Biskoparna vill ta ifrån Arne Olsson rätten att vara präst

I februari vigdes Arne Olsson till biskop för Missionsprovinsen. Det ledde till att domkapitlet i Karlstad beslutade att han inte längre är behörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan.

Beslutet överklagades, och i juni beslutade överklagandenämnden att låta biskopsmötet yttra sig i ärendet. Inför nämndens sammanträde den 21 oktober har också Arne Olsson beretts tillfälle att kommentera biskoparnas yttrande.

”Underkänner vigningstjänsten”

Enligt biskopsmötet är det ”uppenbart att Arne Olsson och Missionsprovinsen inte anser sig kunna stå i förkunnelsegemenskap med Svenska kyrkan” och att han delvis underkänner vigningstjänsten i Svenska kyrkan ”med hänvisning till vilken person det är som kallas och vigs till präst, alltså om det är en man eller en kvinna”.

Att den främsta anledningen till den extraordinära vigningen just var ”vägran från Svenska kyrkan att viga prästkandidater med den hållningen” framgår enligt biskoparna klart av biskop Obares tal. Därför anser de att den ”enda rimliga slutsatsen” är att Arne Olsson och Missionsprovinsens övriga präster ”själva går ut ur den förkunnelse- och sakramentsgemenskap innefattande erkännande av ordinationen, som inryms i Lutherska Världsförbundets kyrkogemenskap och som förutsätts i artikel 7 i Augsburgska bekännelsen om de nödvändiga beståndsdelarna i kyrkans enhet”.

Enligt biskoparna är det principiellt omöjligt att hävda att Missionsprovinsen är en rörelse inom Svenska kyrkan. ”När vigningar sker bekräftas att det är fråga om en brytning med Svenska kyrkan. Kyrkan viger biskopar och präster, rörelser inom kyrkan gör det inte och kan inte göra det”, skriver biskoparna, som anser att ”vigningarna skett inom en annan kyrka, oklart vilken.

Biskopsmötet finner det därför ”entydigt och klart att Arne Olsson, genom att vigas till biskop i en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan och i konflikt med kyrkans ordning, har brutit mot det vigningslöfte som vid tiden för hans vigning krävde viljan av dem som vigdes att ’troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad’”.

”Jag har inte förbrutit mig”

I sin 16 A4-sidor långa kommentar till biskopsmötets yttrande hävdar Arne Olsson att domkapitlets beslut att obehörigförklara honom är felaktigt och bör hävas. ”Jag har alltså inte brutit mot mina vigningslöften, jag har inte förbrutit mig mot kyrkoordningen, eller mot Bibeln eller bekännelsen”, deklarerar han.

Enligt Arne Olsson kan Missionsprovinsen mycket väl ses som en del av Svenska kyrkan. Det finns inga hinder vare sig i Bibeln, kyrkans bekännelse eller i kyrkoordningen för en inomkyrklig rörelse att ha egna biskopar, i synnerhet inte om organisation i fråga är ett stift, skriver han. Tvärtom har Svenska kyrkan, enligt Arne Olsson, en lång tradition av inomkyrkliga rörelser och av icketerritoriella församlingsstrukturer med episkopal tillsyn skild från kyrkans vanliga stift. Därför hävdar han att grundandet av Missionsprovinsen inte skedde mot "vår kyrkotradition" utan i enlighet med den.
I sin skrivelse driver Arne Olsson tesen att biskoparna tycks mena, att de bestämmelser som han åberopat i Schmalkaldiska artiklarna och Traktaten om påvens makt och överhöghet gäller, om rätt villkor är uppfyllda, och att han visat, att så är fallet. Därför menar han att Missionsprovinsen haft rätt att göra det man gjort.

Det är inte han som distanserat sig från Svenska kyrkans lära eller trätt ut ur vigningstjänsten eller ämbetsgemenskapen i Svenska kyrkan såsom biskopsmötet gjort gällande, utan enligt Arne Olsson är det Svenska kyrkans ledare, som distanserat sig från Skriften.

Biskoparnas agerande förvånar

Arne Olsson avslutar sin långa redogörelse med att uttrycka sin förvåning över att biskoparna vid två tillfällen inte avvaktat överklagandenämndens beslut i ärendet.

”I väntan på överklagandenämndens beslut borde biskopsmötet ha hållit inne med sitt råd till kyrkoråden och kyrkoherdarna att inte upplåta kyrkorna för Missionsprovinsen. Biskop Wejryd borde i väntan på beslutet ha föreslagit Lutherska Världsförbundets styrelse att avvakta med beslutet beträffande biskop Obare. Det är mycket anmärkningsvärt i ett rättssamhälle att biskoparna i dessa fall inte avvaktade överklagandenämndens beslut”, skriver han.