Nyheter
Bo Forsberg: Diakonia har varit mitt liv
I januari 1994 hade inbördeskriget i Rwanda inte inletts. Fotbolls-VM i USA hade inte heller spelats. Däremot hade Bo Forsberg precis blivit generalsekreterare för Diakonia. Nu är det dags för honom att gå vidare.
En sökning på ”Bo Forsberg” på Dagen.se ger nästan 200 träffar. Många av artiklarna är kopplade till bistånd, demokrati, vapenexport, Israel-Palestina eller Sydafrika. Bo Forsberg konstaterar att han har brunnit för dessa frågor i många år. Men resan har inte varit spikrak.
– Jag började min arbetskarriär genom att åka ut som missionär från Baptistsamfundet till Kongo när jag var 22 år gammal. Jag reste och predikade i byarna på väckelsemöten. Det här var under den värsta Mobutuperioden, det var fullständigt kaos i landet och jag – och kyrkan – sa ingenting. När jag kom hem till Sverige efter sex år hade jag en personlig kris, en troskris, och jag funderade på att lämna kyrkan.
Inte bara kyrkan som organisation utan även själva tron?
– Ja, jag hade en troskris, absolut. Vad är det för Gud jag tillber? Vad är det för Gud jag predikar när jag ser hur människorna har det?
Vändpunkten blev ett samtal från Diakonias dåvarande generalsekreterare Karl-Axel Elmquist, som för övrigt även var den som Bo Forsberg kom att ersätta 1994.
Olika faser
När Bo Forsberg beskriver Diakonias historia talar han om olika faser.
I den första, då Diakonia fortfarande hette Frikyrkan hjälper, var det en humanitär hjälporganisation som agerade vid katastrofer.
Under den andra fasen blev arbetet mer långsiktigt med stort fokus på samhällsstrukturer och demokrati.
Fas tre, som innebar mer helhetstänk och samarbete med andra organisationer, inleddes runt millennieskiftet. Perioden har också inneburit att Diakonia mer medvetet har satsat på att påverka opinionen i Sverige.
Och nu menar han att organisationen är på väg in i en fjärde fas.
– Hela biståndet bygger på att det finns en rik värld och en fattig värld. Men så ser inte världen ut längre. Hur biståndet kommer att förändras av detta vågar jag inte säga, men jag tror att det Diakonia arbetar med, demokrati och mänskliga rättigheter, kommer att stå i centrum oavsett vad som händer.
Hur har Diakonia förändrats under dina år som generalsekreterare?
– Hela administrationen kring biståndet har förändrats enormt. De senaste tio åren har vi haft en diskussion kring vart vi är på väg. Håller vi på att bli biståndsbyråkrater i stället för att vara burna av en värdegrund?
Bo Forsberg säger att han medvetet har jobbat med identitet, värdegrund och förankring för att alla anställda skulle dra åt samma håll och för att processen inte enbart ”skulle bli Bosses vision”.
Har det även varit en utmaning att få med er kyrkorna i förändringsprocessen?
– Absolut. Det har varit en utmaning att i dialogen med samfunden få dem att förstå den teologiska grundsyn som Diakonia har. Hela vår policy bygger på en teologisk grund om att alla människor är skapade som Guds avbild och därmed har lika värde. Vi kan inte göra åtskillnad på människor, oavsett kön, religion, etnicitet och sexuell läggning.
Hur har det gått att kombinera jobb och familjeliv?
– Det har varit svårt. Diakonia har ju varit mitt liv ... faktiskt ... väldigt mycket. Så det har naturligtvis varit en utmaning att hålla ihop relationerna. Ge tid åt barnen och allt.
Är det något du ångrar?
– Nej, absolut inte. Jag har pratat mycket med mina barn om det och ingen av dem tycker att jag har prioriterat fel. Men jag har ägnat otroligt mycket tid åt Diakonia.
Avgörande telefonsamtal
Sedan Evangeliska frikyrkan lämnade sitt huvudmannaskap för Diakonia år 2011 är organisationen ett gemensamt biståndsorgan för Svenska alliansmissionen och Equmeniakyrkan.
Ett telefonsamtal från Karl-Axel Elmquist på 1980-talet kom som sagt att få en avgörande betydelse för Bo Forsbergs teologiska grubblerier. Rent konkret ville Karl-Axel veta om Bo kunde tänka sig att resa till Centralamerika för Diakonias räkning – trots att han ännu inte var anställd i organisationen.
– Jag tackade ja och på resan träffade jag en del evangelikala, men framför allt många katolska präster och befrielseteologer som var engagerade i kampen mot diktaturen i Guatemala och i El Salvador. De talade ett helt annat språk som jag kände kunde hjälpa mig att bearbeta tiden i Kongo. Till skillnad från i Kongo var kyrkorna inte tysta utan kyrkoledarna tolkade Bibeln som att man också måste stå upp mot orättvisorna.
Funderar på bokskrivande
Senast i november, då Bo Forsberg fyller 67 år, kommer han att ha lämnat Diakonia. Vad som händer därefter är inte klart.
– Men jag kommer inte att släppa engagemanget och jag kommer inte att sitta i Humlegården och mata duvorna. Jag har en del tankar, allt ifrån att skriva en bok till att åka ut någonstans i världen. Det är det som är jag och det som har präglat Diakonia, mötet med människor. Det måste jag få fortsätta med tills jag inte orkar längre.
Johannes Ottestig är reporter på Dagen.
