Krönikor
Vackert tal hjälper inte
Kanske Säkerhetsrådet bör byta namn till Vanmaktsrådet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Hur många bilder klarar vi av att se utan att bli känslomässigt helt avtrubbade? Nu har vi matats med många reportage från kriget utanför och i Mosul. Hjärtskärande bilder! Eller är de inte hjärtskärande längre? Vi ser barn stå darrande i nattkyla och hoppas att få lite olja att kunna värma sig med i skjulen.
Och så kommer inga transporter, som gör att de kan uppehålla livhanken ytterligare en tid. Vi ser förtvivlade mödrar som sett sina män mördas och som nu äger ingenting och inte har någonstans att ta vägen. Ingenting, ingenstans!
Vi ser hur barn plockas fram ur rasmassor, hur barn svälter och hur föräldralösa ropar ut sin ångest, medan bomber faller och kulsprutor smattrar.
Vad vi kan göra? Vi kan försöka leva upp till allt det vackra tal om solidaritet som vi strött och strör omkring oss jämt och ständigt!
Och vi kan faktiskt undra om inte Säkerhetsrådet bör byta namn till något sådant som Vanmaktsrådet. Det låter spotskt. Men hur kan världssamfundet uthärda? Hur, hur, hur?
Och hur kan vi själva uthärda och dessutom jämra oss över att Sverige har tagit emot flera flyktingar än andra? För detta faktum har sannerligen inte presenterats som något vi ska vara stolta över utan som ett argument för att fälla ner bommar och få stopp på att medmänniskor kan ta steget från förföljelse och mördande till hopp om liv och framtid.
Kanske ser vi inte, eller vill vi inte se, det ofrånkomliga sambandet mellan vår inrikespolitik och talet om humanitär stormakt och nedfällda bommar?
Ingen ska väl försöka inbilla sig själv eller andra att inte alla vi rika länder som har hundratusentals militärfordon och transportenheter, som har flygplan som rymmer omåttliga mängder, skulle kunna förse de köande barnen med livräddande hjälp. Barn som nu blir utan mat och värme, som svälter ihjäl.
Låter det naivt? Ja, det gör det säkert!
Men vad ska vi tro på om vi inte kan tro på att ”spjuten någon gång kan smidas om till vingårdsknivar”?
Livets okränkbarhet, ja. När börjar den sanningen gälla? Den måtte väl i all rimlighets namn vara aktualiserad nu om någonsin. Också för de levande barnen – de som ännu lever. Ska vi inte förlora tron på världssamfundet och på både mirakel och förnuft, då måste vi få uppleva att mörkret inte fått makt med ljuset.
Och att profeten Jesajas ord är möjligt, att ”skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant ska brännas upp”.
Tro det eller inte tro det, men åskådarplatserna bör inte innehas av vare sig troende eller inte troende.
Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.
