Låt inte populisterna ha monopol på samtidskritiken

Det var 2010, och vid förmiddagskaffet uttryckte några kollegor sin bestörtning över att ett parti med bruna rötter och främlingsfientlig retorik kunde få fem procent av den svenska valmanskårens röster.

Jag sa inget, men tänkte: Vad har ni egentligen för förväntningar på den här världen?

Min utbildning hade förberett mig väl. Inte bara för den krusning som Sverigedemokraternas genombrott visade sig vara, utan också den storm som det förebådade: Brexit, valet av Donald Trump och populismens globala framgångsvåg.

Ett par år tidigare, 2008–2009, läste jag på Duke University, sätet för den teologi som kallas postliberal. Lite förenklat är detta en teologi som avfärdar liberalteologins projekt att anpassa kristen tro till den moderna samtiden. I stället ser man en fördjupad förståelse av tron som vägen till att besvara samtidens utmaningar. Internationellt förknippas den med tänkare som Stanley Hauerwas, Sarah Coakley och William Cavanaugh, och i Sverige med Arne Rasmusson, Ola Sigurdson och i viss mån Jayne Svenungsson.

Den postliberala teologin ägnar sig också åt en särskilt sorts kulturkritik: den läser allt teologiskt. Såväl köpcentra som presidentval kan förstås med kristna termer som frälsning, kyrka och synd. Att inget var neutralt hade redan den postmoderna filosofin lärt mig. Den postliberala teologin la till att ingenting är teologiskt oskyldigt.

Detta utmanade det moderna projektet i grunden. Upplysningen talade gärna vackert om objektivitet, rationalitet och neutralitet – men det var dimridåer. Kapitalism, marknadens osynliga hand, nationalstaten: allt var fullpackat av teologi. En del av det riktigt dålig teologi; irrläror eller heresier.

Hauerwas och de andra varnade kyrkan för att blint köpa det moderna projektet, och menade i stället att det måste kritiseras utifrån den kristna traditionen och erfarenheten. Augustinus för att förstå den moderna konsumismen, Thomas av Aquino för etiken och evangeliernas radikalitet mot nationalismen. Inte minst fanns en kritik av modern individualism: föreställningen om att människan var eller borde bli autonom och oberoende. Mot detta ställdes livet i gemenskap. Församlingen som plats där Guds rike förverkligades och människan kunde bli sitt sanna jag.

Det var en modernitetskritisk tradition som jag skolades in i. Den var teologisk, men tog samtidigt gärna hjälp av andra: Marxism för att utvärdera ekonomiska strukturer, aristotelisk dygdetik för att diskutera moral, ekofilosofer som Wendell Berry för att förstå platslöshetens pris och den brittiske tänkaren Isaiah Berlin för att kritisera det liberala frihetsbegreppet.

Ibland fanns kanske en tendens att inte uppskatta modernitetens välsignelser tillräckligt. För visst ville vi ändå, som en del påpekade, leva i ett samhälle präglat av demokrati, mänskliga rättigheter, modern sjukvård och välfärd? Men Wheaton-teologen Matthew Milliner uttryckte det bra: bara för att man uppskattar den tidiga kyrkans sätt att tala om Gud och människan, så betyder det inte att man inte samtidigt kunde vara tacksam för penicillin och demokrati. Den postliberala teologin var inte antimodernt, utan sökte fördjupning för att komma tillrätta med bristerna i det moderna projektet.

För den oundvikliga slutsatsen var att moderniteten vilade på skakig grund. Den slutsatsen landade man i redan på 1990-talet – samtidigt som statsvetaren Francis Fukuyama förkunnade att historien nått sitt mål, med den liberala världsordningen som slutgiltig segrare. I dag låter en sådan optimism obegripligt naiv, men då var den mainstream. De postliberala teologerna hörde till de få som invände och pekade på sprickorna.

Man påpekade till exempel det motsägelsefulla i att bekänna sig till människans unika och okränkbara värde, men samtidigt mena att människan var ett djur bland andra djur. Och på en del direkt destruktivt föreställningar, som den att individens väg till lycka var självförverkligande genom konsumtion. En förödande föreställning, inte bara för människan utan också för naturen.

Det var uppenbart att det inte skulle fungera. År 2012 recenserade jag boken "The Unintended Reformation" av den katolske historikern Brad Gregorys bok för Axess. Gregory hävdar att moderniteten har misslyckats, och att vi lever i väntan på en kollaps. Jag diskuterade hans prognos i avslutningen av recensionen:

”Har moderniteten misslyckats? Ytterst kan bara framtiden ge svaret. Skälen till att modernitetens misslyckande ännu inte blivit uppenbart är enligt Gregory en kvardröjande kristen fernissa och en kontinuerlig ekonomisk tillväxt som hållit oss nöjda. Den religiösa fernissan har emellertid utplånats av de senaste årtiondenas sekularisering. Om den ekonomiska krisen fortsätter försvinner även den andra kryckan. Då får vi veta om han har rätt.”

När jag skrev tänkte jag på kravallerna i London sommaren innan, och i Paris några år före det. Jag tänkte att det var så missnöjet skulle yttra sig: social fragmentisering, utanförskap och upplopp. Inte heller jag hade förutspått att missnöjet skulle äta sig in i arbetar- och medelklassen i den grad som sedan skedde. Att det skulle vara möjligt att mobilisera ett sådant massivt missnöje genom att rikta vreden mot invandring och identitetspolitik.

I dag är den växande fascismen ett gigantiskt problem, och jag tror att den kommer att fortsätta vara det tills vi kommer till rätta med de problem som den reagerar på. Det handlar inte, som svenska politiker tycks tro, om att stänga gränser och minska invandringen. Den här rörelsen hämtar också näring ur de djupare problem i den västerländska moderniteten som marxister, ekologer och postliberala teologer redan tidigare noterat.

I populismen finns en längtan efter gemenskap, mening, tillhörighet och någon slags riktning. Efter att ha en plats och veta var i världen man hör hemma. Lyssnar man till Sverigedemokraternas retorik hörs det ofta. Under sitt tal till nationen i maj 2018 hann Jimmie Åkesson nämna orden sammanhållning, tillit, samhörighet, trygghet (två gånger) och hemkänsla redan under talets första minut. Populismen har en existentiell dimension.

Men här uppstår ett dilemma. För vad gör man som modernitetskritiker när populister börjar använda en del argument som liknar ens egna? När de också kritiserar fragmentisering, självupptagen individualism och bristen på solidaritet?

En del tycker att man bör tystna. Sluta leden och avstå från att kritisera liberalism, kapitalism och globalisering tills populister och fascister besegrats och krupit tillbaka under den sten de kom ifrån. Det är lockande, inte minst för det kan vara skrämmande att på minsta sätt kopplas samman dessa strömningar. Men jag tror inte den strategin fungerar. Ingen rörelse blir stark utan att rymma ett korn av sanning – och låter man populisterna ha monopol på detta korn blir de till sist omöjliga att stoppa.

Som jag ser det finns det två analyser av dagens populism: en som uppfattar att populisterna är problemet, och en som ser populisterna som en reaktion på en djupare problematik. Enligt den första är lösningen att vrida tillbaka klockan: till Obamas år, eller ännu hellre Clintons. Då var allt frid och fröjd, och historien såg ut att han nått sitt stabila slutmål. Men vi som ställer oss bakom analys nummer två delar inte denna nostalgi. Problemen fanns där även på nittiotalet, och det är de bristerna som vi måste komma tillrätta med för att ha en chans att besegra populismen.

Det vore alltså ett misstag att sluta vara modernitetskritisk bara för att populisterna också är det. Tvärtom: nu är det viktigare än någonsin att populisterna inte är de enda som påtalar uppenbara brister i det moderna projektet. För om de enda två alternativ som står till buds är populism eller en politik som är okritisk till modernitetens problem, då kommer populisterna växa sig än starkare.

Problemet med populismen är inte att den fångar upp signalerna av ensamhet, vilsenhet och existentiell utsatthet hos människor i dag. Problemet är de svar rörelsen erbjuder. En fixerad ordning och nationen som ett homogent hem – en gemenskap att gå upp i och ett öde att dela.

Det är här den kampen står, och här är det avgörande att visa att de svar som flirtar med fascismen är irrläror. För här blir nationen, kyrkan och människan reduceras till en kugge i ett kollektiv. Mot dem blir det också nödvändigt att slå vakt om det goda i det moderna projektet, sådant som radikala fascister vänder sig mot: mångfald, mänskliga rättigheter och demokratiska strukturer, till exempel.

Det enda slutgiltiga svaret på människans längtan och ängslan stavas naturligtvis Jesus. Som Augustinus skriver: "Oroligt var mitt hjärta, tills det fann ro hos dig." Men detta svar passar inte i partiprogram, och ska inte serveras uppifrån av politiker. Det måste växa fram underifrån, som ett ja i den enskilda människans hjärta.

Vad kan politiken då göra? Den bör bejaka goda saker som hör till den naturliga ordningen – alltså inte uppenbarelsen. Sådant som alla människor av god vilja kan medge är goda. Hit hör inte minst gemenskap – men inte den stora, anonyma nationen, utan små gemenskaper. Den enögda individualismen behöver ersättas av en personalistisk människosyn som utgår från det som alla innerst inne vet är sant: Att människan är en gemenskapsvarelse. Det handlar inte om att ta ifrån individen makten över sitt liv, utan om att inrätta politiken så att det fria valet att ingå i gemenskaper underlättas.

Politiker kan inte tvinga fram gemenskap, men man kan lägga kursen så att beslut inte bara fattas med sikte på högre BNP och större oberoende, utan också ställer frågan hur man kan gynna liv i gemenskap. Det kan handla om att delegera makt till lokala gemenskaper, gynna små företag i stället för stora kedjor, uppmuntra till arbetstidsförkortning och skapa en gynnsam jordmån för civilsamhällets föreningar och församlingar, liksom för familjer. Allt för att underlätta för människan att finna ett existentiellt sammanhang för sitt liv.

Det har gått nio år sedan den där morgonen då vi vaknade upp till ett valresultat som gav Sverigedemokraterna en plats i riksdagen. Medan jag skriver detta kommer nyheten att de är på väg att gå om Socialdemokraterna och bli Sveriges största parti – och då är lågkonjunkturen inte ens här än.

Den moderna, svenska individualismen har kommit till vägs ände. Det enda som står mellan oss och en massiv fascistisk backlash är en politik för de små gemenskaperna.

Vill du prenumerera på NOD? Klicka här!

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.