Mattias och Therese Martinson gör påskturné i jazztappning

Lovsångsmusikern och barnhjälpsambassadören Mattias Martinson drar ut på en omfattande påskturné. I bagaget har han en nyinspelad skiva, ett helt knippe nya sånger och ett för honom nytt jazzigt sound som utmanar invanda lovsångsmönster.

De flesta som är bekanta med Mattias Martinson tänker på lovsångsmusikern, låtskrivaren eller pastorn. Några kanske stött på honom i hans roll som ambassadör för fadderbarnsorganisationen Compassion. Oavsett vilket lär de få upptäcka en ny sida av denne man när de sätter sig ner och lyssnar på hans nya album What can I give you (But a broken heart). Den här gången utforskar nämligen Mattias musikalisk mark som han aldrig tidigare rört sig i och det är mycket tack vare mästerpianisten Tomas Hellsten (någon som minns gruppen Manna?) som det kommit att bli en resa i gränslandet mellan jazz, lovsång och psalm.

Tio platser får under åtta dagar besök av Mattias och Therese Martinson och deras nykomponerade band. Men det är inte främst för att lansera nytt material som de nu ger sig ut på turné, försäkrar Mattias Martinson.

– Framför allt känns det angeläget att få hjälpa människor in i påskfirandet och ge oss alla en större Jesusbild som innefattar hans ord om “dessa mina minsta”. Det är målet, understryker han.

Plattan innehåller nyarrangemang av Mattias egna låtar. Några av dem är på engelska. Sångerna på turnén är både egna och andras. Några kommer från norske musikern och prästen Björn Eidsvåg som Mattias översatt till svenska.

Vad handlar sångerna som ni sjunger om?

– Den nyaste sången på skivan är en påskpsalm som tar oss från Getsemane till Golgata och graven. Det känns oerhört angeläget att leda människor till de här platserna i den här tiden. Vi famlar ju efter hopp i krigstider och det här är det enda säkra hopp vi har. När vi repade i fredags var det precis så det kändes. Detta är inte bara vårt eget hopp, utan det är också hoppet för vår värld.

Påskpsalmen som Mattias refererar till – Du Guds dyra offerlamm – har han skrivit tillsammans med Johannes Trossö Lindsmyr. Det nya albumet släpps digitalt den 7 april, men kommer även att ges ut i fysisk form – cd och kanske så småningom även på vinyl. Den inbitne lovsångsmusikern Mattias Martinson låter smått förbluffad när han betraktar det färdiga resultatet.

– Vi har gjort en jazztrioplatta. Väldigt annorlunda, konstaterar han.

Musiker på skivan är Tomas Hellsten på piano, Christian Mjörnell på kontrabas och Johannes Trossö Lindsmyr på trummor och percussion.

– Tomas Hellsten har arrat upp mina låtar till oigenkännlighet i studion så att de framförs med bara kontrabas, trummor och piano. Jag känner mig så naken utan ett instrument. Det var nästan läbbigt att stå och sjunga och inte ha en gitarr på magen.

Vad är det som kommer ut ur dig i det läget?

– Jag hoppas att det blir ett större mod och lugn. Och kanske en lite djupare reflektion och koncentration kring texter och innehåll. Men parallellt med det ökar ju nervositeten. Vad ska jag göra av mina händer, säger Mattias och skrattar när han hör hur vilset det låter.

– Jag är ju gammal trummis så jag spelar oftast med att veva och hålla i gång sextondelarna.

Du har tvingats spänna din båge helt enkelt?

– Så är det. Och det var både bönen och själva målet. Jag är ett uns trött på likriktningen i lovsångstraditionen, så det var väldigt avsiktligt att skapa tillbedjan med jazzharmonier. Vi säger att det inte är en musikstil, men mycket av lovsången låter likadant och har en strömlinjeformad ton över sig. Här har vi frångått det med råge.

– Lovsångstonen är för mig som ett kalejdoskop eller ett gammalt kyrkfönster där ingen har putsat på länge. Att det bara är vissa färger som lyser igenom. Men så kommer en gammal tant och ställer sig på en stege och putsar lite och plötsligt ser man hur fler färger, nya färger kommer fram. Som en mosaik som träder fram.

Vad är det som definierar en bra påsksång?

– Spänningen mellan långfredagen och uppståndelsesöndagen. Att orden och tonerna hjälper mig framåt och vidare och hjälper mig att lyfta blicken och se längre, för vi är uppståndelsens folk. Och jag behöver ständigt påminna mig om det – speciellt i krigstider.

Det är mycket om kriget nu, följer du nyheterna noga?

– Jag har några saker som morgonrutin: frukost, bön och nyheter. Gärna i den ordningen så att jag inte börjar med nyheter, för då kan jag misströsta.

Tillbaka till musiken, det finns en massa julsånger och julpsalmer men inte många självklara påskdito. Hur kommer det sig?

– Det är mycket lättare att romantiskt sjunga om en nyfödd bebis i stället för att sjunga om en offrad människa som är Gud. Vi har alla så lätt att ta till oss bilden av barnet som föds i stallet, men det är svårare för oss att förstå att en kung dör på ett kors. För det är inte värdigt en konung. Som i alla hjältefilmer vill vi ju att det ska sluta bra, att hjälten överlever. Påsken ger oss ett både- och där, för vi förkunnar inte bara hans uppståndelse utan vi förkunnar också hans död till dess han kommer. Vi vill sjunga om och leva med både -och. Den stora berättelsen hjälper oss att förklara våra små berättelser, säger Mattias Martinson.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.