica Stigberg, präst i Fryshuset i Stockholm, då vi gör upp om hur vår intervju ska gå till. Det har gått drygt tre veckor sedan Ulrica Stigbergs pappa Gösta, 81 år, insjuknade med symtom som liknade covid-19. Även Ulricas mamma, som är några år yngre än sin man, fick feber.

– Jag var givetvis orolig och vi hade ständigt kontakt på telefon. Pappa var så dålig att vi ringde sjukvårdsupplysningen flera gånger, men de sa åt oss att han skulle stanna hemma tills han fick svårt att andas. Det var en väldig press på mamma som också var sjuk.

Till slut tog Ulrica på sig sin egen skyddsutrustning med munskydd, visir, regnkläder och diskhandskar och åkte dit. Då kunde hon konstatera att hennes mamma var något bättre, men pappa Gösta var så dålig att familjen tillsammans bestämde sig för att ringa en ambulans.

Att Ulricas pappa skulle bli svårt sjuk så snabbt var inget hon hade kunnat föreställa sig.

– Min pappa har varit hälsan själv, säger hon.

Ulrica berättar om Göstas 32 Vätternrundor, om 80-årskalaset då han absolut ville bli hissad i luften av gästerna och om deras gemensamma resa till Alperna i september förra året.

– Efter att ha vandrat en hel dag i bergsmassiven kom vi fram till en slalombacke. ”Ska vi tävla uppför?” undrade pappa. Sedan lade han i en extra växel och jag hade inte en chans att komma i kapp.

När viruset slog till i Sverige, vidtog Ulricas föräldrar alla försiktighetsåtgärder som äldre personer rekommenderades.

– Jag träffade dem enbart utom­hus. Den 28 mars vandrade vi i fem timmar runt sjön Måsnaren tillsammans. Men när vi skulle ta en ny promenad några dagar senare kände han sig krasslig och stannade hemma.

Sedan Gösta hämtades av ambulans den 7 april, har livet för Ulrica och hennes familj varit en bergochdalbana av besked och känslor. Sjukhuset ringer en gång om dagen, däremellan tvingas de sväva i ovisshet. Det svåraste samtalet kom bara några dagar efter att Gösta kommit till sjukhuset.

– Det var långfredag och mammas födelsedag. En läkare ringde och sa att pappa blivit sämre. Sedan sa han att det stod inskrivet i pappas journal att han inte skulle få någon intensivvård.

Ulrica Stigberg och hennes familj har hela tiden känt en stor tillit till sjukvården. Men just det här beskedet kändes inte rätt.

– Jag förstår att vården måste göra sina prioriteringar, men de kan ju inte heller veta hur frisk min pappa alltid varit. Så vi gav oss inte, min storebror och jag bönade och bad. Snälla, sa vi, han är i bättre form än vad vi är!

Familjens vädjan hade effekt. Några timmar senare ringde läkaren och meddelade att de gjort plats för pappa Gösta på intensivvårdsavdelningen. Han var nu på väg till Huddinge sjukhus. Efter att Ulrica berättat i sociala medier om kampen för sin far, hörde flera stora medier av sig. De ville att hon skulle vara med och lyfta frågan och berätta om kampen för att äldre inte ska diskrimineras i sjukvårdens prioriteringar.

Men Ulrica och hennes familj var inte beredda på det. Frustrationen de kände den där dagen har hela tiden överskuggats av tacksamheten till de läkare och sjuksköterskor, som har tagit hand om Gösta.

– Vi blev verkligen lyssnade på, men våra tankar går till alla dem som inte får den hjälp de behöver, säger hon.

Efter några dagar på intensiven ringde en läkare därifrån som poängterade att det faktum att Gösta nu befinner sig där innebär att man tror på hans möjligheter och verkligen satsar på att rädda hans liv.

– Ni kan lita på att vi gör allt vi kan för er pappa, sa han. Det känns som en stor nåd att veta det, berättar Ulrica.

För att visa personalen på intensivvårdsavdelningen sin enorma tacksamhet och uppskattning har familjen skickat en hälsning i form av lite energigivande mellanmål. För Ulrica var det också viktigt att sjukvårdspersonalen skulle få en annan bild av Gösta än den de ser just nu. Därför skickade hon en bild av Gösta från alpresan och berättade om tävlingen upp mot alptoppen.

Ovissheten om hur pappa Gösta mår just nu är oerhört svår, säger Ulrica Stigberg.

– Det värsta är att inte kunna vara nära pappa när han kämpar. Den här sjukdomen går så mycket upp och ned. Ena dagen får man veta att de väckt pappa och att han sitter på sängen med respiratorn inkopplad och får sjukgymnastik. Den andra dagen är han djupt nedsövd och sämre.

I en situation som denna, när ens pappa svävar mellan liv och död, oroar man sig lika mycket som alla andra, även om man är präst, menar Ulrica Stigberg. Samtidigt upplever hon att de verktyg som hon genom sitt yrkesliv försökt förmedla till andra människor i kris och sorg bär även henne själv.

– Jag sjunger hela tiden på sången ”Blott en dag”, för det är så vi måste försöka leva. Och jag känner mitt i detta att livet är heligt och att Gud bär.

Något annat som har blivit oerhört viktigt i krisen är gemenskapen i familjen.

– Min mamma, mina bröder och jag är ett sådant team. Jag tycker om när min bror säger att vi fixar det här, tillsammans. Sedan har jag också min man och mina söner.

Läs mer Stockholms biskop i karantän efter coronasymptom

För att orka med den psykiska press som ovissheten innebär är hon noga med att äta och sova ordentligt. Och Ulrica har fortsatt att ta promenader med sin mamma.

En annan strategi som hon tycker hjälper är att så långt det går försöka transformera oron till tacksamhet.

– När de oroliga tankarna kommer tänker jag på allt jag är tacksam för. För att mammas feber faktiskt är borta, för att pappa får vård och för att jag har så fina bröder. Jag tänker också på alla böner och hälsningar som folk skickar till oss.

Mitt i vår intervju blir vi avbrutna av att det ringer på Ulricas andra telefon.

– Oj, det är sjukhuset säger hon.

Vi lägger genast på och det dröjer en stund. När Ulrica ringer tillbaka är hennes röst än mer dämpad.

– I dag var det ett tungt samtal, säger hon. Läkaren berättade att respiratorn sliter så på pappas kropp att de kommer att prova att koppla ur den och sedan inte sätta in den om han inte klarar av att andas själv. Det känns jobbigt, jag vet ju inte vad som händer nu. Kommer pappas kropp som redan är så svag klara den tuffa kampen utan?

Det blir tyst en stund i telefonen, för efter ett sådant besked känns det svårt att hitta en fråga som passar. Vi inser båda två att mycket kan ha hunnit hända bara på de timmar som kommer att gå innan den här intervjun ska läsas av andra. Ulrica är okej med det. Hon vill dela med sig av hur det är, att vara anhörig till en person som är svårt sjuk i corona, för hon vet att hon inte är ensam. Kanske kan hennes ord och hennes berättelse bli till sällskap och tröst för någon annan.

– Jag är säker på att pappa också hade velat att vi delade med oss, om jag kunnat fråga honom. Han vill ju alltid hjälpa andra.

Innan vi avslutar frågar jag Ulrica vad hon hade gjort om hon hade fått en timme vid sin pappas sida inne på intensiven:

– Då skulle jag tacka för allt han gett mig, mina syskon och min familj. Sedan skulle jag säga att vi älskar honom så ofantligt mycket. Resten av tiden skulle jag sjunga för honom:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.

Läs mer Här lämnar Roland Utbult sjukhuset - frisk efter allvarlig covid-19

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"