Debatt: Daniel Alm och Joel Halldorf om arvet efter Lewi Pethrus

Dagen sammanförde Pingsts föreståndare Daniel Alm och Dagens ledarskribent Joel Halldorf, tillika kyrkohistoriker, till ett samtal om Lewi Pethrus, pingströrelsen och historien.

Bakgrunden är de fyra ledarartiklar om ”Arvet efter Lewi Pethrus” som Dagen har publicerat i sommar. Joel Halldorf kommer i dagarna också ut med boken ”Biskop Lewi Pethrus” (Artos förlag).

Daniel Alm har å sin sida reagerat mot några formuleringar i ledarartiklarna, och gett luft åt dem i sociala medier.

Joel Halldorf säger att han har velat reflektera konstruktivt kring Pethrus arv; vad vi kan inspireras av och ta varning av.

– Det viktigaste för mig är hur vi ser på 1900-talet som brukar kallas sekulariseringens århundrade då Gud dog. Mitt i detta har vi flera vitala väckelserörelser som växer, skapar kultur och bygger institutioner. Pingströrelsen är en av dem. Man kan inte bara skriva ut de här människorna ur den svenska historien. De måste vara en del av bilden av det moderna Sverige.

Daniel Alm, vem var Lewi Pethrus för dig?

– Han är ett föredöme och en förebild som jag har stor respekt för. Kanske är han 1900-talets främsta svenska ledare, i jämförelse med Dag Hammarskjöld. Jag håller honom högt.

– Jag beundrar att han 90 år gammal håller sin sista predikan om att vinna en människa för Jesus Kristus.

Vad är det du har reagerat mot i ledarartiklarna?

– Jag har inte reagerat mot att Joel Halldorf skriver om Lewi Pethrus. Det är hedrande för pingströrelsen. Joel är kunnig, insatt och har en vass penna. Och jag reagerar inte mot att rörelsen granskas eller mot att Lewi Pethrus agerande utforskas. Det jag reagerar emot är att en del av, som jag ser det, forskar- och kulturartiklar blir ledarartiklar och lite snabba konstateranden om pingströrelsen.

Joel Halldorf, en av ledarartiklarna innehåller formuleringen att ”trauman och tysthetskultur har präglat pingströrelsen”. Vad menar du med det?

– Lewi Pethrus har ett ledarskap som är konsensussökande, och har en sorts ”middle-of-the-road-pentecostalism”. Han är konstruktiv och optimist nästan hela tiden. Men när det kommer till striderna – Franklin- och Lidmanstriderna och flera mindre – så har han en tendens att inte vilja lägga energi på det, utan att gå förbi med tystnad. Han använder tystheten som metod. Särskilt kring personer som inte har en plattform.

Läs mer:Joel Halldorf: De mörka kapitlen i Lewi Pethrus biografi

Daniel Alm:

– Jag är inte riktigt enig här. Alla kan inte veta allt om konflikter. Det kan ha juridiska aspekter och så vidare. Jag har inget behov av att säga att Lewi Pethrus är felfri, men när man står som ledare själv vet man att det lätt blir missuppfattningar och förvecklingar och att allt inte kan kommenteras offentligt. Och det finns inga skandaler i betydelsen korruption eller förskingring av pengar när det gäller Lewi Pethrus.

Joel Halldorf:

– Men genom att han värjer sig mot samfundsmodellen så finns det inga officiella forum där man kan diskutera striderna. Människor blir anklagade och har ingen möjlighet att försvara sig. Det finns många vittnesbörd om sådant inom pingst, och detta är också en del av hans arv. Det är en baksida av ett mynt som också har en positiv framsida.

Daniel Alm:

– Visst skulle jag kunna köpa att i vissa ledarkonflikter har tysthetskulturen skapat trauman, och visst har det påverkat pingströrelsen. Men jag lever möjligen i den utopiska, romantiska bilden att Pingst är präglat av kärleken till Bibeln, missionsuppdraget, andeuppfyllelsen och så vidare.

Joel Halldorf:

– Jag menar inte att tysthet och trauman är det enda som har präglat pingströrelsen. Men det blev en kultur i Pethrus ledarskap att jobba med tysthet som metod, som har gett de här följdverkningarna. Det utesluter inte institutionsbyggande, entreprenörsanda, missionsanda, kärleken till Bibeln, Andeuppfyllelsen och allt det andra.

De noterar samtidigt båda att detta var en tid då människor brann för övertygelser, och det inte var ovanligt med strider heller i politiken och fackföreningsrörelsen.

Daniel Alm har också reagerat över två formuleringar om Lewi Pethrus teologiska arv. I den första heter det att Pethrus ”teologiska ögonsten, läran om den samfundsfria församlingen är omintetgjord sedan Pingströrelsen bildat samfund”, något som skedde 2004.

Joel Halldorf förklarar:

– Jag tycker det är teologisk bra att Pingst bildade samfund. Men för Pethrus fick det inte formaliseras. Han ville ha samfundets funktion – vi kan hänga samman och vi kallar varandra syskon – men inte det formella. På samma sätt ville han ha kristen enhet, men inte organiserad ekumenik. Det är just organisationsskräcken hos honom som gör att jag har använt ordet ”omintetgjord”.

Daniel Alm säger att det är här han reagerar. Han framhåller att Pingst inte har förändrat församlingarnas status genom att numera kalla sig trossamfund.

– Jag skulle skämmas om jag ägnade mig åt något som kringskär församlingarnas frihet. Det är den slutsatsen i ledaren jag lyfter på ögonbrynen för.

Joel Halldorf säger att han förstår invändningen, men tycker ändå att man kan tala om en ”viss krock och friktion” när Lewi Pethrus argumentation hela tiden är ”ingen överbyggnad” med samfundsorganisation, och Pingst sedan skapar en formell överbyggnad.

Daniel Alm menar att Lewi Pethrus i praktiken skapade ett samfund redan vid Kölingaredsveckan 1919 (föregångaren till Nyhemveckan), då pingstvännerna talade om vilka de inte är och vilka de är, och att det inte är så lätt att veta vad Lewi Pethrus hade sagt i samfundsfrågan i dag.

– Efter att han hade slutat som föreståndare i Filadelfia Stockholm 1958 ändrade han även sin förkunnelse om den fria församlingen. Han sa till och med att en del har lyft upp talet om den fria församlingen på samma sätt som katolikerna förkunnar om Maria.

Lagen om trossamfund, som finns i dag, är ”otroligt vid och generös”, säger Daniel Alm. Han ser Pingst mer som en nätverksmodell än en episkopal modell.

Daniel Alm har också reagerat över när Joel Halldorf skriver: ”Undervisningen om andedop och tungotal har i dag andra former, om den alls förekommer.”

Joel, vad menar du egentligen?

– Det har skett förändringar i förkunnelsen och praktiserandet kring andedopet inom pingströrelsen. I dag pratar man mer om processen och inte nödvändigtvis om den dramatiska erfarenheten, och är mer försiktig med att lägga fram mallar över hur det ska gå till. Detta skriver också teologiska nätverket i Pingst om i en av sina skrifter. Om man går in i en pingstförsamling så märker man att det klassiska bönebruset är mindre förkommande i många församlingar.

Angående formuleringen ”om den alls förekommer” säger Joel Halldorf med en blinkning:

– Jag skulle ju aldrig tillstå att jag är ogenomtänkt, men inser att den kan öppna för olika typer av tolkningar.

Daniel Alm, svarar med ett leende:

– Jag förväntar mig inte att du backar mer från din sida, men uppskattar det du nu säger. För jag tycker att formuleringen är för kategoriskt frånstötande. De sista fyra till fem åren har vi verkligen kämpat för att återta en del av det här området i förkunnelse och tillämpning, i skrivande och i konferenser. Och jag är mycket tacksam för detta.

För fyra år sedan drog Daniel Alm och Pingst till pingsthelgen i gång kampanjen ”Löftet gäller dig” om den helige Ande. Han medger samtidigt att något behövde göras.

– Det klart vi behövde ta tag i det. Men jag menar att det för en ledarskribent gäller att vara uppdaterad i nuet. Kommer du till en pingstförsamling på sommarkonferenser och i pingsttider så hör du fortfarande en inbjudan att ta emot Anden. Här kommer du in lite på mina nervtrådar, för utan betoningen av andeuppfyllelsen som en fortsättning på frälsningen så finns inte pingstväckelsen.

Joel Halldorf:

– Den personliga uppfyllelsen av Anden är pingströrelsens stora upptäckt i början av 1900-talet. Där håller jag helt och hållet med dig.

Läs mer:Ledare: Låt samtalet om Pethrus fortsätta

Thomas Österberg

Thomas Österberg är reporter och stf ansvarig utgivare på Dagen.