"Var hamnar man när man dör, morfar?"

Claes Waern är konsult , make, pappa, och sedan sju år tillbaka inte minst morfar. Inte långt från villan i Tumba bor barnbarnen Lovisa, 7, och Elina, 3. Mellan jobbet som konsult i egna bolaget och olika styrelseuppdrag tar han mer än gärna ledigt för att hämta flickorna på dagis. Ibland sover de över. Då ingår att be aftonbön - eller prata om tro och liv.

- Som till exempel var man är när man är död. Och bara häromdagen kom Lovisa och konstaterade att "förr kunde man döda någon för att de inte var kristna". Det blev öppningen på ett samtal om tro, berättar Claes Waern.

Och nyligen när systrarna sov över klagade hon över ett kliande eksem. "Jag har bett till Gud men han svarar inte" sa hon och tittade uppfordrande på sin morfar.

- Ja, vad säger man?

Claes valde inte den lätta vägen för att lugna sitt oroliga frågande barnbarn.

- Man måste ta barnen på stort allvar. Man kanske får förenkla lite, men inte avfärda deras frågor. Den teologi som gäller för vuxna gäller också för barnen, och man måste möta dem med respekt för att barn också är människor.

Så Claes förklarade i stället att inte ens när Jesus gick här blev alla friska och även de som blev friska dog så småningom.

- Sedan pratade vi om salvan hon fått från läkaren och att om nu Gud ordnat så att vi har salva, ska vi kanske använda den?

Dottern Helena är med i samma kyrka, Botkyrka pingstförsamling, som Claes så han vet att det är fritt fram att prata med barnbarnen om Gud. Kanske rent av ett uppdrag som morfar?

- Småbarnsåren sammanfaller ofta med den perioden i livet när man jobbar hårdast. Det är då man ekonomiskt murar grunden för familjen och man har inte så mycket tid över. Det ska fixas mat och stoppas i säng. Man ser till att barnen är hela och rena. Nu har jag ju mer tid att fundera och vara närvarande på ett annat sätt.

Att vara tillgänglig för barnbarnen är också en investering för framtiden.

- Det är möjligt att de kommer i en ålder då de ifrågasätter sina föräldrar och då är det bra att ha byggt en god relation så man kan ställa kontrollfrågor till dem. I tonåren är det viktigt att de får ifrågasätta för att bottna i sin egen tro, "Stämmer det här?". Och det är kanske lättare att ta det i min ålder. Då har man inte lika mycket prestige, och livet har fått fler nyanser.

Men Claes är inte bara morfar. När hans jämnåriga sätter sig i bänken i väntan på predikan, går han själv med barnen till deras gudstjänst - ofta iklädd en kluddig målarrock. Han är "Mr Kludd" i ett koncept som handlar om färger - färger som knyts till olika bibelberättelser. Claes ingår i ledningen av både söndagsskolan och barnverksamheten i övrigt i församlingen.

- Jag förstår grundprincipen att de yngre ska ta över och huvudansvaret för barnarbetet ska ligga på föräldragenerationen, men jag tycker att det är viktigt att det också finns en morfar i ledargänget, säger han.

Han ser flera fördelar med att vara lite till åren. Förhoppningsvis har han mindre uppfostringsiver är den yngre generationen. Att inte vara förälder ger en distans som kan vara bra, det är Gud och inte han som ska möta barnen. Han kan kosta på sig att fjanta lite mer, han bryr sig inte om vad föräldrar runt omkring tycker.

Men Claes engagemang handlar långt ifrån om plikt och att ta sitt ansvar. Han tycker det är kul med barn och han älskar att prata om Gud med barn.

- Genom min livserfarenhet har jag ett annat språk för att tala om andliga erfarenheter. Dessutom ger barnens funderingar om Gud också mig något att tänka på.

- Om man som jag jobbar med ekonomi och administration, sitter i styrelser och sammanträdesrum är det kul att göra något annat i församlingen.