Birgitta Waern: ”Har vi klarat en vecka, klarar vi fler”

Birgitta Waern är 72 år och tillhör den grupp som nu har fått rådet att undvika sociala kontakter. Birgitta berättar att hon själv håller sig hemma och inte går till kyrkan, som hon brukar. Men hon tar promenader med väninnor, berättar hon när Dagen ringer.

– Man kan ju till exempel samlas någonstans och vandra och ha med sig eget fika, säger hon. I dag är det fint väder, så vi har planer på att promenera vid Görvälns slott.

Birgitta har bil och tack vare det kan hon också åka på utflykter. Men hon besöker inte längre en äldre morbror och inte heller barnfamiljer.

– Jag hälsade på min morbror i förra veckan på ett äldreboende, innan rekommendationerna kom om att inte besöka äldre. Men han får inte besök nu. Min morbror sitter i rullstol. Om jag själv skulle bli sjuk – det kan jag ta. Men jag vill absolut inte sprida smitta till andra.

Birgitta Waern tycker dock inte att isoleringen hemma är särskilt betungande. Hon är van att bo ensam, och säger att hon alltid trivts hemma. På sociala medier skriver hon att hon känner en tacksamhet, samtidigt som hon tänker mycket på hur andra har det. ”Jag behöver inte fundera på om jag ska skicka mina barn till skola eller förskola med oron att de ska bli smittade av viruset som härjar. Behöver inte åka buss, tunnelbana eller pendeltåg. Kan ta promenader i friska luften. Kan ringa familj och vänner. Jag har böcker, tv, radio, en och annan låda som kan behöva städas, tyger i skåpet som kan bli till något”, skriver hon.

Alla har ett ansvar

Birgitta berättar om vänner som blir uppstressade och oroliga, och visst finns det skäl till oro, för det är en allvarlig situation vi befinner oss i, menar hon.

– Detta drabbar ju hela världen. En sådan här sak var det nog ingen som hade förväntat sig. Men man hoppas att när det här är över ska vi tänka på att vi måste hjälpa varandra. Inte bara staten har ansvar här, utan vi alla. Vi har både ett ekonomiskt och ett praktiskt ansvar. Det är vi inte riktigt vana vid.

Birgittas tankar går särskilt till de flyktingar som flydde undan ett krig och sedan hamnade i flyktingläger. Nu sitter många av dem i europeiska länder som stänger ner.

– Hur känner de det? Tänk att ge sig iväg från Syrien, och sedan få detta. Och hur går det att undvika smitta i trångboddheten? Vi här i Sverige har mycket att vara tacksamma över.

Det gäller att trots allvaret bibehålla en optimism, säger hon.

– När jag bodde i Österrike och gick i bergen där brukade jag titta mot bergstoppen. "Gör inte det", sa man till mig då. "Se i stället ned på staden där nere. Då ser du hur långt du har kommit". Jag tänker att det är likadant med livet. Vi måste se vad vi redan har klarat av. Har vi klarat en vecka, klarar vi fler veckor.

Bibelstudium via nätet

Själv varvar hon promenader med sömnad, läsning och tv-tittande. Hon ser på gudstjänster på tv, och just i dag ska hon vara med på ett bibelstudium via nätet. Hon håller kontakten med vänner och familj per telefon. Det gäller att hitta små ljuspunkter.

– Jag har ju alltid sytt mycket alltid. Jag kan återvinna olika saker. Jag håller på och gör smågrejer kassar och necessärer. Sen har jag några som ligger jag ska göra barnkläder. Vi stickar byxor till småbarn i en grupp i kyrkan. Jag tänkte att jag kan ju också sy någon skjorta och några byxor som kan komma till nytta.

Och så finns ju musiken.

– Jag kan vakna med en sångstrof som sedan går i huvudet hela dagen. Nu senast en gammal sång, med texten: "Gud jag vet att du allt kan göra".

Sist men inte minst finns humorn, mitt i allt elände.

– Man såg en teckning från en församling om hur man kan tvätta händerna, samtidigt som man ber "Fader Vår". Vi får inte glömma humorn.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.