Cedwin Sandanam har gjort det creddigt att sjunga om Jesus

Kan man sjunga gospel utan att tro? Det är en av de centrala frågorna i “Kören”, en film om Tensta Gospel Choir. För Dagen berättar körledaren Cedwin Sandanam om hur han ser på frågan, men också om sin egen väg till Gud.

Cedwin Sandanam var 16 år när han blev meddragen av en kompis till Tensta Gospel Choir. Kören hade startats ett år tidigare som ett samarbetsprojekt mellan Tenstakyrkan och Spånga Blåband. Tanken var att sammanföra ungdomar i området och skapa en fristad från alkohol och droger.

– Att sjunga i kör var kanske det mest ocoola man kunde syssla med i den åldern, särskilt som kille, men jag blev hooked redan första repet! I kören fanns många olika typer av människor och det märktes direkt att det var högt i tak, mycket skratt. Känslan var: “här behöver jag inte känna mig utanför eller ensam som mörk”, berättar Cedwin Sandanam, som gick i skolan i Stockholms innerstad.

Vi sitter i det som kallas “storstugan” – en anspråkslöst möblerad sal i Tenstakyrkans källare. Om bara någon timme kommer rummet att fyllas av de fyrtiotal medlemmarna som utgör Tensta Gospel Choir. Sedan 2005 leder Cedwin kören. Han läser inte noter, spelar inga instrument och är enligt honom själv “ingen hejare på att sjunga”. Men han har lyckats med konststycket att göra det creddigt att sjunga om Jesus i världens mest sekulära land. Tensta Gospel Choir uppträder i tv och för fulla konserthus. Artister som Sabina Ddumba och Kristin Amparo berättar gärna om att deras musikaliska resa började just i kören.

Och nu är Tensta Gospel Choir aktuella med en dokumentärfilm. I fem år har filmaren Amanda Pesikan följt Cedwin och körmedlemmarna, bland annat på en omskakande resa till gospelns huvudstad Chicago.

I en scen i filmen är hela kören samlad och flera medlemmar uttrycker missnöje med Cedwins ledarskap. De tycker att han kör sitt eget race och inte lyssnar tillräckligt. Han beskylls för att distansera sig; medlemmarna vill ha honom som nära vän men viljan verkar inte vara besvarad. Flera gråter öppet, någon hotar med att lämna kören.

– När jag först såg filmen tänkte jag: Vad ska andra tycka om mig? Jag framstår som en skör, bräcklig ledare utan någon styrsel. Men sedan tänkte jag om. Jag tror att det är genom att visa sårbarhet som vi också kan ge plats för kärleken. Om vi hela tiden flyr från sorg, bråk och friktion går vi miste om det som också är fint med gemenskap, kommenterar Cedwin med samma märkbara lugn som han uppvisar i filmen.

– Min förhoppning är att filmen ska få människor att fundera: Var finns min gemenskap?

Gemenskapen är onekligen stark i Tensta Gospel Choir. Medlemmarna skämtar ibland om att den mer liknar en terapigrupp än en kör, berättar Cedwin. Men de säger också helt seriöst att kören varit en livlina – en plats att hämta kraft. I filmen finns en scen från en körövning där en kvinna berättar att hon haft en dålig dag och att hon därför behöver få energi från kören. Genast utbryter applåder och visslingar, några kramar om.

Medlemmarna i Tensta Gospel Choir kommer från olika delar av Stockholm och har olika religiösa bakgrunder. Alla skulle nog säga att de är andliga, tror Cedwin, men långt ifrån alla ser sig som kristna. En brännande fråga i filmen är huruvida man kan sjunga gospel utan att tro på Gud.

I en av kyrkorna som ni besöker i USA har pastorn svårt att förstå att alla medlemmar i kören inte är kristna. Du pratar i filmen om att det kan ses som en form av appropriering att sjunga gospel utan att tro på Gud. Hur menar du?

– Jag använder det mest som ett konstaterande, snarare än en värdering. För mig är det viktigt att erkänna att gospeln vilar i en tro och att den är del av någonting djupare. Om man inte alls vill ta i det djupet, får jag en känsla av att det blir appropriering.

– Man behöver inte vara kristen för att sjunga gospel, men jag tycker att det är viktigt att ha förståelse för kontexten och det kulturella uttryck som gospeln är. Musiken görs inte rättvisa utan den andliga kopplingen. Det var delvis därför jag ville ta med kören till USA och visa vad gospeln kan betyda.

Hur blev resan?

– Det är svårt att tala för hela kören, en del tyckte att det var fantastiskt, andra jättejobbigt på grund av de konflikter vi hade. Jag hade varit utarbetad länge, sjukskrev mig dagen efter vi kom hem och var borta i ett år. Sedan kom pandemin. Nu sjunger vi tillsammans igen för första gången på tre år.

Hur känns det att börja igen?

– Jättenervöst. Men det är också ett tillfälle att kalibrera vilken sorts kör vi vill vara och hur jag vill vara som ledare. Min ambition har aldrig varit att vi ska vara “den häftiga kören” eller försöka turnera utomlands. Mitt syfte är framför allt att sprida gospeln i Sverige och visa att den inte bara är en musikgenre, utan a way of life!

Det här perspektivet har dock inte alltid varit självklart för Cedwin Sandanam. Genom åren har han brottats med den kristna tron, både personligen och i sin roll som ledare.

– När jag kom med i kören som 16-åring berättade jag för min körledare Michelle att jag hade lite svårt att sjunga att Jesus var mitt allt, eftersom jag inte hade någon relation till Jesus. Visserligen var min mamma katolik och jag hade varit med henne i kyrkan någon gång, men jag var också inspirerad av buddismen som är den största religionen i Sri Lanka där mina föräldrar kommer ifrån. Jag visste egentligen väldigt lite om Jesus.

– Jag minns att Michelle svarade: För de kristna representerar Jesus den ovillkorliga kärleken, respekt och solidaritet. Om du tror på det, kan du sjunga gospel. När hon sa det kändes det genast lättare att sjunga. Just de orden blev en viktig ingång för mig.

Och i dag är du kristen?

– Ja, men det har varit en process. Först tänkte jag att jag inte kunde vara kristen eftersom jag inte kunde bocka av alla kriterier för hur en god kristen ska vara. Dessutom hade jag aldrig något specifikt, starkt gudsmöte som förändrade mitt liv. Kunde jag ändå vara kristen? Jag landade i att frälsningen är något som händer varje dag, om och om igen.

– En stor anledning till att jag blev kristen var svaret på frågan: Vem är min idol? And it’s Christ! Kristus, Jesus! Om jag undrar vad jag ska göra i en viss fråga är Jesus min go-to-person.

I år firar Tensta Gospel Choir 25 år. Cedwin Sandanam har varit med 24 av de åren. Hans liv är så sammanvävt med kören att han kan ta tempen på sitt eget mående genom att se hur det är i kören, säger han. Om det går bra i kören, mår han bra – och tvärtom.

Genom åren har kören haft sina splittringar. I perioder har de sjungit annat än gospel, men för att hålla ihop kören satte Cedwin ner foten och beslutade att de bara skulle sjunga gospel.

– Vändpunkten kom en dag när vi repade låten “He satisfies”. Alla gillade låten jättemycket, men ändå lyfte den inte. Vi repade och repade, men det blev inte bättre. Så jag bestämde mig för att pausa övningen och i stället dela några personliga reflektioner utifrån bibelord som jag associerar med låten. Flera körmedlemmar tog vid och berättar vad sången betyder för dem.

– Efter en timmes samtal sjöng vi “He satisfies” igen och jag har aldrig hört kören sjunga så bra! Eller förresten, jag har aldrig hört någon kör sjunga så bra. Alla i kören kände likadant: Vad var det som hände?

Det som hände var att de satte mening till låten, säger Cedwin Sandanam. Han tror att nyckeln till körens framgång är att de sedan dess har tagit tid att prata om texterna. Det är något han vill fortsätta göra.

– När man förstår texterna kan man sjunga dem innerligt, med trovärdighet. Det känner publiken. Det är det som är gospel, det är det som berör.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.