Bandet med publikkontakt av tredje graden

På fredag kväll smäller det. Bananbandet med grafikern, reklamtecknaren och skådisen Lasse Åberg, supergitarristen och kompositören Janne Schaffer och Klasse "Banarne" Möllberg i spetsen, intar då Gullbrannafestivalens stora scen för en av sommarens få konsertspelningar.

Det är den 21:a festivalen sedan starten och aldrig någonsin tidigare har GF sålt så många festivalpass i förväg. Huruvida det beror på Electric Banana Band är förstås omöjligt att säga.

Men hur kom det sig att bandet startade? Och varför blev då de så populära? I jakt på svaren plockade jag och fotografen Natanael upp Janne Schaffer i bilen och åkte ut till Bålsta där Lasse Åberg skapat en turistmagnet i form av ett Musse Pigg-museum som också inrymmer Trazan Apansons djungelkoja.

Allt började egentligen med tv-serien om Trazan och Banarne, två figurer spelade av Lasse Åberg och Klasse Möllberg, som Sveriges television lät producera för jullovsmorgon 1976 och de följande två åren. Figurerna gjorde omedelbar succé. Men att kalla Trazan Apanson för ”Julens konung” föll inte alla på läppen.

– Det blev omedelbart en insändarstorm: ”Det är inte Trazan som är julens konung, det är Jesus”. Vi blev radionämndsanmälda för det, minns Lasse Åberg.

Dock inte fällda.

Läs mer | Janne Schaffer: Jag ser fram emot att få komma till kyrkan

1980 skulle nya avsnitt spelas in. Lasse berättar:

– I första serien som sedermera avmagnetiserades, en klumpig byråkrat såg till det, så köpte vi in musik. Men när vi fick tillfälle att köra tio timmar till fick jag idén att starta ett eget band, typ ett kid rock’n’ rollband. Då ringde jag till Janne, som hade skrivit vinjettmusiken till första serien, och frågade om han hade lust att klä ut sig i djurkläder och vara med i ett band som hette Electric Banana Band.

– Fast du sa aldrig att vi skulle klä ut oss till djur, replikerar Janne Schaffer. Du sa bara att vi skulle bilda ett band som hette Electric Banana Band.

– Sa jag inte det med djur? undrar Lasse och lyckas låta förvånad.

– Nej, det kom som en glad överraskning när vi plötsligt skulle ta på oss kläder och fixa med frisyrer, svarar Janne och ler.

Han minns det där telefonsamtalet mycket väl.

– Jag satt i studion och höll på med min femte platta som heter ”Presens”. Musikerna Per Lindvall, Tommy Cassemar och Peter Ljung spelar på den och de satt i studion när Lasse ringde mig, så jag frågade direkt om de ville vara med.

Det ville de.

Första låten blev ”Banankontakt”. Åberg skrev en text och Schaffer satte musik till, en tågordning som hållit i sig sedan dess. Men denna gång saknade kompositören en refräng varpå han ringde till Lasse som sa: Vi tar det i studion. Och medan bandet spelade in bakgrunder flödade välkända rader rytmiskt ur hans penna:

Banankontakt är min takt, banankontakt är din takt …

Fanns det redan från början en tydlig idé om vad ni skulle vara för slags band och vad ni skulle sjunga om?

– Det ska ju vara ett kostymband och jag brukar säga att vi är en slags blandning mellan Kiss och Hoola Bandoola – vi har lite budskap och så är vi utklädda, förklarar Lasse Åberg.

Fanns det någon idé om budskapet?

– Nej, men redan i Trazan-programmen pratar vi om olika saker. Vi uppfann figuren Olyckan som skulle få ungarna att använda hjälm och ta det varligt i trafiken. Vi höll på med freon och att inte använda spray så mycket, minns Lasse.

Helt klart var Electric Banana Band tidigt ute i miljöfrågan. De sjöng om en skräpätande pelikan och en sång heter ”Håll Himalaya rent”. Bandet har gjort låtar åt organisationer som Håll Sverige rent, Världens barn och Bris.

– Vi försökte få lite mening i texterna i stället för den så kallade vuxenmusiken, den håller ju bara på och larvar sig med relationsgrejer och kärlek och sånt där. Det var bannlyst. Jag har skrivit en sång som heter ”Det finns för mycket sånger om kärlek och för lite sånger om mat”, förklarar Lasse.

– Sedan finns en låt om en vegetarian – ”Tropical fruit”, påminner Janne.

Nästa år fyller Electric Banana Band 40 år – bra mycket längre än både Beatles och ABBA höll på – och förhoppningen är ett rejält firande. Gärna samordnat med nypremiär av musikalen "Kameleont" som planeras gå upp i Stockholm för vidare turné genom landet.

– Där finns ju alla våra låtar samlade med ett bra manus som Lasse har skrivit och som handlar om att rädda miljön. Det skrevs redan 2006 och om man läser igenom manuset är det precis lika aktuellt i dag, konstaterar Janne.

Frågorna om nedskräpning och jordens resurser engagerade honom tidigt.

– Jag skrev min studentuppsats 1966 om Rachel Carsons ”Tyst vår”. Redan på 60-talet insåg jag: Vi lever över våra tillgångar. Det var ingen som lyssnade.

Varken han eller Lasse har heller brytt sig om att ta körkort.

Samtalet byter spår och tar sikte på Gullbrannafestivalen som är jungfrulig mark för både Lasse Åberg och Janne Schaffer.

– Berätta gärna, säger Lasse och jag berättar.

De verkar gilla det faktum att GF i mångt och mycket är en familjefestival.

– Från början var det ju tänkt att vi skulle rikta in oss på barn, men i dag kan man säga att vår publik är hel familj, konstaterar Janne.

Första gången frikyrkligheten korsade gitarristens långa musikaliska resväg var 1971.

– Jag blev uppringd av Ingemar Olsson, som jag fortfarande har kontakt med, som frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in plattor. Det var samtidigt som jag började spela med Gärdestad och ABBA. Jag tänkte det samma som jag tänkte med Electric Banana Band: Varför inte ha rena popkomp? Han hakade på så vi arrade upp hans låtar efter det. Sedan har jag hört genom Per Lindvall, som kommer från pingströrelsen, att det där var ju en revolution. Ingemar var nästan först med det soundet, säger Janne.

Den gångna vintern har han vid ett par tillfällen dessutom haft livsnära samtal i ett par olika kyrkor. Samtalspartner har varit frikyrkopastorn, tillika musikentusiasten, Daniel Röjås. Tidigare samma dag som Electric Banana Band spelar på Gullbranna kommer Janne och Lasse att möta Daniel till ett nytt sådant samtal.

– Det har varit intressant, tycker Janne. Jag satt ju ofta med Ted Gärdestad och pratade om existentiella frågor. Han var ju en sökare. Jag kanske inte är sökare på samma sätt som Ted var, men vi pratade väldigt mycket om livets mening och sådant. Även med Robert Broberg som också var en sökare.

– Hamnar man i utsatta situationer så funderar man väldigt mycket på liv och död, det gör i alla fall jag.

Ibland har Janne mött folk som ”stänger av lyssningen” genom att säga: ”Nej, du har fel!”

– Men då slutar ju diskussionen, då har man inte så mycket att tillföra.

Jag tänker att väldigt många svenska musiker av toppklass har sin bakgrund i frikyrkan …

– Halva bananbandet, replikerar Lasse.

Janne framhåller Björn J:son Lindh som en musiker med stort andligt djup.

– Han kunde skriva musik som rör människor ända längst in i själen, de märkte man när vi spelade i kyrkorna. Sedan kan jag inte säga att varken han eller jag är särskilt djupt religiösa.

Har ni någon definition på meningen med livet?

– Jag är ju en doer, så för mig är det att ta vara på livet och göra något slags avtryck. Och sedan försöka vara en människa på alla sätt och vis, säger Lasse.

– Det viktigaste för mig är väl att tro på mig själv, det kreativa är det som driver mig, säger Janne. Och jag tror hela tiden på livets goda.

År 2011 gjorde Lasse Åberg filmen "The Stig-Helmer story" där vi får möta en ung Stig-Helmer som "blir kär i en tjej som är med i frälsis". Då beslöt sig Lasse för att med Jannes hjälp skriva "lite religiös musik" till filmen.

– Vi tänkte att vi skulle försöka oss på det. Inte på något sätt vara ironiska, utan försöka skriva en religiös sång helt enkelt. Jag gillar de låtarna, jag tycker de är bra, säger Lasse.

Ambitionen resulterade bland annat i en sång som fick namnet ”Den gudomliga kraften”. Janne halar fram sin mobiltelefon och spelar upp några strofer:

”Det finns en kraft vi ej förstår, som vill oss alla väl, vi prisar den i våran kår, och tar den till vår själ, vi prisar den i våran kår, och tar den till vår själ”.

Melodin har klar psalmkänsla.

– Jag tänkte psalm, medger Janne som gjort musiken.

Lasse är grafiker i grunden och har ägnat mycket tid åt att jobba med film genom åren. Musik har alltid intresserat honom och redan 1957 spelade han i något som hette Sillens Skifflegroup. Men Electric Banana Band är hans enda professionella karriär inom musiken.

Hur skulle du säga att musiken utmärker sig som kommunikationsmedel?

– Det är en sådan direkt kommunikationsform som går direkt ner i magen utan att passera hjärnan. Man drabbas på något sätt av musik, säger Lasse.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Kan man säga att en låt säger mer än tusen bilder?

– En bra text säger mer än tusen ord. Bilderna, de håller jag fortfarande på med och jag är fortfarande taggad. Det är en livsstil.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.