Svensk premiär för "Edens barn"

Vad får man om man blandar några professionella musiker, artister och dansare med en hop talangfulla amatörer i olika åldrar, ger dem en medeltidskyrka, tillsätter ljud- och ljusexperter samt en kreativ regissör och låter dem jobba ihop några hektiska sommarveckor?

Svar: En sevärd musikal med hög kvalitet i såväl helhet som detaljer. I alla fall är det vad som har hänt i S:t Nicolai kyrka i Örebro, där musikalen ”Edens barn” har svensk urpremiär.

Det är en frejdig och skicklig grupp av proffs och amatörer som har skapat en helgjuten och sevärd föreställning av den populära musikalen.

"Edens barn" har skrivits av den amerikanske kompositören och författaren Stephen Schwartz, med en stjärna Hollywoods Walk of Fame.

Nicolaikyrkans församlingsherde Anders Lennartsson och Katarina Josephsson – till vardags ansvarig för den kommunala musikskolans musikallinje – har sett till att musikalen kommit till Örebro. Örebro pastorat står den ekonomiska risken för projektet. Det gör det alldeles rätt i. Vad ett projekt som detta betyder för de medverkande, för publiken och i förlängningen för staden kan inte mätas.

Musikalen gestaltar tiden från skapelsen till efter syndafloden. Vi får följa Gud Fadern och hans barn och deras oväntat struliga relationer under ett antal generationer. Språket flyter på, musiken leder och följer på ett förnämligt sätt, kören berättar, dansarna stryker under – alla är på tå för att göra sitt yttersta, och stöttar varandra. Ljud, ljus, scenografi och koreografi, ja till och med teckentolkningen, allt känns väl integrerat. Resultatet blir en väl sammanhållen och njutbar föreställning som också är lättsam och smårolig här och där. Man är noga med orden, från Bärfis till Bortom. Karaktärerna brottas med de stora frågorna med, som det förefaller, självupplevt allvar.

Solisterna bemästrar sina krävande roller med bravur i såväl tal som sång. Det vore frestande att nämna några, men prestationerna är jämna på en mycket hög nivå. Körsång är väl inte alltid det bästa mediet för att få fram en text, men givet kyrkorummets akustiska komplexitet kan man inte klaga. Rummet måste också ha varit en utmaning för scenbyggarna, men som så ofta har begränsningen skapat kreativitet. Att följa hur ensemblen utnyttjar sin spelplan tredimensionellt är ett nöje i sig.

Kyrkan som spelplats är inte oproblematisk. Här har man valt att så långt möjligt försöka neutralisera lokalen. Men de höga valven är obevekligt närvarande, och från ett vackert glasfönster högst upp i fonden håller Gud Fader ett vakande öga över föreställningen. När dramats Fader trött och villrådig ramlar ihop intill predikstolen kommenteras han ljudlöst av dess granitrelief som föreställer Jesus när han lär de sina att be Fadern i himlen att han ska låta sin vilja ske. Musikalen går inte i dialog med det sakrala rummet, och kanske är det rätt att lämna den saken åt publiken. Men det hade varit spännande om kyrkorummets möjligheter hade tillåtits förstärka och brottas med dramat.

"Edensa barn" marknadsförs mest som ett drama om relationen mellan föräldrar och barn, och visst ger den stoff till många relationssamtal. Det är utmärkt. Men Edens barn brottas också med Gud, och kyrkan får inte fega ur frågorna om trons sannings- och lydnadsanspråk i samtalet efter musikalen.

Islam betyder ”underkastelse” och i den centrala kristna bönen Fader vår ber vi ”ske din vilja”. Alla religioner har i alla tider har haft sina Adam och Noa som utsetts att brottas med vad som är Guds vilja när troende i tillspetsade lägen hävdar att man måste lyda Gud mer än människor. Vår samtid är sannerligen inget undantag.

– Vi har ingen karta, säger Noa uppgivet.

Är det så? Eller har inte Fadern gett kyrkan vissa kartblad som det är hennes ansvar att tolka efter bästa förmåga? Och måste inte den som bekänner sig till en Gud vars Rike – Eden! – man vill ska komma, också idag förhålla sig till den karta denne Gud presenterat för vägen dit?

”All kärleks sanna pris är att släppa fri” heter det i en central text i Edens barn. Sant. Men det stannar inte där. Orienteraren är fri först när han lyckas tolka kartan rätt och når målet, och den förälskade önskar inget högre än att få lyda den älskades minsta vink. Så är alltså också lydnad all kärleks sanna pris. Här skulle dialogen kunna börja.

Längtan efter Eden kan inte stillas.

– Fader, jag har saknat dig, erkänner Eva med bruten röst.

Edens barn väcker den saknaden. Den kyrka som haft modet och kraften att ge oss musikalen måste också ha modet och kraften att hjälpa oss stilla denna längtan.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.