Undret efter traktorolyckan gav Agne tro för nytt helande

Den småländska landsbygden ler när jag rullar in på den välskötta gården. Här har Agne Martinsson och hans fru Runa brukat jorden i närmare 50 år, men i dag är de pensionärer sedan många år. En 15 år gammal bibel är ledtråden som lett mig hit. ”Skärstadbibeln”, som den kallas, delades då ut och innehåller vittnesbörd av bygdens folk. Agne och hans berättelse väckte särskilt intresse hos mig.

Agne hade precis blivit helad från cancer, men dessutom fått vara med om hur livet vänt åter för en liten pojke som slutat andas. En snabb rundfrågning visade att Agne Martinsson är 83 och bosatt utanför Huskvarna. Och jo, det visade sig att han gärna berättar sin historia en gång till.

Vi slår oss ner kring det avlånga köksbordet med varsin kopp kaffe. Agne vill gärna ta händelserna i kronologisk ordning ty, ska det visa sig, en övernaturlig upplevelse kan ge tro för fler.

Agne tar sats. Året var 1978. Någon gång i månadsskiftet april-maj. Vårbruket var i full gång och ett gäng lekfulla pojkar ville gärna vara med där det hände. Bakpå traktorn hängde såmaskinen och på den stod sonen Göran, hans kusin Gabriel och så Micke, grannpojken. Det skumpade en del, men pojkarna höll glatt i sig i handtaget.

– De älskade att åka med traktorn, fast vi hade sagt att vi inte gärna ville att de skulle, inflikar Runa.

Nu var de ändå med för att plocka sten från åkern.

Vad var det som hände, undrar jag. Agne gestikulerar för att beskriva hur han manövrerade traktorn.

– Jag backar. Och där trillade Micke. Såmaskinen gick över honom och sedan kom vänster bakhjul och gick över här.

Agne sveper med ena handen över bröstkorgen.

Pojken Gabriel ser direkt vad som inträffat, hoppar av och springer fram och slår förtvivlat på traktordörren, varpå Agne omedelbart stannar och hoppar ur hytten.

– När jag stannar, då ligger ju pojken ... jag har ju backat över honom. Han ligger där som en trasa, säger Agne.

Agne faller på knä framför Micke och tar upp den jordiga pojken i sin famn. Underlaget var visserligen mjukt, men en traktor väger flera ton och mot sådant har en femåring inte mycket att sätta emot.

– Då var han ju vid liv, men när jag höll honom där så slocknade han. Kroppen vek sig och han drog en sista snarkning. Huvudet bara hängde. Då säger jag till Göran som stod jämte: ”Nu dog Micke”.

Insikten om vad som just hänt vägde tyngre än bly.

Tanken på att gå upp till grannen och meddela att han just backat ihjäl deras lille pojke kändes fullständigt outhärdlig.

– Att sedan leva med det hela livet, jag ville hellre gå bort från alltihop.

– Men jag höll pojken där, jag låg på knä och bad i Jesu namn. Och när jag höll på att be där så känner jag bara hur en otrolig kraft kommer över mig och det går ut i armarna. Och pojken börjar röra sig.

– Jag känner bara att han sträcker på sig, han får kraften tillbaka och blir normal. Sedan reser han sig upp och börjar ropa på pappa.

Agne tar med den nu högst levande Micke till en granne nära åkern, dit Mickes far hämtats, och efter ett tag anländer ambulansen. De tar med pojken till sjukhuset där han blir kvar i tre dagar. Inga fel hittas förutom ett blödande öra och sår över bröstet av det faktum att nättröjan han burit tryckts in i skinnet och måste dras ut.

Varje natt därefter hade Agne mardrömmar där olyckan gick i repris.

– Jag bad till Gud att ”du måste ta bort det” för det blev för svårt.

Efter några månader försvann mardrömmen. Micke är i dag 47 år, bor i Aneby och har aldrig haft några men av händelsen.

Livet på gården fortsatte, åren gick, de sex barnen blev stora och fick barn i sin tur. En familjeidyll på många sätt, men 2004 kom den att rubbas och det rejält.

Agne, som alltid varit en kraftkarl, aktiv som få, kände hur något bromsade hans kropp.

– Det gjorde ont överallt och det var svårt att pinka, minns han.

Ändå dröjde det till våren 2005 innan Agne åkte in till vårdcentralen. Där fick han diagnosen muskelinflammation och skickades hem med kortisontabletter. Men kroppen fortsatte att stänga ner. Vid ett tillfälle när Agne var ute och inspekterade skog efter stormen Gudrun träffade han sin mågs pappa som visade sig vara väldigt illa däran, med bland annat en otrolig värk. När Agne kort därefter fick veta att han hade fått besked om cancer i både prostatan och skelettet, skakade livet till.

– Jag hade ju samma symptom som han, så vi ringde direkt till vårdcentralen och sa att jag ville ta ett psa-prov.

Han remitterades till urologen och fick möta överläkaren som förklarade:

– Du har 77 och psa-värdet ska vara fyra som högst.

Den 18 september 2005 skulle han möta läkaren för att få reda på ytterligare prov som tagits. Agne minns att han var inne och servade traktorn dagen före.

– Jag kunde knappt köra.

Mötet med doktorn minns Agne som i går. Han förklarade att han inte ville ha några omskrivningar. Det slapp han. Beskedet var värsta tänkbara: En aggressiv cancer på prostatan, metastaser i skelettet, i lymfan och i testiklarna.

– ”Tyvärr kan vi inget göra”, sa läkaren. De hade dömt mig till döden.

”Hur lång tid har jag?”, undrade Agne.

”Jag kan inte ge dig någon tid”, svarade läkaren.

Agne och Runa återvände hem till gården där barnen med familjer anslöt en efter en för att ta del av det tunga beskedet.

– Vi bad mycket den eftermiddagen, berättar Runa. Den ene efter den andre kom och vi berättade för dem.

Dagen därpå stapplade Agne ner till sin verkstad men blev bara sittandes. Handlingsförlamad. I sin ensamhet samtalade han med Gud.

– Jag lovade att ”Kunde du väcka upp Micke, då är ju detta inget för dig, att göra mig frisk. Och då ska jag vittna om dig och vad du kan för varenda Skärstabo”.

Med det löftet gick han till sängs den kvällen. Men dessförinnan hade Runa läst Bibeln om kvinnan som rörde vid hörntofsen av Jesu mantel och blev frisk. Runa bad att Agne skulle få uppleva detsamma. Därefter somnade han. Men mitt i natten vaknade Agne.

– Då ser jag något konstigt. Hela rummet fylls utav en otroligt varm ström. Jag ser att klockan är halv två på natten. Jag vet inte om jag låg eller satt.

Sedan Agne var 20 år har han haft tungotalet som ett bönespråk, men nu kände han att han fick nya ord, ett helt nytt språk.

– Allt kändes bara lättare. Det var som att jag låg i ett varmt bad, det strömmade över mig hela tiden och det varade i en timme. Tankarna på att jag var dödsdömd var det första som försvann. Ångesten.

– Då gick jag in till Runa och sa: ”Nu har Jesus mött mig”.

“Men oron för cancern?” undrade hon.

“Den är borta”, förklarade han.

Vid frukosten fick Agne och Runa besök av sonhustrun.

– Jag måste gå upp och höra hur det är med dig, för mellan halv två och halv tre i natt så fick jag gå ner i köket och be för dig. Det var något som hände då kände jag, berättade hon.

En stund senare ringer Agnes och Runas dotter från Aneby.

– Hur är det pappa? frågade hon. I natt vaknade jag. Jag vet inte om jag drömde eller vad det var, men jag såg en ljusstråle som kom uppifrån och träffade dig.

När det hände? Halv två på natten.

– Vi bad och tackade.

Några dagar efter händelsen mötte Agne grannen som undrade: “Vad har hänt med dig, för du går mycket lättare i dag?”

Inte bara ångesten och smärtan var borta. Rörelseförmågan var tillbaka.

Nästa inplanerade läkarbesök gällde skelettröntgen och ni kanske börjar ana resultatet.

– Vi kan inte se att du har någon skelettcancer, meddelade en förvånad läkare.

Systematiskt togs nu nya prover och alla gav samma bekräftande besked: Ingen cancer! Psa-testet gav knappt utslag. Det visade 0,06. Att jämföra med de 77,9 som Agne haft några veckor tidigare.

– Din prostata är som på en 20-åring, deklarerade läkaren.

Jag får bläddra i pärmen på köksborden där Runa samlat alla läkarintyg och provresultat. Någon förklaring till vad som skett finns förstås inte där, men att all cancer försvunnit står där svart på vitt. När Agne mötte läkaren efter sin skelettröntgen sa han:

– Du gjorde vad du kunde, men jag har en överläkare som har gjort resten. Då tittade han i taket och frågade: ”Jobbar han med kniv då?”. Nej, det vet jag inte, men han kanske håller i din när du opererar.

I samma veva som det omtumlande tillfrisknandet skedde höll hans församling på att planera för en evangelisationssatsning. En särskild bibel med modern översättning och insprängda vittnesbörd av lokala församlingsmedlemmar skulle tryckas upp. Så blev det och Agnes berättelse om hur cancern försvann blev ett inslag som gjorde starkt intryck på många.

Medlemmarna i Allianskyrkan delade ut Skärstadbibeln till alla hushåll, drygt 500. Först fick de en avisering i brevlådan och sedan ett besök. Nästan alla tog tacksamt emot en bibel. På så sätt kunde Agne också hålla sitt löfte till Gud som han gav när han satt ensam i sin verkstad den förtvivlade dagen efter läkarnas dödsdom.

Yngste sonen Fredrik, som tittat in under vårt samtal, är förstås tacksam, men pekar också ett annat perspektiv, att hela pappas person blev förvandlad av det som hände den natten.

– Du träffar en man som har mött Jesus, säger han.

Jag frågar Agne vad händelserna betytt för hans kristna tro.

– Den kan man inte svikta på, säger han och ler finurligt.

Läs också Therése blev fri från år av smärta och utmattning efter kort bön

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.