Kultur
Pjäs utmanar unga: Ge inte upp
Författaren Ylva Eggehorn har skrivit manus till musikteaterföreställningen ”Polhems Huvudwerk”, som har nypremiär 27 juni. Föreställningen handlar om en ung pojke som är dyslektiker, ensam och utfattig – och blir Sveriges Leonardo da Vinci. "Vi har ett starkt budskap till de unga: Ge inte upp!" säger författaren.
"Polhems Huvudwerk" görs för tredje året i rad i prästgårdsparken i Sorunda, och i år har det tillkommit sånger och en del omskrivningar. För manuset svarar Ylva Eggehorn, och Marika Lagercrantz är regikonsult. Även om det handlar om en svunnen tid, är musiken, gjord av Per Rosenius, av modernt snitt. Huvudrollen som Christopher Polhem görs av musikalartisten Nils Närman Svensson. Amatörer och proffs blandas i föreställningen, här finns både barn och äldre. Sammanlagt medverkar nästan fyrtio personer. Tidigare år har föreställningen gjort succé med över 1000 personer i publiken under den vecka man spelar.
Det handlar alltså om Christopher Polhem – en man som fått namnge en rad gator, torg och skolor runtom i landet. Ändå är hans historia kanske inte så välkänd.
– Han är en andra generationens invandrare, son till en tysk köpman. Pappan dör när pojken är liten, och därför börjar Christopher jobba som dräng i 8–9-års-åldern. Han är dyslektiker, har man senare förstått, och har därför svårigheter med att läsa, berättar Ylva Eggehorn.
Men när Christopher Polhem ser en bild – då förstår han. Och så småningom lyckas han genom att arbeta sig fram, också ta sig till universitetet.
– Han är ett särbegåvat barn, som också upplever hinder i sin väg. Det kan man känna igen sig i även idag, säger Ylva Eggehorn.
– Här har vi ett strålande exempel på ett barn som ingen hade brytt sig om. Och så blev han den som konstruerade Stockholms sluss, skapade patentlåset och kardanknuten. Även idag saknas det så många ögon för barn och unga - att någon ser dem.
Christopher Polhem kom så småningom till Uppsala. Där fick han studera, mot att han gjorde mekaniska arbeten.
– Han sov i stort sett tre timmar per natt, berättar Ylva Eggehorn.
I Uppsala fick han hjälpa till med att rekonstruera det astronomiska uret i domkyrkan. Senare konstruerade han klockor som folk kunde sätta ihop själva – ett dåtidens IKEA-koncept. Han byggde trämodeller som han kallade sitt "mekaniska alfabet."
– Det blev grunden för den första högre utbildningen på teknisk nivå. Polhem drömde också om att skapa ett universalspråk som alla skulle kunna förstå.
Just den folkbildande aspekten av historien om Polhem lyfts fram i sommarens föreställning. För Christopher Polhem brann för utbildning, lärande och bildning. Bland annat bildade han ”De nyfiknas sällskap”. Vid ett tillfälle fick han hjälp i sin utbildning av kyrkan.
– Kyrkan kliver in genom att två präster hjälper honom. Kanske finns det något för kyrkan av idag att fundera vidare över: kan vi göra något för att upptäcka de begåvningar som finns?
Barnens rätt till utbildning, lusten att lära och veta mera, och att våga drömma och ha visioner är teman i föreställningen.
– Det är ingen enkel ”success story.” Här finns också tankar om vad man gör när drömmarna inte slår in. Kanske kan man då hjälpas åt och hitta en bättre dröm tillsammans, säger Ylva Eggehorn.
– Det handlar om att tro på sin dröm, men också om att se andra.
Christopher Polhem, den utfattiga föräldralösa pojken, får till sist ett livstidsstipendium, och kan gifta sig med sin stora kärlek Maria.
– Pjäsen har ett starkt budskap till de unga: Ge inte upp! Och till de vuxna: se er omkring! Det finns kanske unga runt om oss som blir Sveriges nya genier.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
