Varsågoda, här är mitt absolut bästa föräldratips

En dag står jag där på bottenvåningen av ett studenthyreshus och bara stirrar. Framför mig på väggen finns en tavla med lägenhetsnummer och namn. Ett av namnen tillhör min unge. Hon som alldeles nyss envisades med att ligga i vår säng. Hon som ringde mitt i natten och ville bli hämtad från danslägret eftersom hon inte kunde sova. Nu ska hon bo här. Hon har valt det själv. Trots att vi har en hel villa hemma och studentlägenheten bara är på några få kvadrat.

Jag har förstås vetat det ett tag. Vi har letat stringhyllor på Blocket och garderobsinredning på Ikea. Burit ut sängen ur hennes flickrum och packat glasen hon fick i studentpresent. Ändå är det inte förrän nu, när jag ser den där namntavlan, som jag verkligen tar in. Att det här är hennes nya hemma.

För en stund tappar jag fotfästet lite grand. Eller nej, yrseln som drabbar mig håller faktiskt i sig i flera veckor. Varje gång någon frågar hur jag mår börjar jag surra om barnet som flyttat. Jag märker att vissa tycker att jag är patetisk, och de har rätt.

Vid ett tillfälle spårar jag ur fullständigt och lägger upp en sorgsen bild i mina sociala medier. Jag har fotat vårt middagsbord med enbart fyra tallrikar och skriver något om att det är svårt att vänja sig vid att inte duka till fem. Då hör en av mina vänner av sig och säger att jag måste skärpa mig. Min dotter har inte försvunnit till ett annat land. Hennes lägenhet ligger bara några kilometer bort. Ibland är det bra med stränga vänner. Jag bestämmer mig för att göra som när barnen föddes. Fokusera på att andas och låta det nya livet hända. Det går faktiskt bättre än väntat.

Jag har alltid älskat att vara mamma, men jag vet att det fanns en tid när föräldraskapet kunde vara överväldigande. När barnen var små brukade jag och min mammakompis säga till varandra att det kändes som om barnen “kryllade” på en. Jag vet att ni som är småbarnsföräldrar nog har hört det förut, men jag säger det igen. Det går snabbt. Plötsligt är kryllandet över.

Livet med ett vuxet barn har sina fördelar. Hon låter så glad när hon ringer. Och när hon väl kommer hem är det mysigt. Hon som tidigare drällt omkring oss jämt, blir en lyx. Dessutom är det som om hennes flytt får oss alla att uppskatta varandra mer. När sjuttonåringen, som fortfarande bor hemma, undrar om vi ska mysa i soffan, kastar jag mig över mikron och fixar popcorn. När jag kör trettonåringen till skolan suger jag på minuterna i bilen som en karamell.

Och till dig som fortfarande upplever att barnen kryllar: Säkert är du trött, och kanske blir du bara provocerad. Men när det gäller föräldraskap finns det ett råd som utklassar alla andra: Njut!

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"