Barnflickans själavårdare berättar hennes historia om Knutby

MULLSJÖ. Tystnadslöftet är ett nyckelord inom själavård och terapi. Men när ett produktionsbolag i höstas började kontakta människor runt Sara Svensson inför en tv-dokumentär om hennes liv ställdes saker och ting på ända. Sara Svensson ville inte själv medverka i dokumentären. Däremot ville hon ge sin syn på situationen.

Lösningen blev att hon löste Per-Gustaf Eriksson från tystnadslöftet. Och i dokumentären, som nyligen sändes på TV3, fick han därför prata å Sara Svenssons vägnar. Något som även gäller för denna intervju. I sammanhanget poängterar han att han inte har haft själavårdande samtal med Sara Svensson på uppdrag av något trossamfund eller som formell psykoterapeut utan att han har agerat som privatperson.

Jag möter PG Eriksson i Mullsjö där han bor. Vi åker till Missionskyrkan där PG Eriksson disponerar ett samtalsrum – här har han haft många samtal med Sara Svensson och här sätter vi oss också.

PG Erikssons första träff med Sara Svensson ägde rum på Ralingsåsgården utanför Aneby. Det var senhöst 1997 och PG Eriksson kom till bibelskolan Livskraft som gästföreläsare.

Sara Svensson var en av eleverna och efter själavårdsundervisningen erbjöd PG alla som önskade enskilda samtal. Sara tackade ja och i samtalet med PG berättade hon om sorgen efter mamman som dog när Sara var elva år gammal.

– Sara brukar påminna mig om att jag sa till henne att hon nog behövde gå i psykoterapi ett tag, säger PG Eriksson.

Men kort efter hans besök kom en annan gästföreläsare – Åsa Waldau – till bibelskolan. Och enligt Sara Svensson försäkrade hon att de som kom till Knutby Filadelfia skulle bli hela och lyckliga.

Det tilltalade Sara Svensson som valde att flytta till Uppland.

– Hon brukar säga, ”tänk om jag hade lytt ditt råd”, säger PG Eriksson.

Tog kontakt efter rättegången

Runt millennieskiftet nåddes PG Eriksson av informationen att Sara Svensson både hade gift sig och skilt sig. Han tyckte att det lät märkligt, men kontaktade henne inte. Sedan dröjde det till efter Knutbydramat i januari 2004 in­nan han hörde talas om Sara igen – och den här gången var hon misstänkt för inblandning i mordet och mordförsöket i församlingen.

Senare samma år dömdes Sara till rättspsykiatrisk vård. Hon placerades i Vadstena, drygt 12 mil från Mullsjö, och PG Eriksson valde att kontakta henne för att fråga om hon var intresserad av att träffa honom.

Det blev starten på ett samtal som pågår än i dag. Här har såväl det förflutna som nuet och framtiden bearbetats.

Sara Svensson på väg in till rättegången 2004.

Sara Svensson kom att vara en del av Knutby Filadelfia i ungefär sex år. Under den perioden gick hon från att vara älskad till att bli hatad.

PG Eriksson berättar att det började skära sig mellan Sara och Åsa Waldau när Sara ifrågasatte Åsas rätt att bestämma vem Sara skulle gifta sig med. Saras ifrågasättande av Kristi brud-läran gjorde också att hon mötte en hårdhet hos Åsa Waldau.

Enligt PG Eriksson uttryckte Åsa Waldau därefter att Sara, ”från begynnelsen, var ett djävulens barn”. Han berättar att Sara sågs som en häxa och att ingen fick ha något med henne att göra.

Resten av församlingen valde att ta parti för Åsa, men Sara fick en fristad hemma hos Helge Fossmo där Sara kom att leva isolerat i 2,5 års tid.

– Man fick inte hälsa på henne, hon fick inte titta på dem, hon fick inte titta på Åsas hus, ingen fick nämna hennes namn, säger PG.

Och fortsätter:

– Hon var fullständigt förkastad och det fanns ett uttryck som man använde, ”Spöksara”. Gick hon ut vände hela Knutbygruppen ryggen mot henne. Kom någon in och hälsade på i Helges hus så var hon tvungen att gå och gömma sig. Hon var en giftsvamp, hon var spetälsk. Dessutom var hon förkastad av Gud och förlorad.

Med tiden ändrades även Helges inställning till Sara.

– Han, som tidigare var uppvaktande, blev cynisk och elak. Sara var vidrig och oren. Det var bara nåd att han brydde sig om henne. Enligt Sara sa Helge att han skulle be om nåd för henne inför Gud så länge hon lydde honom.

– Hon blev fullständigt övergiven på alla plan, hon var fullständigt nedmonterad, det fanns ingenting kvar av henne. Och då tänker jag, blir man inte psykotisk efter en sådan behandling och omprogrammering av ens tankeliv, då vet jag inte när. Vi vet ju också vad detta senare ledde till.

”Blev ett lätt offer”

Under rättegången 2004 beskrev Sara Svensson sig själv som ett elva­årigt barn (den ålder hon hade när mamman dog) som behövde bli ledd av någon. I Missionskyrkan i Mullsjö förklarar PG att Saras mammas död skapade en stor rädsla hos Sara för att bli övergiven igen. Detta ledde till att hon utvecklade en stor känslighet för andras behov vilket i sin tur innebar att hon successivt övergav sig själv.

– Hon blev ett lätt offer för människor som är så manipulativa som Åsa och Helge.

Efter 16 års professionell samtalshjälp anser PG att Sara Svensson har en betydligt bättre känsla för vem hon är – och vad hon vill. Att hon konsekvent har avböjt intervjuer är ett exempel på detta.

Sara Svensson tillsammans med PG Eriksson.

Under årens lopp har PG lärt känna Sara väl. Han har fått lyssna på hennes berättelse många gånger och han medger att det har satt spår även hos honom. När han intervjuades för tv-dokumentären på TV3 började han vid ett tillfälle att gråta.

– Det är klart att man är berörd. Och ibland mycket berörd. Så här får man inte göra mot en människa. Och till råga på allt säga att det har med Gud att göra, det är rent djävulskap, ingenting annat.

Efter Knutbydramat och den efterföljande rättegången lämnade Sara Svensson Knutby. Fram till slutet av 2011 vårdades hon på den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena och sedan dess har hon valt att stanna på orten. I dag har hon jobb, går till en församling och har ett stabilt socialt sammanhang.

Enligt PG Eriksson har hon samtidigt aldrig helt klippt bandet med Knutby. Under årens lopp har hon till exempel haft en del kontakt med andra medlemmar i församlingen.

När det gäller det som hände 2004 konstaterar PG Eriksson att Sara alltid kommer att förknippas med Knutby. Han beklagar att hon ”aldrig får vara i fred” och säger att hon i princip var tvungen att medverka på något sätt i tv-dokumentären eftersom TV3 tänkte sända den oavsett om hon ställde upp på en intervju eller inte.

Innebär det att även vårt samtal i dag inte är uppskattat?

– Ja, eller möjligtvis om man vänder på det så ger det henne möjligheten att få ge sin version, genom mig, av det som hände.

Här tillägger PG att han trots allt är glad över tv-dokumentären eftersom viktig information om Sara fick komma fram.

Kan kanske tro på en god Gud

Tidigare under samtalet varnade PG för att ge maktmänniskor och manipulativa personer en plattform i kyrkorna. Han menar dessutom att det är extremt svårt att förändra dessa människor via terapi. När det gäller Sara Svensson och andra som har farit illa i sektliknande miljöer är han mer positiv. Resan kan förvisso vara lång, men det finns hopp.

– Ärren kommer alltid påminna Sara om att hon har varit skadad. Människor har gjort henne illa. Människor har tagit ifrån henne hennes mänskliga rättigheter, hennes mänskliga värdighet, hennes ekonomiska förutsättningar. Allt det där är ju sant, hon kan inte vrida tillbaka klockan. Men jag tror att det går att leva med vissa ärr.

Och han säger att Sara, trots sina erfarenheter, i dag börjar få en sund gudsbild.

– Jag tror att hon börjar tro att det finns en god Gud, även om hon har upplevt så mycket ont. Självbild och gudsbild hänger ihop så om hennes självbild blir bättre och mera läkt så kanske hon kan tro på en god Gud.

Och där, i samtalsrummet bakom kyrksalen, blir PG märkbart berörd när han pratar om förlåtelsen som svarar mot skulden och upprättelsen som svarar mot skammen.

– Det önskar jag till hundra procent att Sara ska få känna. Att hon blir upprättad och får tillbaka sitt människovärde.

Johannes Ottestig

Johannes Ottestig är reporter på Dagen.