"Vi som kristna måste våga gå in i förtvivlan"

På kvällen den 15 augusti 1988 inträffade det som skulle ändra det mesta för Stig Jonsson: En buss med skolbarn från Kista körde in i en bergvägg i Måbödalen i Norge och tolv av barnen förolyckades. Fyra vuxna fick också sätta livet till. Sorgen och smärtan i Kista visste inga gränser. Förtvivlade föräldrar och anhöriga sökte sig till kyrkan tidigt på morgonen dagen efter. Stig Jonsson och hans kristeam fanns på plats och ett långt och intensivt arbete med att bistå både föräldrar och andra i området började. "Kistaprästen" blev ett begrepp.Stig Jonsson är fortfarande bara känd som "Kistaprästen". I dag åker han land och rike runt och informerar om kristhantering. Bussolyckan i Norge har blivit en del av hans liv. Han skrev en bok tillsammans med tv-journalisten Annika Hagström, han fick framträda som krisexpert i radio och tv och han blev ett hett efterfrågat namn vid seminarier och kurser. Hur har händelsen påverkat honom? Klarade han av "kändisskapet"? Satte händelserna spår i hans tro?– Sedan jag slutade som kyrkoherde i Kista har jag varit bokad nästan varje dag. Det gäller besök hos polisen, socialtjänsten, sjukhus – och kyrkor naturligtvis.Från Stockholm till SiljansnäsEtt litet uppehåll i det myckna resandet har Stig Jonsson emellertid tvingats göra de senaste sju månaderna. Då har han nämligen vikarierat som prost och kyrkoherde på Soller-ön i Dalarna. Men nu är den tiden snart över. Stig har hållit sin avskedspredikan och återgått till krisundervisning på heltid. Stig Jonsson har också bytt Stockholm mot Siljansnäs i Dalarna. I tio år har han bott vid Siljans strand tillsammans med hustrun Signe.– Min fru är från Siljansnäs, så för länge sedan bestämde vi oss för att en gång slå oss ner där.Vi sitter ner med Stig Jonsson efter ett möte med daglediga i missionsförsamlingen i Edsbyn. Han har hunnit bli 72 år. Har aningen fler grå strån i hår och skägg än för 14 år sedan, annars är han sig påfallande lik. Chosefri, enkel och vänlig. Han tar sig tid med alla som vill samtala, han säljer och signerar egna böcker. Den är en behaglig atmosfär i församlingsvåningen.– Jag har inte bråttom, säger han när andra ser stressade ut.Stig är proffs på att ta sig tid med människor. Det märks.Stig Jonsson är EFS:are av hela sitt hjärta. Utbildad på stiftelsens egen högskola Johannelund i Uppsala. Norrbottensidiomet är omisskännligt. Uppväxten i Luleå med omnejd har satt sina spår.Hur påverkades du initialt av tragedin i Norge?– Första tiden reflekterade jag inte alls över det faktum att jag själv blev så uppmärksammad i medierna. Det var för mycket praktiskt som skulle lösas för att det skulle påverka mig. Jag hade en fantastisk medarbetarstab. Vi var redo för en sådan här händelse. Redan tidigare hade vi i samarbete med Överstyrelsen för civil beredskap arbetat med krishantering. Vi visste alltså vad vi skulle göra.Men opåverkad kunde du knappast vara av uppmärksamheten kring din egen person?– Nej, naturligtvis inte. Jag mötte strax efter olyckan, och möter än i dag, människor som ser mig som "Kistaprästen" och som känner behov av att tala med mig om svåra saker. Jag minns att jag åkte båt till Finland strax efter Estonia-katastrofen. Det började gå lite vågor på havet och människor blev oroliga. Då var det några som såg mig ombord och det lugnade dem. "Vad skönt att du är här", sa de.Stig Jonsson ler vid minnet. Han är inte längre den anonyme kyrkoherden från Kista. Han måste tänka på att han alltid är igenkänd."Är den jag alltid varit"– Men jag är och förblir den jag alltid varit. Jag har aldrig känt behov av att sätta mig på en piedestal. Tv-journalisten Annika Hagström, som jag arbetat tillsammans med mycket efter olyckan, säger att hon aldrig sett någon skillnad på mig i professionen och i privatlivet. Det känns bra när hon säger det. Jag vill vara så naturlig som möjligt.Han säger att händelserna i augusti 1988 kanske ändå förändrat hans syn på skeendet i kyrkorna.– Jag har lärt mig att vi som verkar i kyrkorna först och främst är människor – och därefter kristna. Jag som kristen lever mitt i verkligheten och där är jag som vilken annan människa som helst. Om kyrkan ska överleva måste vi som kristna våga gå in i den djupaste förnedring och förtvivlan – men med ett klart och entydigt budskap om vad tro är.Påverkade händelsen din tro?– Jag upptäckte att det som bär en människa bäst när hon befinner sig i djup förtvivlan och sorg, är tron. Och det gäller oavsett tros-tillhörighet. Också för en muslim är tron viktig i sådana här situationer.– Jag har mött många människor med en annan tro och lärt mig att man måste visa respekt också för dem. Jag kan inte trampa in med grovskorna i finrummet och ha tvärsäkra åsikter om vad som är rätt och fel i trosfrågor.God beredskapStig Jonsson hade en god beredskap inte bara på grund av kursen tillsammans med Överstyrelsen för civil beredskap. Han har upplevt större katastrofer än den i Norge. Stig har varit något av "expert" i just krishantering långt före bussolyckan. Under åren som missionär i Etiopien, utsänd av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, fick han anledning att använda sina kunskaper många gånger. I Liberia, där han också tjänstgjort, blev han i samband med revolutionen 1980 tillsammans med sina med-arbetare instängd på ett hotell i en hel vecka.–Vi var omringade av rebellerna och fruktade faktiskt för våra liv. Där kom också mina kunskaper om krishantering till sin rätt. Men trots alla de dramatiska händelserna från förr kom Kistaolyckan att spela en avgörande roll i Stig Jonssons liv.– Den blev mer närgången än de andra händelserna. I flera år fick jag jobba med problematiken kring olyckan, med anhöriga, med vänner och med församlingen i stort. Ja, på ett sätt arbetar jag med olyckan än i dag. Dels genom de kontakter jag fortfarande har med föräldrar till barn som omkom i olyckan, dels genom mina möten och föreläsningar. Kistaolyckan förs alltid på tal och jag får hela tiden frågor kring den.Väcktes av telefonenStig Jonsson väcktes den där gången i augusti 1988 mitt i natten av att telefonen ringde. Han fick besked om den svåra olyckan och åkte omedelbart till polisstationen i Vällingby. Där drogs riktlinjerna upp för det kommande krisarbetet. Svenska kyrkans lokaler i Kista kom att bli kriscentrum för både skolans personal och för polisen. Och som spindeln i nätet verkade Stig Jonsson från första stund.– Samma dag chartrade vi ett flygplan till Bergen i Norge. Ett 60-tal föräldrar och anhöriga åkte tillsammans med mig och kyrkans diakonissa till sjukhuset i Bergen för att få information om olyckan och möjlighet att träffa överlevande och ta ett farväl av de omkomna. Också de omkomnas föräldrar var alltså med. Det var viktigt att de fick vara där och se sina döda barn. Ett avgörande led i krishanteringen.– På sjukhuset fick vi alla en utmärkt information om händelsen och vad som hänt med bussresenärerna. Efter den genomgången och mötet med både skadade och döda flögs vi alla i helikopter den 18 mil långa vägen till olycksplatsen. Jag minns hur det för en mamma först där stod klart för henne att hennes son hörde till de omkomna. Hon hade förnekat det länge. Det var en oerhörd dramatik under besöket på sjukhuset och på olycksplatsen, minns Stig Jonsson.Olika lång chockfasHur lång tid tar det för en anhörig som drabbas av en närståendes plötsliga död, att bli "normal" igen?– Chockfasen kan ta alltifrån några timmar till flera dagar. Mer ska den dock helst inte ta. Därefter kommer reaktionsfasen, med både aggressioner och ångest, och så småningom nyorienteringen. Det är omöjligt att säga hur lång tid det tar innan vardagen börjar fungera för dessa människor. Men det kan handla om alltifrån ett par månader till flera år. De flesta lär sig dock handskas med sorgen, även om de aldrig kommer igenom den.Vid stora dramatiska händelser av det här slaget söker sig människor till kyrkorna. Vad beror det på?– I varje människa är evigheten nedlagd, eftersom vi tillhör Guds skapelse. Vi är andliga varelser som söker efter andra dimensioner än de jordiska. Vid katastrofer upplever människor därför att det som på allvar bär finns ingen annanstans än i kyrkan.Men man kunde ju också tänka sig att människor i krissituationer vänder kyrkan och Gud ryggen?– Ja, sådant händer, men inte ofta.Även människor som inte är direkt berörda av en katastrof kan uppleva den traumatisk. Varför?– Alla berörs vi starkt av sådana här händelser. Vissa behöver till och med hjälp. Det beror på att vi upplever skörheten i livet. Och hos oss i väst blir det extra dramatiskt, eftersom vi normalt inte är öppna för vare sig död eller sjukdom. Vi gör ju allt för att hålla det så långt ifrån oss som möjligt.