Här är funktionshinder inget hinder

– Det är snart, det känns jättepirrigt. Verkligen, säger Aleksandra Hyltse glatt.

Hon sitter på främsta bänken i Annedalskyrkan vars klocktorn sträcker sig högt, högt ovanför Slottsskogen i Göteborg. Det är tidig november, men höstmörkret hålls effektivt borta av strålkastarna och värmen från människorna som sakta fyller kyrksalen. En del med rullstol eller rollator, vissa med större leenden och gester än andra.

Ett av de sista repen innan det blir skarpt läge ska alldeles strax börja. I dag ska hon och vännerna köra nyskrivna musik- och teaterföreställningen ”Skuggdans” från början till slut.

Aleksandra Hyltse är med i gruppen Kristallerna som gestaltar och förstärker musiken på olika sätt. De sjunger, spelar teater och rör på sig.

– Jag gillar att sjunga och dansa. Det händer en massa saker hela tiden, det är jätteroligt, säger hon.

När alla har satt sig på bänkplatsen där just deras namn står skrivet på en lapp tar Eva Sundqvist, som leder musiken, till orda tillsammans med Nils Olandersson som står för manus och regi. Hon använder en pusselmetafor för att betona att alla har sin plats i föreställningen, att bilden inte blir hel om någon är borta.

– Det hade varit bra att ha ett pussel med åttio bitar här …

Så många personer deltar nämligen i det kreativa projektet med musik av såväl Laleh och medverkande kontrabasisten Kristoffer Wallin som Makaroff och Bach. När det blir dags för Lalehs ”Så mycket bättre”-version av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” sjunger Johan Claussen från Guldkören, där både personer med och utan funktionshinder deltar, solo på första versen.

– Annars klämmer de andra i. Jag gillar Laleh. Hon är en bra artist, säger han.

Cardia, där medlemmarna saknar funktionshinder, sjunger tillsammans med Guldkören på den låten. Samtidigt är bland annat Kristallernas Anna Larsson utklädd till just ängel.

– Det är bara kul, säger hon.

Medan vi pratar kan hon knappt sluta le.

– Jag tror att föreställningen kommer bli stark. Låtarna är genomlevda, säger Eva Sundqvist.

Fyra av de medverkande är skådespelare i en sju delar lång ramberättelse som utspelar sig på ”Kafé Friheten”. Sara, Alexander, Fredrik och Gabriella har olika bakgrunder och personligheter, men förenas i ödet att bli inlåsta på kaféet. Hänvisade till rummet som personalen uppenbarligen lämnat tvingas de möta varandra och sig själva. Steg för steg kryper de fram ur sina skal.

– Det viktiga är inte att de ska komma ut från kaféet, säger Nils Olandersson.

Däremot står livsresan, som kan vara smärtsam, i centrum. De fyra karaktärerna är framtagna för att skapa identifikation hos publiken.

– Människan måste lära känna sina skuggsidor för att kunna möte den andre, säger Eva Sundqvist och berättar att de hämtat inspiration från psykologen och psykiatern Carl Gustaf Jung i arbetet.

Inte desto mindre påpassligt plockar de in Lalehs ”Dark shadow” som en kommentar i sammanhanget. Även Martin Lönnebo, författare och biskop emeritus, har inspirerat.

Hon fortsätter:

– Vi har diskuterat oss igenom vad det individualistiska samhället gör med oss.

– Och sekulariseringen, flikar Nils Olandersson in.

– Finns det något större än oss själva? Vi använder fjärilen som metafor. Man ska inte förbli larv eller puppa, utan bli den man ska bli, den där fjärilen. Det skaver och är jobbigt, säger Eva.

– Folk vill förverkliga sig själva i dag. Och mycket som man gör vill man tjäna på; ”What’s in it for me?”. När vi har brottats med Jungs och Lönnebos tankar är det djupare hoppet det som finns inuti. Vi tror att det ska till ett möte mellan människor, att man skapar relationer och blir något hos varandra. Att man inte skor sig på andra, säger Nils.

Ni skriver i pressmeddelandet att både ”normalstörda” och ”utvecklingsstörda” är med. Vad gör det för en sån här föreställning?

– Det är fantastiskt, säger Eva.

Båda två nämner låten ”Goliat” som Guldkören sjunger och en stund senare reser sig deltagare och ledare tillsammans. In på scenen kommer färgglada flaggor och plakat med texter som ”Du är modigast!” och ”Vi ska göra jorden hel”.

– När de gör det fullt ut från sina hjärtan, det är liksom värsta framtidsvisionen och hoppet, då blir folk helt knockade, säger hon.

– När de ställer sig upp och sjunger, och de normalstörda ledarna står där lika mycket, så blir det väldigt hoppfullt. Jag tror att många behöver känna hopp i dag, för man är väldigt utlämnad åt sig själv i det här individualiserade samhället. Här finns det en kropp, ett möte och en gemenskap, säger Nils Olandersson.

– Nej, det finns ingen beräkning. Ingen baktanke att man ska tjäna något på någon, säger Eva Sundqvist.