Krönikor
Varning för farligt ordval
Människor kan inte stämplas som belastning eller tillgång.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Blir den stora flyktingmottagningen en tillgång eller belastning? Det var frågan i SVT:s Agenda i söndags. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), Moderaternas talesperson Elisabeth Svantesson och partiledaren Jimmie Åkesson (SD) skulle svara. Åkesson var klar med sin uppfattning. Flyktingmottagningen är en "enorm belastning". Johansson och Svantesson fastnade i de eviga resonemangen om vem som har bäst integrationspolitik och om vem som bär skulden för det ena eller andra.
Jag undrar om inte frågeställningen i sig är vansklig. De allra flesta torde uppfatta den som ett spörsmål som lika gärna kunde formulerats: Är flyktingar en tillgång eller en belastning? Själva mottagningen kan vara både det ena och det andra, men människor kan inte stämplas som ”belastning” eller ”tillgång”.
Är vi 78-åringar en tillgång eller en belastning? Är kroniskt sjuka och vårdkrävande en tillgång eller belastning? Ordval och uttryck spelar en vida större roll än vad man måhända tänker sig.
När man ordar om anonyma grupper av människor, faller man lätt in i ett språkbruk som inte står i överensstämmelse med vad demokratin fordrar. Vi fastnar i "vi" och "dom". Ett barn som sitter huttrande av rädsla och kyla i en gummibåt på Medelhavet eller en yngling som trotsat taggtrådar och gränsspärrar kan inte vägas på en våg som visar på "tillgång" eller "belastning". En civilingenjör med gedigen utbildning och en dement person som tappat all orientering kan inte kategoriseras som tillgång respektive belastning.
Det får inte vara så att den som ”betalar skatt till den allmänna välfärden” karaktäriseras som tillgång, medan den outbildade och/eller oförmögne ska betraktas som en belastning.
Vi kan inte ena stunden påstå att människovärdet är viktigare än penningvärdet för att i nästa andetag mena att det är förvärvsarbete och den pekuniära insatsen för samhällsekonomin som ger människan hennes värde.
Därmed inte sagt något annat än att integrationen är synnerligen angelägen, att medmänniskor måste komma i arbete, och att man själv ska lägga manken till för att skaffa sig ett arbete.
Det kan inte heller vara så att människans värde relateras till om man kom till ett land tillsammans med få eller många.
Om vi hävdar att människovärdet är okränkbart, att varje människa har ett unikt värde, då måste vi akta oss för att placera människor på en värdeskala. Utilitarismen lurar runt hörnet i varje demokrati. Den ställer frågan om personen duger eller inte duger, om personen är önskvärd eller inte önskvärd. Utilitarismen tar lätt över vårt språk!
I söndags var vi i Svenska kyrkan i Gränna. Där förrättades dop. När Astrid var döpt lyfte kyrkoherde Håkan Englund den lilla flickan högt upp mot valvet och sa: ”Skapad till Guds avbild!”
Det är att manifestera ett människovärde som står över allt snack om ”tillgång” och ”belastning”. Guds avbild!
Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.
