”Barn har rätt till andlig utveckling”

År 2018 är det tänkt att barnkonventionen i sin helhet ska bli svensk lag, och just nu pågår remisskrivande runt om i landet inför beslutet. Bland de rättigheter som beskrivs i konventionen finns barnets rätt till andlig utveckling. Maria Klasson Sundin är teologie doktor i religionsfilosofi och har skrivit en avhandling om barn och religion.

– Egentligen handlar det om två saker, säger hon när jag träffar henne en junidag i Uppsala.

– Jag har skrivit min avhandling om barnens rätt till religionsfrihet. Sedan talar ju barnkonventionen också om att barn har rätt till andlig utveckling.

Just skrivningen andlig utveckling kan tyckas lite vag. På engelska heter det ”spirituality”, och här i Sverige har detta ibland översatts med att ge hopp eller livsmod, som har en lite vidare betydelse än ”andlighet” på svenska, som oftast knyts direkt till religion.

Bra formulering

Maria Klasson Sundin säger att hon själv tycker att den formulering som de kristna samfunden föreslagit ger en bra fingervisning om vad andlig utveckling är. Samfunden slår fast att många rättigheter i barnkonventionen handlar om barnets yttre trygghet. Men så finns talet om den andliga utvecklingen med, och då handlar det om barnets inre trygghet.

– Den inre tryggheten beskrivs av samfunden som en tilltagande orienteringsförmåga i riktning mot existentiell trygghet. Jag tycker att den beskrivningen är väldigt bra, för den siktar in sig på det som är religionens kärnområde – existentiell trygghet – men den breddar det så att det inte bara handlar om traditionella religiösa dimensioner. Även ateistens barn kan känna existentiell trygghet, om det har fått växa upp i ett sammanhang där man känner att det finns en mening med tillvaron, att man har en plats i den och en identitet, säger hon.

Formuleringen öppnar också för ett synsätt där samhället ska kunna se barns andliga utveckling som sitt ansvar, menar hon – viktigt i ett land där en stat som värnar konfessionslöshet och där religiös neutralitet i skolan har blivit norm. Att ge barnet inre trygghet är förstås främst föräldrarnas ansvar. Här finns en konfliktpunkt: hur mycket ska föräldrarna påverka? Ska föräldrarnas vilja alltid gälla? Barnkonventionen är, säger Maria Klasson Sundin, tydlig med att barnet har rätt att göra sin egen röst hörd. Barnet är inte, betonar hon, ”ett tomt blad för de vuxna att skriva på”, utan barnet är sitt eget redan från början.

Finns det då någon typ av åldersgräns där barnet självt ska få börja bestämma över om hon eller han till exempel vill följa med till kyrkan eller kanske moskén?

– Det där är en svår fråga. Barnkonventionen är generellt sett inte för fasta åldersgränser, säger Maria Klasson Sundin.

– Jag tycker själv att det är en poäng att konventionen i stället för ålder talar om barnets mognad. Det handlar inte om att väldigt små barn ska få fatta beslut på egen hand, utan om att vuxna måste ta hänsyn till den växande mognaden och successivt låta barnet ta ett större eget ansvar. Vissa aspekter av religionsfriheten kan det kanske tidigt bestämma över självt, medan andra aspekter kommer senare.

Nej till 18-årsgräns

Tidigare i Dagen har det framförts krav på en 18-årsgräns för medlemskap i religiösa samfund från en kvinna som blev medlem i Jehovas vittnen som 14-åring och i dag tycker att hon blev hjärntvättad. Men någon sådan åldersgräns vill Maria Klasson Sundin inte se.

– Nej, det tycker jag är alldeles orimligt. För det innebär ju att alla de samfund som gör ett bra jobb med att värna demokratiska värderingar och barns frihet skulle straffas för att några samfund inte gör det. Jag tror inte att man löser problemen med den typen av slutna sammanhang genom en generell 18-årsgräns. Jag tror också att det skulle kunna leda till att man tror att barn måste hållas undan från alla typer av religiösa uttryck tills de fyllt 18 – och det blir att beröva dem möjligheten att lära sig ett språk.

Andlighet som språkfärdighet, att kunna förstå, tyda och också leva med och i olika typer av religiösa uttryck, är en bild Maria Klasson Sundin ofta återkommer till. Hon menar att barn som erövrar ett andligt språk har lättare att senare i livet ta personlig ställning i frågor som rör religion och andlighet. Andlig utveckling betyder att barnet får tillgång till insikter, och också att det får vara delaktigt i kollektiva praktiker som religionen ger.

– I vårt land är vi präglade av en individualistisk och väldigt intellektualistisk syn på religion. Det syns mycket i debatten, som ofta handlar om att som vuxen ta intellektuell ställning till vissa försanthållanden om religion. Många säger att barn inte ska tvingas till sådana ställningstaganden och det kan jag hålla med om. Men religion är så mycket mer – det är också berättelser att leva i, det är sånger att sjunga och handlingar att göra.

Bredda förståelsen av religion

I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle behöver vi bredda förståelsen av religion så att det också omfattar religionens sociala och kulturella sidor, menar hon.

– Det är väldigt viktigt, om vi ska kunna ha en vettig syn på barn och religion. För barn börjar ofta i berättelserna, sångerna och det vi gör, som att tända ljus. Att få göra detta, och att få vara del av en större gemenskap och ett större sammanhang är en viktig aspekt av religionsfriheten.

Ovärderliga nycklar

Som bäst ger den andliga dimensionen som barnet har rätt till ovärderliga nycklar i livet, säger hon.

– Barnet får redskap att hantera de smällar som alla går på under ett liv, kriser och förluster och smärtsamma erfarenheter av olika slag. Jag tror att man får en bättre verktygslåda att hantera de erfarenheterna. Jag tror också att man får en empati och en känsla för andra människor. Man får hjälp att inte hamna i det här egofixerade där det bara är jag och mina behov som gäller. Och till sist, en respekt för andra människor och för hela skapelsen.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.