Gullbrannafestivalen prickar rätt i tiden

Fullknökat på seminarierna och ytterst välbesökta gudstjänster. Att publikfavoriten Jonas Helgesson kan samla folk till den grad att man får svettas är väldokumenterat, men att en polis som föreläser om människohandel och trafficking ska locka folk att överge badstranden en solig sommardag är inte lika självklart. Likafullt hände det när kriminalinspektören och författaren Simon Häggström förklarade hur sexköparna i Sverige blivit mycket yngre och hur nätporren slagit sina klor i den unga generationen. Och inte bara den. Häggström gjorde ingen hemlighet att han var där för att utmana kyrkfolket.

– Det gör mig ganska oroad att det inte pratas mer om pornografi i dag, även i frikyrkan, sa han.

För bibelundervisningen på GF stod Eleonore Gustafsson och Mattias Martinson. Den senare ägnade de tre festivalkvällarna åt att ge nya infallsvinklar på den Psaltaren 23 – herdepsalmen. En ögonöppnare på en av Bibelns mest välkända texter.

Musiken då? Tack, bra! Bitvis lysande till och med.

Men sanningen att säga behövs lite tid för att smälta intrycken. När det på festivalvis serveras ett sådant ymnighetshorn av musikupplevelser är det lätt att öronen blir utmattade efter ett antal konserter på raken. Risken med att överdosera musik är att man blir loj och skippar artister som man egentligen är nyfiken på till förmån för favoriter från förr. Det är synd i så fall, för just möjligheten till nya musikaliska upptäckter är en av styrkorna med ett arrangemang som GF.

Hit kommer så gott som alltid långväga gäster som aldrig tidigare spelat för en svensk publik. I år medverkade till exempel den 29-årige New York-rapparen Andy Mineo och 28-årige gospelprofilen Jonathan Mc Reynolds, hyllad av självaste Kirk Franklin som gospelmusikens framtid. Både bevisade sig värdiga, särskilt deras distinkta sätt att kommunicera sin tro mellan låtarna imponerade. Lovsångsrockarna Kings Kaleidoscope gjorde också GF-debut, men gav ett blekt intryck. Varken låtarna eller publikkontakten gjorde något större avtryck. Grabbarna slet men kom ingen vart.

Det gjorde däremot en rad kvinnliga artister: Ida Sand med urstarkt kompband, finstämda låtskrivaren Therese Martinson, Utbultstipendiaterna och countryduon Hanna & Alexandra och soul-gospel-jazz-sångerskan Faith. Silver med Jenny Wahlström och Ellen Vingren var lysande, även om de var på gränsen till att prata sönder den magiska stämningen ibland. Känsloladdade spelningar blev det också när Peter Hallström och Per-Erik Hallin framträdde var för sig. Båda med band och den senare även i en solospelning i kyrkan. Loney Dear, en annan festivalfavorit som sedan sist hunnit med att uppträda i samband med Polarprisutdelningen, eggade fantasin med sina suggestiva toner. Roland Utbult med band bjöd på godis ur sin stora låtkatalog. Största jublet orsakade introt till rockiga ”Sten Tuff”. Nostalgifest!

För den yngre publiken var Boris René och syskontrion LIN D bland favoriterna. Syskonen Lindéh har spelat ett flertal gånger på GF och det var därför extra roligt att se deras utveckling mot fullfjädrade popartister, dock utan att tappa bort Jesusfokuset längs vägen.

För första gången spelades säckpipa på GF. Skotske singer-songwritern Steph Macleod hade denna gång med sig ett stort band där även fiol och flöjt ingick. Själv uppträdde han stolt iklädd kilt. När det sedan var dags för VM-kvartsfinal i fotboll tog skotten Sveriges parti mot England. Det hjälpte tyvärr inte, men matchen visades på storbild i Skeppet. Festivalledningen hade stuvat om i programmet vilket uppskattades av GF-publiken.

Gullbrannafestivalen gjorde inte mycket väsen av 20-årsfirandet, men två akter kryddade anrättningen på ett sätt som ändå gav jubileumskänsla.

Den ena var Petraprofilerna Bob Hartman och John Schlitt som lockats ur sin dvala för att tillsammans med ett gäng svenska toppmusiker framföra godbitar ur den av många så älskade rockgruppens repertoar.

Basisten och producenten Anders Mossberg (från Jerusalem med flera band) hade dragit ett stort lass i förberedelserna och tillsammans med keyboardisten Martin Härenstam från Narnia och trummisen Magnus Höglund fått ihop ett kompband som peppade Bob och John att ge sitt yttersta.

Frågan är om någon saknade original-Petra, mer än möjligen av nostalgiska skäl.

Sista kvällen steg Carolafebern på GF. Publikfavoriten var annonserad tillsammans med Ulf Christiansson från rockbandet Jerusalem och nyfikenheten var förstås stor på vilka låtar de skulle välja att framföra. Det visade sig att de satsat på fart och tryck. Helt rätt val, om ni frågar mig. Konserten inleddes med "Sanna vänner" som Ulf en gång skrev till Carola och fortsatte med "Vi ska ta det", en rockig lovsångsdänga från Livets ord-tiden.

De kramade ur det mesta ur låtarna innan Ulf gick av och Carola körde solo. Sedan byttes de om.

Mot slutet förenades de på scenen igen och det blev bland annat ett potpurri på diverse hits ur Jerusalems och Carolas respektive repertoarer. ”En mäktig våg” avslutade hela kalaset innan Carola och Ulf tackade publiken och varandra med ömsesidiga hedersbetygelser.

Å ena sidan hade jag personligen velat se fler duetter och lite färre soloframträdanden under de 75 intensiva minuter som konserten varade. Det är ju faktiskt två av Sveriges absolut bäst bevarade sångröster. Å andra sidan tror jag inte att detta var sista gången vi fick se Carola & Uffe framträda tillsammans. Av blickarna att döma fick de också mersmak.

Läs också:Gullbrannafestivalen håller liv i kristna musiken

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.