Barnen blir fler och fler på Lappis

Mitt på en sandplan på ena sidan av Lappisområdet står en enorm tälthall i en kaxigt blå färg. Utanför står Elaine Åhman, under många år koordinator och en del av presidiet för konferensen, och funderar på vad tältet kan innehålla.

– Kanske är det någon lokal företagare som har något projekt på gång? funderar hon.

Döm om både Elaine Åhmans och Dagens reporters förvåning när dörren plötsligt öppnas och det visar sig att tältet är inrett för barnmöte.

På golvet står låga bänkar i dubbla rader och väggarna är täckta med färggranna draperier, omsorgsfullt målade kulisser och på scenen står barnledarteamet och övar inför förmiddagens drama.

Fullt till bristningsgränsen

Tälthallen är Lappisområdets senaste tillskott, sprillans nytt för i år. Förra året var det så trångt för föräldrar, vagnar och barn på barnmötena att någon till sist hotade med att Barnens Lappis skulle ta över stora mötestältet om man inte fick en ny samlingssal. Därför står den nu här, redo att fyllas av dansande, sjungande barn.

En halvtimme senare finns närmare 300 dansande barn på plats i bänkarna. Från scenen rappas en informationsrapp och sen följer en sång om Gyllene regeln. En av ledarna, Linnéa Henriksson spelar elgitarr i bandet och barnen hänger på med sina luftgitarrer. Madeleine Darmark är en av rapparna och går all in i dansen, till barnens stora förtjusning.

Dramat handlar i år om Skeppet Lyckan. Uppdraget är att leta reda på glädje, frid och tålamod som håller på att försvinna. Mekanika är en av karaktärerna på scenen och hon förklarar bibelstället om att varje kroppsdel behövs.

– Visst är det coolt att man kan jämföra kroppen med kyrkan? Någon predikar, en annan spelar musik, leker eller lagar mat, men alla behövs!

Sen får barnen göra bibeljympa. Då används stora rörelser medan alla tillsammans upprepande sjunger en bibelvers. Denna dag lyder den: ”Ni är Kristi kropp och var för sig delar av den”.

Ett år av planering

För att få samlingarna så pedagogiska och roliga som möjligt börjar ledarteamet spåna planer redan ett år innan. Manus till dramat börjar skrivas i januari för att få alla repliker på plats.

– Jag kommer ihåg när vi träffades helgen innan och skrev ihop något drama, säger Ewa Steij Edman, en av manusförfattarna.

Hon har varit med som en av barnledarna i över 20 års tid och räknar upp något av det som ska fixas inför varje år; sys, byggas kulisser, skapa musik, skriva manus...

– När vi började med barnmöten här tror jag de första samlingarna hölls under ett träd och sen i matsalen, säger Elaine Åhman.

– Det har varit en enorm utveckling! På 1990-talet hade vi morgonbönen i ett av tälten här på barnområdet, kanske kan den böneatmosfären som skapades då ha bidragit till utvecklingen? Bön är en stark kraft, säger Elaine Åhman.

Växt upp på barnmötena

Linnéa Israelsson är 26 år och har varit på Lapplandsveckan i lika många år. Som barn var hon en av dem som satt på bänken längst fram och tittade storögt och beundrande på ledarna som pratade framme på scenen. Sedan några år är hon den som står på scenen och showar.

– Närheten som barnen får med ledarna tycker jag är det häftigaste. Vi ledare blir barnens bästa kompisar under veckan. Jag minns när jag var barn att jag tänkte ”Jag vill ha det de har!”

Och vad är det ni har som ni vill ge vidare till barnen?

– En vardagstro, som är enkel. Att berätta att Jesus finns med hela tiden, inte bara här på Lappis.

Lappiskompisar hjälper

På området finns även ”lappiskompisar”, iklädda orange t-shirts finns de till för att leka med barnen och hjälpa till att hålla koll under samlingarna. Det gör att föräldrarna kan känna sig trygga med att barnen alltid har någon vuxen att gå till.

– Man märker på föräldrarna att de tycker upplägget här är bra. De kan släpa ut barnen på morgonen och hämta dem på kvällen, skrattar Linnéa Israelsson.

Så vad tycker barnen själva? Dagen fick en pratstund med några av dem efter förmiddagens samling. Knut, 4 år, är väldigt bestämd med vad som är det bästa med Barnens Lappis. Hans lilla arm pekar rakt mot ett gulblått tält som svar på frågan.

– Mystältet!

Rachel Henriksson är tolv år och hon har kommit hit många år.

– Vissa av ledarna har varit här sen jag var liten och det känns bra att det är samma.

Ella Oreskovic är lika gammal och hon räknar upp massa saker som hon tycker om med att vara här.

– Jamen, allt! Barnmötena, kompisarna, Gud – allt.

Greta Perstrand vill till sist också säga något i Dagenmicken. Hon nämner själva huvudpersonen för hela Lapplandsveckan.

– Man får lära sig mer om Jesus. Och han är snäll för han hjälper andra.

Inne i den blå tälthallen börjar barnmötet närma sig sitt slut. Lunchen hägrar. Innan sista låten inbjuds barnen till en förbönsstund. I bönehörnet får man skriva en lapp, lägga en sten vid korset eller ta någon av ledarna i handen om man vill berätta om något speciellt de ska be för.

Utanför tältet väntar en del föräldrar på att få ta emot sina barn efter mötet. Flera av dem var själva här som barn, berättar de, och nu vill de ge vidare något av det de själva fick under barnmötena på Lapplandsveckan.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.