Livsstilskrönika
Att välja det viktigaste bland allt viktigt
Britta Bolmenäs: Allt för ofta stoppar jag undan min innersta längtan till dess jag “får tid”

Mästaren själv har stämt möte med mig. Här och nu står Jesus med famnen full av tid. Den Helige har stämt möte med mig. Jag uppskattar det verkligen. Men just i dag har jag så förtvivlat mycket som måste fixas, ordnas, lösas. Jag springer runt för att försöka fånga alla de bollar som kommer emot mig. Försöker jonglera med kraven och längtan och viljan och förmågan - och Jesus, ja Han bara står här med famnen full av tid.
Alldeles stilla står Jesus, fast allt annat snurrar som i en centrifug. Han väcker min längtan. Den där längtan jag så ofta stoppar undan “tills jag får tid”. Min längtan; att mer söka Jesu ansikte. Mer lyssna efter Hans röst, även när den mer utmanar mig än bekräftar mig. Djupt under all min bråte bor en längtan; att följa Jesus mindre splittrat. Längtan att det skulle märkas mer på mina vardagsval och vanor att jag tillhör Jesus.
Försiktigt släpper jag fram min längtan. Går fram till Jesus. Sjunker ned vid hans fötter och säger ... ingenting. Jesus säger heller ingenting. Tysta sitter vi, som om inga klockor jagade oss. Och det gör de ju inte heller.
Djupt under all min bråte bor en längtan; att följa Jesus mindre splittrat. Längtan att det skulle märkas mer på mina vardagsval och vanor att jag tillhör Jesus.
Jag blundar. Försöker andas i takt med Jesu andetag. Andas ut oron. De omänskliga kraven. Andas in Hans frid. Hans nu. Sedan far jag upp som ett skott. Hur har klockan gått så fort!? Så mycket mer jag måste hinna med i dag. Jesus säger fortfarande ingenting. Han ser på mig. Hans ögon är som havet. De rymmer både storm och vila. Både lekfullhet och sorg. Men mest av allt en outsäglig ömhet.
Fast jag redan börjat gå iväg till mina viktiga ärenden kan jag ändå inte gå vidare. Jag stannar i steget. Känner mig både skamsen och lättad på en och samma gång. Men jag stannar kvar. I dag stannar jag kvar.
Jesus lägger sin arm om mina alltför hårt spända axlar. Vi sätter oss ned i gräset. Sitter stilla i dofterna, surret och stillheten. Sitter nära. Sitter tysta. Jag nästan känner hur min kropp skjuter rötter ned i myllan. Hur jag landar i det som är mitt liv. Min verklighet. Äntligen närvarande.
Sakta hittar saker och ting sina rätta proportioner. På något sätt vet jag ju vad som egentligen är det viktigaste av allt viktigt. Det är bara så förtvivlat lätt att låta allt det viktiga skymma det allra viktigaste.
Så säger Jesus några ord till mig. De förändrar min dag. Ja, kanske resten av mitt liv. “Du har valt den goda delen”, säger Jesus. “Låt ingen ta ifrån dig din vilja att göra gott, att göra skillnad, att använda dina gåvor och talanger. Låt ingen ta ifrån dig stunderna av vila i min famn.”
Så andas Jesu på mig. Hans andedräkt doftar frihet, doftar möjlighet och nåd. “Min frid ger jag dig ,” säger Han. Och jag förstår att det är sant. Att jag får svepa in mig i Hans frid som i en mantel. Jag får gå insvept i den fridens mantel genom mina uppgifter. Jesus reser sig upp. Sträcker ut sin hand. ”Kom nu så går vi”, säger han.
Och Jesus går före. Jag traskar efter. I samma takt går vi. Insvept i Hans frid följer jag med Honom ut och gör skillnad.