Livsstilskrönika
Den internationella profeten försökte få mig att falla under förbönen
Mattias Sennehed: Min kropp stod som förstenad, orubblig, men inom mig rasade något samtidigt ihop. Det som kändes så heligt verkade helt plötsligt väldigt mänskligt.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det var kvällsmöte på en stor ungdomsfestival, en laddad stämning vilade över den fullsatta lokalen. Den internationella talaren hade just predikat och sedan radat upp oss från ledningsgruppen i strålkastarljuset på estraden. Predikanten började profetera över var och en av oss. Mina vänner ramlade ihop när de fick förbön och blev liggande. Som om de lämnat kroppen för en stund och förflyttats till en andlig sfär.
Så blev det min tur. Jag blundade och var i bön. Också jag fick ett profetiskt budskap som var genuint, en bekräftelse av något bara Gud visste, det kändes som en stor omsorg från himlen.
Min saliga känsla avbröts dock abrupt när profeten satte sina sträckta fingrar hårt i mitt mellangärde. Som om det behövdes en mänsklig knuff för att hjälpa Gud på traven. Bönebubblan sprack och jag kunde bara stirra oförstående på personen som fortsatte att be för mig med ett stadigt tryck mot magen. Min kropp stod som förstenad, orubblig, men inom mig rasade något samtidigt ihop. Det som kändes så heligt verkade helt plötsligt väldigt mänskligt.
Om Gud litar på dem, vem är då jag att inte göra det?
Mattias Sennehed
Frågan om hur man ska våga lita på folk blir ibland extra akut och det var ett sådant tillfälle för mig. Kan det inte bara få vara enkelt? De onda mot de goda, svart mot vitt. Men tyvärr är varken livet eller människan enfärgad. Bibeln lär oss att vi är Guds avbild men ibland verkar det som att någon har satt en röd clownnäsa på porträttet.
Många år senare bearbetade jag åter frågan om tillit i ett vägledningssamtal. Jag litade på Gud, men det verkade oundvikligen förutsätta även tillit till människor, vågade jag lita på dem? Vägledaren frågade: ”Tror du att Gud litar på dig Mattias?”
Alla stunder av misslyckande for förbi mig som en hagelstorm. Samtidigt; en strålande bakgrundsvärme, mitt livs grunderfarenhet. Gud anförtror mig sitt heliga, trots mina brister. ”Ja.” Vägledaren frågade vidare: ”Tror du att Gud litar på de andra du tänker på? ”Jag insåg att det vore förmätet att tro att Gud såg annorlunda på dem än på mig. ”Ja, jag tror Gud litar på dem”, svarade jag.
Allt blev plötsligt tydligt. Om Gud litar på dem, vem är då jag att inte göra det? Vi måste lita på varandra, med insikten om att ingen är helt igenom varken ond eller god. Vi är blandade. Det är därför vi även måste pröva varandra, annars handlar det inte om tillit utan naivitet.
Som det står i Första Thessalonikebrevets femte kapitel: Förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra och avhåll er från allt slags ont.”
Mattias Sennehed är studentpastor, pappa och krönikör på Dagens livstilssidor.
