”Hela kyrkan sjunger”-profiler leder allsång igen

Tanumshede i Bohuslän har blivit en plats där kristna artister en helg i augusti tillsammans med en stor publik sjunger sig igenom den kristna sångskatten. Läsarsånger och psalmer blandas med gospel och gamla godingar från strängmusikens glansdagar. Festivalen Skärgårdssång, som i år hålls den 18–20 augusti, har i år anlitat sång- och musikparet Margit och Rolf Borgström, ett initiativ som ligger helt i linje med satsningen på en lite mer mogen publik än familjefestivalen i Gullbranna och ungdomsfestivalen Frizon.

Borgströms häpnade först när Skärgårdssång hörde av sig, men tackade sedan ja och känner nu stor glädje inför uppdraget. I fjol var det Evie Thornquist som presenterade programmet på Skärgårdssång, i år blir det Margit Borgström och både fredags- och lördagskvällen kommer hon och Rolf att leda publiken i ett timslångt allsångspass. Alltså ett upplägg där de kan känna sig som fisken i vattnet med all sin musikaliska pondus och rutin.

Ett 40-tal program spelade de in totalt i serien "Hela kyrkan sjunger". 1972 fick Pingstförsamlingen i Umeå frågan av tv-producenten Siewert Öholm om Sveriges Television fick spela in ett andligt sångprogram i kyrkan. Efter diverse turer gick frågan om att leda programmet till Rolf Borgström.

– Men han sa ”nej, i så fall ska det vara Margit”. Och jag var höggravid, vi skulle ha barn tre veckor efter inspelningen, berättar Margit Borgström när vi träffas för ett samtal hemma på makarnas altan en skön julieftermiddag.

Ett pilotavsnitt spelades in hösten 1972 och när programmet sändes den 21 januari 1973 var det under namnet ”Andlig music hall – allt för mig har blivit nytt”.

Både Margit och Rolf minns inspelningen. De bodde i Piteå då och när de efteråt på natten körde de 23 milen hem från Umeå satt de tysta halva vägen.

– Sedan sa vi till varandra: Hoppas ingen ser det här.

Båda hade samma vånda: Vem vill lyssna på det här?

Framförandet med enkla sånger om Jesus och tron skiljde sig märkbart från den betydligt mer välrepeterade kören Troendegruppen som makarna var engagerade i och som dessutom hade vunnit Sveriges Radios körtävling.

Men farhågorna kom på skam. Kvällen när programmet väl sändes var Margit och Rolf i Luleå på turné med Troendegruppen och före söndagskvällens gudstjänst samlade Korskyrkans pastor Rolf Nordström alla: ”Nu ska vi gå upp och lyssna på programmet som Margit och Rolf har gjort!” Efteråt sa en av ledarna: ”Det var ju bra det här!”

Det var han inte ensam om att tycka. Den unga, höggravida kvinnan och den stora kören med de glada sångerna gick bokstavligen rakt igenom rutan och högste tv-chefen Håkan Unsgaard ringde Siewert Öholm och beställde tio nya program. Direkt efter första programmet märkte Margit att folk bemötte henne helt annorlunda än tidigare.

– Det var som att jag var en annan person. Till min stora fasa och förtvivlan. Bland våra vänner också. Det var fruktansvärt. Jag ville ju bara vara Margit.

Dessutom hade medierna vaknat. Expressen, Göteborgs-Posten och Aftonbladet ringde.

– De tog bilar och körde hit upp, minns Rolf.

– Jag sa: ”Ni får inte komma, för jag har inga kläder”. Vi var ju så fattiga så det var inte klokt. Vi levde på nåd, förklarar Margit.

Fick ni inte betalt av SVT?

– Icke nånting! De sista gångerna fick vi det, men annars ingenting.

De tog tjänstledigt utan lön samtidigt som barnaskaran växte, men för paret Borgström fanns betydligt starkare drivkrafter än pengar.

– Vi hade en jättepublik. Och folk gick ju och nynnade på ”Jesus bor i mig” på jobbet, minns Margit.

– 2,1 miljoner tittare hade vi som mest, inflikar Rolf.

– Det var bara det som drev mig, att vi skulle få sjunga om Jesus och berätta om vem Jesus är för svenska folket, fortsätter Margit.

Att det bor en evangelist i henne, går inte att ta miste på. När det första programmet spelades in hade hon bara varit kristen i fyra år. Margits nyfrälsta glädje var påtaglig och responsen var omfattande.

– Det kom brev från Norge, Danmark, Finland, ja från hela Norden. Ytterst sällan var folk negativa, utan de var så glada. Mycket folk blev frälsta och för mig var det ju det största av alltsammans. Till och med helade och andedöpta kunde de bli, berättar Margit och hänvisar till breven.

– Men vi orkade inte ta hand om alla, det kom ju tusentals brev. Jag har fortfarande en kartong med oöppnade brev i källaren och sen har vi några pärmar som vi har ställt in i förrådet.

Jag frågar paret vad som var hemligheten bakom succén och Margit citerar en reporter som sammanfattade svaret på samma fråga:

– Det var glädjen! Och det är klart, vi hade ju ett glatt budskap till människor.

Serien sändes fram till 1983. Ett år spelade de in "Önskesången", tio program i svart-vitt där tittarna fick önska sina favoritsånger. En skiva spelades också in. Men ett år var det uppehåll. Då brakade Margit ihop.

– Det var 1978, jag var 30 år. Jag var så slut att jag inte visste var jag hade mig själv. Jag bara satt i en stol hemma.

Då ordnade Rolf så att Margit fick åka på en rekreationsresa till Israel. En vecka i Natanya. Det gjorde susen.

Både Margit och Rolf berättar om hur Gud har burit dem genom tider av dubbelarbete. De har fått vara med om både fysiska och ekonomiska under och de är otroligt tacksamma. Medlemmarna i den stora kören gjorde stora uppoffrande insatser, påminner de. Margit nämner också särskilt Siewert Öholms betydelse.

– Han är den bästa mentor jag haft. Kärleksfull, men stenhård.

Nu stundar alltså ett nytt sångledaruppdrag på Skärgårdssång i Tanumstrand tre dagar i augusti.

– Det känns otroligt roligt att göra det här, säger Margit.

Där blir det nästan tusen personer som sjunger sånger de älskar tillsammans. Vad är det som händer då?

– För det första så rör man känslorna och man känner en gemenskap. Kanske rör man upp minnen. Men jag tror också att man kan få upplevelser, andlig styrka och mod av att få sjunga de här sångerna, förklarar hon.

– Det farliga är om nostalgin är målet, påpekar Rolf. Det är kontraproduktivt i andlig mening.

Margit berättar att hon har ett knep som hjälper henne att avgöra om en gudstjänst varit lyckad eller inte.

– Efteråt brukar jag lyssna noga efter sorlet. Då hör man om folk har fått någonting, för då börjar de plötsligt prata med varandra. De drar sig långsamt. Men om folk inte fått något, då går de bara ut. De är tysta.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.