Livsstilskrönika
Ordet “vittnesbörd” kan få det att knyta sig i magen
Britta Bolmenäs om att inte sätta sitt hopp till sin egen tro, utan till Jesus
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
“Vittnesbörd”. Få ord kan få självförtroendet att sjunka som en sten till botten som det ordet.
Ett favoritprank på läger när jag var ung, var att viska till någon att ledarna ville att hen skulle vittna på kvällens samling. Inget kunde få en tonårings finniga ansikte att vitna som den frasen. Det där hänger med många av oss genom livet. Vi vet att vi borde berätta mer om vår tro. Vi vill det egentligen. Bestämmer oss för att “imorgon ska jag berätta för kompisarna”. Men så kommer imorgon och då är det så förtvivlat svårt att få fram något. Igen backar vi. Känner oss allt kassare. Ibland ger vi upp: “Det är ingen ide, jag är inte sådan”.
I bibelordet lyfter Jesus fram Johannes döparens vittnesbörd. Johannes Superhjälten. Han som döpte Jesus. Orädd som ett lejon kritiserade Johannes själviska makthavare. Den här texten gör det inte precis enklare att vittna. Jämfört med Johannes känner jag mig ännu mer misslyckad. Eller är det precis tvärtom? Är Johannes en nödvändig förebild?
Hängiven sin passion för sanningen kritiserade Johannes kung Herodes intima relationer. Fängelsestraffet var ingen överraskning för någon. Kanske hade Johannes tänkt, att i fängelset skulle han vittna som aldrig förr (ingen kunde ju ta sig utom hörhåll). Där skulle Johannes berätta om Jesus, lammet som borttager också den värste brottslingens synder. Innanför murarna skulle lovsången dåna. Kanske tänkte han så, Johannes. Men verkligheten krockade med visionen. De inlåsta struntade i hans vittnesbörd. Bojorna skavde. Stanken var vidrig. Ingen lovsång sjöngs - kanske inte ens Johannes ville sjunga längre. Tvivlen sipprar in. Johannes sjasar inte bort dem. Slätar inte över eller gömmer dem. Han har inget behov av att briljera inför sina lärjungar med en orubblig tro. Istället blottar han sitt tveksamma hjärta. “Fråga Jesus om Han är den vi väntat på eller inte”, säger Johannes, osäker och tvekande.
Kanske är det därför Johannes vittnesbörd går rakt in i hjärtan. Eftersom hans vänskap med Jesus inte var en fernissa eller ett varumärke. För att Johannes inte trodde på sin egen tro. Hans tro svajade. Men han trodde inte på sin tro utan på Jesus. Litade på att Jesus tålde både hans lovsång och hans tvivel.
I tonåren tänkte jag att ifall jag inte svarade bra på klasskompisarnas frågor om Jesus, då missade de sin chans till frälsning.
I tonåren tänkte jag att ifall jag inte svarade bra på klasskompisarnas frågor om Jesus, då missade de sin chans till frälsning. Det var både hybris och en tung börda att släpa på. Vilken frihet när Hjälparen knuffade till mig! Påminde om att jag bara är en av alla som pekar på stjärnan och kärnan: Jesus. Att ärlighet och svarslöshet väger tyngre än tvärsäkerhet.
Johannes brann som en lampa. Han visar att trasiga ljus också kan lysa. Visar att alla vi spretiga och taffliga kan peka på Jesus.
Jesus, låt mig få bjuda med någon till kyrkan den här veckan. Eller berätta för någon enda att jag går dit ibland. Lär mig att strunta i att jag blir röd och stammar när jag pratar om dig. Helig Ande: andas mod så att jag kan dela både tro och tvivel med andra. Jag älskar dig. Amen.
Britta Bolmenäs, mångårig pastor och chef för Equmeniakyrkans nationella enhet, svarar på dina frågor om kyrka och församling.
