Livsstilskrönika
Kastar även vi ner en broder eller syster i en brunn med våra ord?
Åsa Molin väver ihop veckans bibeltexter med den populära tv-serien
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
En tonåring blir nerfirad i en torrlagd brunn mitt ute i skogen. Just den scenen var en av de första delarna Kerstin Ekman skrev i romanen Händelser vid vatten. Hon var mitt i en taggig kris med Svenska Akademien. Besviken, och med en känsla av att vara övergiven, kom hon hem till Valsjöbyn efter sammanträdena i Stockholm. Hon började skriva om en pojke som slängs i en brunn av sina egna bröder. “Så var en berättelse igång”, berättar hon.
Jag ser scenen i filmatiseringen av romanen och känner på ett nytt sätt djupet i själva sveket, det som Josef i Gamla testamentet måste ha känt när hans bröder, hans egen familj, kastar ner honom i en brunn. Att bli misshandlad av fiender är en sak, men att bli sviken av sina egna, de han nyss satt och åt med - det hugger långt in i hjärtat.
Johan, pojken i Händelser vid vatten, befinner sig på botten av en brunn där den svarta sörjan når upp till anklarna. Han försöker klättra upp, men ramlar gång på gång ner. Väggarna är hala. Något levande rör sig kring hans fötter. Det är en ål, en så kallad brunns-ål som man lade i brunnar för att hålla dem fria från grodor och andra smådjur. Johan, som älskar djur, stoppar ålen innanför tröjan och får kraft att rädda både sig själv och ålen upp ur brunnen.
Nu befinner vi oss i fastan och ställer in riktningen mot påskens händelser. I evangelierna försöker Jesus förvarna lärjungarna om vad som kommer att hända, men de vill inte höra. De kan inte föreställa sig att någon av dem skulle svika Jesus, de är ju som tolv bröder. De kan definitivt inte föreställa sig att människor skulle kunna kasta ner Gud i dödens mörka brunn.
När vi nu vandrar med Jesus mot korset så är det på ett sätt en vandring med honom ner i djupen. Och en inbjudan till att lära sig be från djupen. Vi får stiga in i Jesus bönevärld, den som är formad av Psaltaren.
Dagens text är från Psalm 130. Det är en bön som kommer långt nerifrån. “Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig!” När vi befinner oss på botten och tittar upp på de hala väggarna och undrar hur vi någonsin ska kunna komma upp, då kan vi stämma in i psalmistens bön. Här finns ord som ger kraft till kampen för det goda. Här finns ord att ta skydd bakom. Här finns böner när Guds ingripande dröjer: “Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen.”
Johan och Josef blev svikna av sina bröder, ukrainarna blev anfallna av sitt “brödrafolk” och Jesus blev utlämnad av sina egna. Låt oss i dag be om både insikt och kärlek så att vi inte kastar ner någon broder eller syster i en brunn med våra ord eller handlingar, och att vi får kraften att förlåta de som svikit oss.
Åsa Molin är lärare på Akademi för ledarskap och teologi (ALT) och författare. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
