Bunkra inte bara konserver - nu behövs även andlig prepping

Många “preppar” just nu genom att köpa konserver och spritkök. Men hur behåller man den inre styrkan – klarsyn, lugn och hopp? Vi har pratat med själavårdare som hjälper oss packa en imaginär andlig “preppingväska’ .

Vi har alla hört talas om dem: hjältarna som under svåra tider förmår fatta modiga och klarsynta beslut. Under andra världskriget fanns det många som gömde eller hjälpte judar. Andra har mist livet i kampen för rättvisa eller fred. Ytterligare andra har under umbäranden hjälpt medmänniskor.

Kan människor som Dietrich Bonhoeffer, Raoul Wallenberg, Moder Teresa eller Mahatma Gandhi ge oss ledtrådar för hur man navigerar under tider av mörker och svårigheter? Finns det råd som det gäller att hålla i minnet när tillvaron svajar som den gör för många just nu, med kriget i Ukraina på nära håll, flyktingströmmar, pandemi och klimathot? Och finns det bibelord att hålla sig till, böner som hjälper att hitta stadga?

Vi har pratat med en präst, en diakon och en evangelist/retreatledare som hjälper oss med goda råd och bibelord att ha som färdkost under orostider.

Mattias Nordström, präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm

– Jag tänker för det första att kriget har blivit ett uppvaknande för många. Krig och oro har ju funnits i alla tider, men nu har det kommit nära oss. Vi förstår att livet som det ser ut nu inte alltid kommer att se ut så här, och vi förstår också att det mänskliga är väldigt bräckligt.

Mattias Nordström säger att vi självklart ska bygga så goda samhällen vi kan. Men vi bör också inse att samhället trots våra goda intentioner kan förändras snabbt.

– Alla blir vi påverkade av det som sker nu, oavsett om vi är troende eller inte. Hur behåller man då andlig klarsyn? Jag tror att det handlar om att fortsätta hålla ögonen fästa på Jesus, oavsett tiderna. Fortsätta att göra det man vet är gott. Att inte tappa riktningen. För oss som är troende är riktningen klar, och närheten till Jesus det viktiga.

Uppvaknandet gör att vi får medlidande

Kanske, säger han, är just uppvaknandet första fasen av det som kan vara ett slags förberedelsearbete för svåra tider.

– Uppvaknandet som sker nu är en del av den andliga preppingen, att vi ser människor som lider och har medlidande med dem. Människor börjar undra vad man kan göra för sin nästa, hur kan man visa barmhärtighet?

Att preppa är vidare att hålla fast vid de andliga praktikerna, säger han.

– Prepping börjar redan innan det hänt något. Det är att hålla fast vid gudstjänstliv och bön oavsett vad som händer. Att preppa är att komma i gång med detta om man inte gjort det tidigare. De andliga praktikerna är gåvor som Gud ger oss här och nu. De ger glädje, och de hjälper oss också framöver.

“Herrens bön håller alltid”

Mattias Nordström säger att det också kan vara bra att memorera några bibelord utantill. De kan man läsa för sig själv när allt känns tungt. Bönen Herrens bön håller i alla tider, och att ta emot gåvorna vid nattvardsfirandet ger oss är också bra “färdkost” genom livets alla skeenden.

– Och när den egna bönen tar slut, kan man gå till Psaltaren. Där finner vi trösten och orden. Psalmisten har upplevt den svåraste nöden och ropar till Gud om hjälp.

Anders Wickström, diakon i S:t Eugenia katolska kyrka och ignatiansk retreatledare

– När det gäller “prepp” i svåra tider skulle jag vilja säga: är det inte alltid svåra tider? Vad är vanlig tid och vad är svår tid? Hur lever jag mitt kristna liv under “vanliga tider”? Vad jag vill peka på här är en grundhållning i livet. Att leva är att leva i en grundspänning där vi hela tiden formas och omformas.

Anders Wickström sätter också frågetecken kring att skilja på profant och andligt och att se att “tiden” är något som bara omger oss. Vi lever inte i tiden, säger han: vi lever tid.

– Ignatius talade hela tiden om att söka och finna Gud i allt. Och vad är “tiderna”? Tiderna är ju vi. Han talade heller inte om “profant” och “andligt”. Det finns bara ditt liv. Jag, här, nu. Hur är det hemma vid middagsbordet? Kan jag hålla fred med mina arbetskamrater? Älskar jag verkligen mina fiender?

“Har jag gett mina barn hopp?”

Anders Wickström tar utgångspunkt i påve Franciskus ord om det som sker just nu i världen, med pandemi och kriget i Ukraina. Påven talar bland annat om att vi har glömt lärdomarna från de senaste seklernas tragedier, de miljoner offren för första och andra världskriget. Vi har förrått folkens drömmar om fred.

– Men jag skulle också vilja byta pronomen här och säga “jag”. Jag har glömt lärdomarna. Jag har fallit offer för girighet. Har jag förrått dem som står mig nära och svikit deras drömmar om frid och fred? Har jag gett mina egna barn hopp? Eller förtvivlar jag?

Livet kan och bör börja där man står, menar diakonen.

– Jesus håller inga linjetal, han hjälper människor på plats. Det är lätt att förlamas av allt som sker i världen, av all nöd vi ser. Då är det lätt att förtvivla. Men Jesus handlar inte så. Han gör något konkret för de människor Han möter. Och det är alltid djupt personliga möten.

För att bli klarsynt och urskiljande i det man gör behöver man först och främst vända sig till Gud i bön, säger Anders Wickström. I den ignatianska bönetraditionen finner vi “Den kärleksfulla uppmärksamhetens bön”. Böneformen vill hjälpa människor att leva uppmärksamt och närvarande.

– Vid dagens slut frågar jag mig: Vad har jag gjort för Kristus? Vad gör jag för Kristus? Vad borde jag göra för Kristus? Den kärleksfulla uppmärksamhetens bön är en övning i närvaro, tacksamhet, urskiljning, försoning och framåtskådande. Vad vill Gud med mig här och nu?

“Gud är alltid målet”

Handlingar som är grundade i denna bön blir inte som irrbloss som glimmar till, menar Anders Wickström. De tenderar i stället att bli mer klarsynta och långsiktigt hållbara.

– Det gäller att inte kasta om mål och medel. Gud är alltid målet. Frågan blir då vilka medel som leder till målet.

Ofta är “det bättre” det godas fiende, säger Anders Wickström.

– Gör det görbara, säger Ignatius.

Det kristna livet handlar om ett liv i Kristi efterföljd, betonar Anders Wickström. Vi ska efterfölja, efterlikna och till sist bli ett med Kristus. Vårt liv kommer troligen att skakas i sina grundvalar då och då.

– Även för Guds son skakades livet i sina grundvalar. Tänk på Hans bön i Getsemane. För oss är det en sådan situation nu. Då är det lätt att blanda ihop mål och medel. Målet är alltid Gud.

Alltid bättre att hoppas

Finns det då något hopp i det mörker som kan synas breda ut sig? Ja, säger han:

– Det är alltid bättre att hoppas än att förtvivla. Varför? Därför att förtvivlan är ett felslut. Den som förtvivlar säger sig veta vad som kommer att hända i framtiden. Men ingen vet vad som kommer att ske, det vet bara Gud. Därför är det alltid bättre att hoppas.

Den som följer Kristus hela vägen fram till korset får också erfara det som världen inte kan ge: Kristi egen frid, en trygghet mitt i all oro och förvirring.

– Kristendomen är ingen feelgood-religion. Man blir inte kristen för att må bra i första hand, utan för att bli sann. Och för att få del av den tröst som Kristus ger. Han som säger: “min frid ger jag er” (Joh. 14:27). En frid som ger mig kraft att göra något för den Andre.

Liselotte J. Andersson, evangelist, andlig vägledare och retreatledare

– Det första jag tänker på är tidebönen, som jag lever med sedan många år. Då lever man med Psaltarens texter. Där får man ett inre förråd av Psaltarord.

En del av psalmerna kan man kanske “studsa” inför i goda tider, säger Liselotte J. Andersson.

– Till exempel “jag hatar mina fiender”. Men plötsligt kan de orden få en annan dignitet. Denna psalm skulle kämpande människor i ett skyddsrum kunna läsa. Psalmerna är exempel på den sanna bönen, bön som inte är floskler utan mitt hjärtas rop.

Svårt att hitta orden

När allt känns mörkt kan det vara svårt att hitta orden, säger Liselotte J. Andersson. Man står där tafatt och inga ord verkar rymma det som rör sig inuti.

– Då är det en otrolig rikedom att falla tillbaka på de här psalmerna som rymmer nästan allt, fast de är nära 3000 år gamla. Detta är en viktig beståndsdel i mitt andliga preppingförråd.

Det är också god prepping att i orostider skapa utrymme för den inre världen, säger hon. Att hitta stunder för reflektion och eftertanke, stillhet, tystnad.

– Det är viktigt att följa nyheter, men samtidigt får man se upp så att det inte blir ett frossande, för detta kan döva förmågan till insikt och inlevelse. Det handlar om att ta in lagom mycket av nyheter.

– Och se till att man får lugna stunder, när man kanske bara sitter och ser på naturen samtidigt som man har de stora böneämnena inom sig. Jag viskar ibland bara: “Herre, förbarma dig”.

Be enkla böner

Man kan be dessa enkla böner i bilen, på promenaden, och då samtidigt söka klarhet i förhållningssätt och kanske sätt att handla.

Ett tredje preppingråd är att se på de andliga föredömen man känner till, säger Liselotte J. Andersson. För henne har Dietrich Bonhoeffer, prästen och teologen som mördades av nazisterna i Auschwitz, varit ett sådant föredöme.

– En sak som blev betydelsefull för mig var att jag fick veta att han under hela tiden han satt fängslad fanns det en kvinna utanför fängelset, Maria, som han var förlovad med. Det finns brev bevarade som de skrev. Han planerade för deras bröllop, och hade bestämt vad som skulle stå på menyn. “När allt detta är över ska vi gifta oss”, skrev han.

– Bonhoeffer var för mig en andlig hjälte, och jag tänkte att det bara var hans djupa överlåtelse som hjälpte honom att bli den han var. Men det fanns hela tiden en mänskligare och ljusare sida. Detta både-och: det ljusa vanliga mänskliga och den djupa överlåtelsen fanns där samtidigt.

“Vi måste hjälpa dig Gud”

Etty Hillesum är en annan förebild. Hon var judinna och valde att inte fly när hon kunde under andra världskriget, utan följde sitt folk till Auschwitz. Där mördades hon av nazisterna. Hennes dagböcker finns utgivna på många språk.

– Hon skriver i sin dagbok: “Vi förstår att du Gud kan inte hjälpa oss nu. Det är vi som måste hjälpa dig. Hjälpa dig att bevara det i oss som är av dig”.

– Det är ett citat jag ofta tar till när vanmakten kommer och man tappar hoppet. Om hon kunde säga så i Auschwitz kan jag också tänka så.

Till sist, säger Liselotte J. Andersson, kanske det just nu är en tid när vi alla bör visa ett slags återhållsamhet.

– Det kanske är en tid just nu att öva sig i det. Att inte planera för lyxresor eller göra dyra stora renoveringar. Det handlar för mig om inlevelse och medlevande. Och kanske mår vi alla bra av en viss återhållsamhet?

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.