”Vissa satte kaffet i vrångstrupen”

Kyrkohistoriskt är den nystartade dialogen mellan katolska kyrkan och pingströrelsen en sensation. Misstänksamheten och misstron har länge varit ömsesidig.Anders Arborelius har mött både förvåning och förståelse inom de egna leden.– En del förhåller sig avvaktande. Mycket beror naturligtvis på hur mycket kunskap man har om pingströrelsen. Många katoliker har ju tidigare stiftat personliga kontakter och har därför lättare att acceptera dialogen, säger Anders Arborelius.Direkt kritik från vissa, kanske?– Inte direkt, men lite förundran kanske.Vad är syftet med samtalen?– För katolska kyrkan är ekumeniken en livsnödvändighet, eftersom vi ser som vår uppgift att verka för den kristna enheten. Och på senare år har vi breddat vår dialog, sedan länge har vi samtal med Svenska kyrkan och Missionsförbundet. För något år sedan startade vi endialog med ortodoxa kyrkan och nu med pingströrelsen.Finns det inga svårigheter teologiskt att föra en dialog med pingströrelsen?– Nej, de svårigheter som funnits har mer rört den omvandlingsprocess pingströrelsen genomgått. Propåerna om en dialog kom ju redan för ett par år sedan.Var det ni som tog initiativet?– Ja, det kom väl från oss, men det fanns ju ett intresse från bägge håll.Har pingstvännernas inställning till katolska kyrkan förändrats genom åren?– Jag tror det, det finns väl rester av misstro kvar på båda hållen, men vi har under de senaste åren märkt en stor förändring. Den började egentligen redan på Lewi Pethrus tid i samband med den karismatiska väckelsen. Det faktum att vi dess-utom upptäckt att vi har likartade utgångspunkter i etiska frågor har också haft stor betydelse.Viktiga pingstvännerFinns det enskilda personer inom pingströrelsen som spelat en viktig roll för din eller katolska kyrkan del?– Ja, en person som Peter Halldorf har nog betytt väldigt mycket i den här ömsesidiga processen. På katolskt-ortodoxt håll har man genom honom upptäckt att det finns många inom pingströrelsen som tar tillvara det fornkyrkliga arvet och spiritualiteten.Dialogen startade storstilat med att du och pingstledaren Sten-Gunnar Hedin publicerade ett gemensamt Jesusmanifest. Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar har kritiserat det och sagt att manifestet inte ligger i linje med Andra Vatikankonciliets intentioner. Hur kommenterar du det?– Det får stå för hans räkning. Jesusmanifestet är inte ett noga avslipat teologiskt expertutlåtande. Det ska mer ses som ett nödrop, en brandfackla, eftersom vi menar att den Jesustro som alla kristna kyrkor har gemensamt börjat tunnas ut. Och där tror jag Andra Vatikankonciliet ligger på samma linje.Du ångrar inte att du skrev manifestet?– Nej, men vi kanske skulle ha filat längre på det och hittat andra formuleringar i vissa fall. Men då hade det å andra sidan kanske inte blivit av.Anders Arborelius ogillar att manifestet uppfattas som en polemik mot KG Hammar.– Vad vi har reagerat på är en utveckling där tyngdpunkten förflyttats från den klassiska trosuppfattningen till mer personliga trospreferenser och upplevelser, alltså en väldigt individualistisk Jesussyn.Hammar säger att du och Sten-Gunnar Hedin gör Jesus liten.– Jag tror att det beror på att det på våra breddgrader finns en grundmurat negativ inställning till begrepp som dogm och trossanning. Det upplevs som en tvångströja, medan vi upplever det som raka motsatsen. Man blir inte slav under sina egna bilder och personliga tankar, trons värld blir i stället ännu mycket större.Kan man över huvud taget ”recensera” varandras gudsbilder?– Nej, det är naturligtvis omöjligt och det är ju inte vad detta handlar om.I samband med dialoger mellan kyrkor filar man normalt på dokument i flera år, för att det ska bli så vattentätt och väl avvägt som möjligt. Alltså först många års samtal, sedan ett manifest eller dokument. Pingströrelsen och katolska kyrkan valde att göra det i omvänd ordning.– Och det var väl det som fick vissa att sätta kaffet i vrångstrupen, säger Anders Arborelius.Utan uppmärksamhetHan erinrar sig i det sammanhanget hur samtalen mellan katoliker och lutheraner en gång utmynnade i ett omfattande och historiskt dokument om rättfärdiggörelsen.– De filade på det hur länge som helst, men fick knappast någon uppmärksamhet alls.Katolska kyrkan i Sverige är nu inne i fyra bilaterala dialoger med andra samfund. Förutom den nystartade med pingströrelsen pågår sedan länge en dialog med Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. För ett drygt år sedan påbörjades samtal med den ortodoxa kyrkan.Med Svenska Missionsförbundet har ni fört dialog i 25 år. Hur har det gått?– Det finns mellan katolska kyrkan och Svenska Missionsförbundet ganska stora teologiska skillnader. Det har inneburit vissa problem. Men i det praktiska har vi kommit varandra mycket nära. Våra gemensamma delegationer har tagits emot på högsta nivå både av Vatikanen och Kyrkornas Världsråd.Står katolska kyrkan rentav närmare pingströrelsen än Missionsförbundet teologiskt?– Det är svårt att göra sådana graderingar. Vissa frågor kan vara både nära och särskiljande. Men det kanske ändå är så att det är lite lättare med pingströrelsen, eftersom det där finns en inre samsyn som är större än inom Missionsförbundet. Där finns ju, precis som inom Svenska kyrkan, en stor polarisering. Och sådant gör dialogen aningen svårare.Kommer det ekumeniska arbetet över huvud taget att se annorlunda ut i framtiden?– Ja, det tror jag. Den organiserade ekumeniken har kommit lite i bakvatten. Den förmår inte längre entusiasmera eller tända människor. Däremot märker vi hur mycket lättare det är att samlas kring vissa frågor, som till exempel om det andliga livet, spiritualiteten. Jag vill gärna se Jesusmanifestet också i ljuset av detta.Har ser svensken i gemen på katolska kyrkan i dag?– Det finns både intresse och respekt för kyrkan. Men vi märker också en mer aggressiv kritik. Det har ju alltid funnits ett antikatolskt drag i det svenska tänkandet. Förr förknippade man det katolska med slavkristendom, gärningslära och påvevälde, alltså det som rör de klassiska reformationstvisterna. Nu finns inte det kvar utan kritiken handlar mer om andra frågor, som aborterna till exempel.Officiellt dåligt intresseNär det gäller intresset för katolska kyrkan från det officiella Sverige är biskopen en aning besviken.– Det var faktiskt annat på Olof Palmes tid. Han hade ett genuint intresse för dialog med den heliga stolen. Han besökte Vatikanen, det har inte någon av hans efterträdare gjort.Har du något hopp om att påven kommer till Sverige?– Nej, inte nu, han har ju tackat nej till att närvara under Birgittajubileet.Är du orolig för hans hälsa?– Jag tycker att han på sistone verkat piggare. Jag tror han fått någon ny medicinsk behandling som påverkat honom mycket positivt.Hur har skriverierna om katolska prästers övergrepp på barn påverkat katolska kyrkan i Sverige?– Det har inneburit en reningsprocess för många. Det har varit oerhört smärtsamt att se att präster kan utföra sådana fruktansvärda saker. En del reagerar med ilska, andra med sorg. Vi är på det klara över att vi måste be mer för kyrkan.Drabbas enskilda katoliker av det inträffade?– Det har knappast förekommit alls att svenska katoliker fått klä skott för detta. Människor uppfattar det som personliga tillkortakommanden. Det verkar vara koncentrerat till vissa länder – USA, Irland och England är hårt drabbade.Det sägs att människor blivit mer öppna för andliga frågeställningar. Stämmer det med dina erfarenheter?– Ja, det är helt klart så. Det finns ett genuint intresse för det andliga. Människor börjar känna sig mätta på materialism och sekularisering. Men det här betyder inte alls att de omedelbart vänder sig till kristendomen eller någon av de monoteistiska religionerna utan det handlar ofta om behov av en individuell livs-tolkning. Och det är också det vi reagerar mot när vi formulerar ett Jesusmanifest. Gränserna mellan agnostiskt präglat andligt sökande och ett kristet ställningstagande har blivit så otydliga.