Livsstilskrönika
Nu ska jag i Jesu namn snacka skit om en kollega - eller?
Rickard Sundström: Vi kan behöva fundera: Kan jag göra det jag gör i Jesu namn, till Guds större ära?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Helgens tema är lovsång. Och allt folket sa … en hel del olika saker, så vi testar en fråga i stället: Vem tillber vi en vanlig dag? Lovsång är inte ytterst toner och ord vi ger Gud, det är oss själva, allt annat är att förminska vad lovsång är. Det är mer en fråga om livet än om sångstunden, om värderingar och attityder mer än refränger.
En väg att spåra sin levda tillbedjan är att fundera: Kan jag göra det jag gör i Jesu namn, till Guds större ära? Det bär i sig en kalibrering: Nu ska jag i Jesu namn snacka skit om en kollega. Nu ska jag till Guds större ära bedra min fru. Nu ska jag, i tacksamhet för Jesus seger över döden på korset, spy galla över någon i ett kommentarsfält. Eller inte.
– I dag var det riktigt nära, sa en stor stenbumling till ett lite mindre men kantigare stenblock i början av Olivbergets sluttning.
– Ja, jag hade redan kraxat ur och var så redo! fyllde en rund, platt gråspräcklig sten i.
– Jag också, men vi får hålla på det ett tag till, suckade den stora stenbumlingens mamma.
Det hade varit oerhört fascinerande att vara med när följande hände: “ … då började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett”. Sen klämmer de i med strofer ur Psaltaren, stampar i marken så dammet yr, sjunger så fåglarna flyr: ”Välsignad är han som kommer, Konungen, i Herrens namn!”.
Mitt i euforin av lärjungar som hyllar Jesus glider överstrama fariséer fram till Jesus i täten av lovsångståget. En lika komisk som otänkbar begäran: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta!”
Det var då den stora stenbumlingen och hans lite mer kantiga kamrater först tappade hakorna och sedan började värma upp.
Missriktad tillbedjan är en av människan största synder. Vi tillber det som inte är Gud, missar målet för vilket vi skapades och sedan är vägen inslagen mot omänsklighet.
Mitt i euforin av lärjungar som hyllar Jesus glider överstrama fariséer fram till Jesus i täten av lovsångståget, med en lika komisk som otänkbar begäran.
Tacksägelsedagens episteltext från Kolosserbrevet 3 är kött på benen för lärjungar som i liv och sång önskar tillbe något större än sitt eget självförverkligande:
Att låta Bibelns rika uppenbarelse om vem Gud är och de gärningar Gud gjort vara grunden för vår lovsång. Att lovsång rymmer ”psallos” (psalmer), undervisande sånger om Gud, det rymmer ”hymnos” (hymner), lovprisande sånger till Gud. Att lovsång rymmer ”pnewmatikos” (andliga sånger), spontana, profetiska, Ande-ledda sånger ingen övat i förväg, men som tar sig fram när hjärtat rinner över i sin respons på Guds kärlek och storhet. Att i ord och handling göra allt i Jesu namn, att leva ut ”Tack, Gud!”
Vår sång finns för att Guds kärlekssång över oss aldrig tystnar, vi ger respons till Gud som i Jesus gett sig helt till oss. Tystnar vi, tar stenbumlingarna vid. Det är både fascinerande och trösterikt. Livets tema är lovsång. Och allt folket sa … amen.
Lyssna på Veckans bibelkrönika
Rickard Sundström är predikant, författare och poddare. Han skrev tidigare bibelkrönikor i Dagen.
