”Vi brinner för att berätta om Gud - men är allergiska mot påprackande”

De flesta som har råd att välja flyttar inte till Sveriges mest utsatta områden. Men det gör Noomi och Johannes, med glädje. De har bott i Rinkeby, i Skäggetorp och bor numera i Ryd med sina tre barn. De längtar att få bjuda in människor till en kristen gemenskap. Gärna i det egna hemmet.

LINKÖPING. Medan bilen kryssar fram genom Linköpings olika stadsdelar passar Johannes Stenberg på att visa på kontrasterna som finns här. Å ena sidan en skogsglänta med vitsippor och lekande barn, å andra sidan ett centrum där det nyligen pågick stenkastning och våldsamt upplopp. En utbränd bil kan stå och skräpa precis bredvid en naturskön park. Båda bilderna är lika verkliga.

– Samtidigt som upploppen pågick här i Skäggetorp befann vi oss i en annan del av stadsdelen, barnen och jag – och vi märkte ingenting av vad det som hände. Det finns verkligen två helt olika sidor av dessa områden som kallas utsatta, konstaterar Johannes, innan han svänger av mot Ryd som är familjens senaste bostadsort.

Att både han och hustrun Noomi ser något annat här än oroligheter och våld är tydligt – deras kärlek till mångkulturella stadsdelar går nästa att ta på genom vårt samtal. Paret träffades när de båda jobbade på en kristen förskola i Stockholmsförorten Rinkeby.

Redan innan hon träffade Johannes hade Noomi en dröm om att vara med och plantera nya församlingar.

– Att bygga församling är för mig lika med att bygga relationer, säger Noomi när vi slagit oss ner på familjens soldränkta altan med förmiddagskaffe framdukat på bordet.

– Även om det självklart kan vara tufft ibland att få ihop familjelivet med allt man vill göra, som att ha ett öppet och gästfritt hem, tillägger hon.

När Noomi så mötte sin blivande man i Rinkeby berättade han snart om sitt stora kall i livet; att få plantera församlingar.

– Jag blev så irriterad! Måste han säga det först – det där är ju min grej! Så kommer han och har tänkt sjuttioelva steg längre och hade läst teologi med detta i åtanke.

Noomi svalde snart stoltheten. Det är ju trots allt bra när makar bär på samma längtan. Särskilt vad gäller församlingsplantering som snarare kan liknas vid en livsstil mer än ett jobb. De är båda uppväxta som missionärsbarn, i Burundi respektive Tanzania – något som påverkat valet av livsstil. Likheterna mellan att arbeta som missionär i ett annat land och plantera församlingar i områden med stor andel personer med utländsk bakgrund är flera. Människor från andra kulturer har aldrig varit främmande för varken Noomi eller Johannes – tvärtom är det här de känner sig mest hemma.

Men hur går det ens till att etablera en ny församling? Hur startar man? Pratar man med makarna Stenberg låter det okomplicerat, och kanske är det just vad det är. Det kan nämligen börja med något så enkelt som en termos kaffe och några lappar med information.

– Det är väl något av det mest “oflashiga” man kan göra. Det är en långsam process, man står typ utanför Hemköp och delar ut lappar – det är så old school och så “b”! säger Noomi och skrattar.

– Men vad händer? Jo, folk kommer ju med!

Hon berättar om hur de ibland ställer upp en hoppborg och ett bord med kaffe intill en lekpark – och hur enkelt det är att få kontakt med familjerna. Ofta har de även med sig biblar och lappar med information om var de ska träffas för gudstjänst nästa gång. Ibland anordnar de bönepromenader och bjuder då in alla som vill att vara med. Inte sällan hakar människor utan en uttalad kristen tro på – många tycker det är roligt när det händer något!

– Just att vi kommer tillbaka, vecka efter vecka, gör att människor börjar känna igen oss. Man bygger relationer genom kontinuitet. En nyckel är också att vi själva är en del av stadsdelen, att vi bor här. Det öppnar upp på ett helt annat sätt.

Många här är ju muslimer – hur fungerar det för er att komma som kristna och berätta om er tro?

– Att tillhöra en religion är så självklart här, så på ett sätt blir det lättare i en mångkulturell miljö. Mångfalden ger en frihet att vara den man är och det finns en stor accepteras för olikheter, att man har olika tro, språk, bakgrund …

– Det är klart att man får vara lite finkänslig när man delar ut biblar eller berättar om evangeliet – vi vill inte bidra till stridigheter inom familjer exempelvis. Men man måste också låta människor vara myndiga att fatta sina egna beslut. Vi vill ge de som är intresserade möjligheten att få höra evangeliet. Och det finns enorma möjligheter att göra det, säger Noomi.

Det kan handla minst lika mycket om att visa på Guds kärlek genom att sprida kärlek, glädje och göra något positivt för stadsdelen, menar de. Att visa att det är en kyrka som gör detta.

– Vi brinner supermycket för att få berätta om det bästa vi vet, men vi är också allergiska mot påprackande. Det är viktigt att komma ihåg att det är den helige Ande som vittnar, Jesus kan visa sig för människor i drömmar. Då blir vår evangelisation lite mer “laid back”, säger Johannes.

– Det är Guds jobb att förvandla människor, inte vårt.

Plötsligt hörs det höga skrik från studsmattan som står på gräsplätten nedanför altanen. Det är döttrarna Märta och Ingrid som fladdrar runt på studsmattan och skriker av skratt. Äldste sonen Folke är i skolan. Här i Ryd, har de bott fyra år nu efter att ha lämnat Skäggetorp. Att få ihop familjelivet med ambitionen att plantera nya församlingsgemenskaper är inte alltid det lättaste, medger Noomi och Johannes.

– Ofta orkar vi helt enkelt inte leva det liv vi önskar. Vi vill mer än vi orkar ibland, konstaterar de.

Åren i Skäggetorp blev deras första gemensamma erfarenhet av att leva som församlingsbyggare. De visste att det var för en begränsad tid de skulle bo där. Med stöd från Ryttargårdskyrkan i Linköping, etablerade de en kristen gemenskap i form av Nygårdskyrkan, som träffas för gudstjänster i bostadsrättsföreningens gemensamma lokal.

– Vi lärde känna personer som bar på en liknande längtan, som hade hjärta för området, och vi blev tio personer som till en början inte kände varandra. Det är väldigt vackert hur Gud ordnar det.

Gemenskapen i Nygårdskyrkan växte och familjen Stenberg trivdes väldigt bra i livet, men det var samtidigt något som slet i dem.

– De sista åren vi bodde där kände vi att vi skulle vidare. Vi visste inte till vad, men vi hade en kallelse, eller längtan, att vara med och plantera fler församlingar, förklarar Noomi.

– Det var inte att vi längtade bort från Skäggetorp, men Gud förberedde oss för att gå vidare. Ganska tidigt byggde vi därför bort oss själva i församlingen, och uppmuntrade andra att vara ledare. Det tror jag var bra, säger Johannes.

Noomi minns hur hon satt med deras tredje barn i famnen, som var liten bebis då, och tänkte på att lämna det sammanhang och den församling som hon kände sådan tacksamhet över. Det var många motstridiga känslor – när man lagt ner så mycket tid och engagemang under åren de bott där.

– Men när det finns en församling som fungerar, då är det dags att lämna. Det är församlingsplanterarens paradox.

Hur länge de blir kvar i Ryd vet de inte. Nu när barnen börjar vara i skolåldern är det förstås mer komplicerat att flytta. Här bor många studenter, men även barnfamiljer i villor och lägenheter. För tillfället är det ett litet gäng som möts hemma hos familjen Stenberg, minst en gång i veckan. De läser Bibeln, pratar i grupper utifrån vad de läst, och ber tillsammans.

– Det är ett superenkelt upplägg, nästan lite torrt skulle man kunna säga. I princip har vi inga predikningar, vilket är skönt för mig som pastor. Vi litar på den helige Ande och uppenbarligen fungerar det.

Under sommarhalvåret möts de utomhus, på offentliga platser.

– Nygårdskyrkan i Skäggetorp och Ryds hemkyrka skiljer sig åt. Det funkar olika i olika stadsdelar och man behöver se på varje område med nya ögon. Vad finns här, hur utformar vi bäst en gemenskap här?

Den lilla församlingen som möts hos familjen Stenberg växer. Förra sommaren var det några personer som på olika vägar kom med in i gemenskapen. Johannes berättar om mannen som bott i Ryd hela sitt liv, och som hade ett gudsmöte som barn, men som inte hittat hem i någon församling.

– Han hade sett oss stå i centrum och efter några år vågade han följa med på en av våra samlingar. Han säger att hans tro har fått en ny injektion. Hans fru fick ett gudsmöte nyligen och nu är hon också med.

En annan person, en svensk, sekulär kille som studerar till ingenjör på universitetet, blev nyfiken på kristen tro och fick genom en vän nys om Ryds hemkyrka. Han började komma och i mars valde han att döpa sig.

– En tredje som kom med i somras är en kinesisk man som kände sig ensam och sökte sig till oss för den goda gemenskapens skull. Han fortsatte komma och det väcktes en längtan hos honom att få veta mer om Jesus, och i dag är han döpt och varmt troende, berättar Johannes.

– Ja, det är så häftigt! fortsätter Noomi.

– Det får mig att häpna varje gång och inse att det är Gud som gör så mycket. Vi får vara med på ett hörn, genom att fånga upp de människor som Gud redan verkar i. När folk frågar mig hur vi orkar leva med ett öppet hem som vi gör svarar jag helt oförstående: “Vadå, det är ju det här som gör livet så mycket rikare!” Det önskar jag att fler skulle få se.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.