Detta är historien bakom Kaffevagnen

Inga Pagréus, diakon i S:ta Clara, var med när Kaffevagnen intog Sergels torg för 25 år sedan. Här berättar hon för Dagen hur det gick till.

Vi förflyttar oss tillbaka till 1993. Det är sommar och Carl-Erik Sahlberg är präst i S:ta Clara kyrka.

– Han såg att det fanns en friggebod som stod ovan plattan i valvet upp mot Malmskillnadsgatan. Han tog reda på att det var Korskyrkan som hade fått tillstånd att ställa dit den och frågade om vi fick vara där. Han fick ett ja och så startade det.

Inga Pagréus, diakon men numera pensionär, var med när det begav sig och hjälpte Carl-Erik Sahlberg i det arbete som skulle bli evangelisationen på Sergels torg med Kaffevagnen.

– Vi var där i några månader innan något började hända. Det var mycket missbrukare i området. Tunga heroinister som fanns på Plattan. Man träffade cirka 40-50 varje dag. Lika var det på Malmskillnadsgatan, där prostitutionen var fri.

Men efter några månader började missbrukarna hitta till friggeboden, eller Kapell Sergel, som den kallades 1994.

– Vi hade möten och det kom runt 100 personer på en dag.

– Det var en väldigt välsignad plats. Kvinnorna på Malmskillnadsgatan kom förbi innan de gick upp och jobbade. De på Plattan hittade upp till oss, säkert också för att kunna sälja droger i fred bakom den lilla friggeboden på 14 kvadratmeter.

1998 skulle en ny ingång på Kulturhuset byggas, precis under valvet. En tanke slog Inga Pagréus.

– Jag tänkte att det passar sig inte att vi har en friggebod i stan, där massa missbrukare hänger när Stockholm ska vara Kulturhuvudstadsår.

Och mycket riktigt. På hösten 1997 forslades friggeboden bort.

– Där stod vi utan en plats att vara. Carl-Erik frågade mig “vad gör vi nu?”

– Jag visste att DKSN, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, hade en vagn som de brukade använda ibland. Ganska stor och otymplig, men jag sa till Carl-Erik: “Jag frågar om vi får låna den, då intar vi hela Plattan”. Carl-Erik ville bygga så han svarade bara “japp!”.

– Vi fick låna vagnen men den var som en skottkärra. Vi var tvungna att ställa den på en hink så den inte var sned. Vi hade massa termosar med oss. När missbrukarna kom och hängde på den rasade den ihop dagligen. En man kom förbi – Malcolm Hamilton. Han såg att vi behövde hjälp och startade “Clara grannar”. Det var cirka 1999. De samlade ihop pengar och gjorde två jättefina vagnar till oss. Gjorda i teak på ett snickeri.

Polisen mjuknar

– Vi körde ner på plattan med massor av mackor, kaffe och te. En gång i veckan hade vi soppa. Det höll vi på med ganska länge, kanske fram till för tolv år sedan. Då kom polisen och skulle ha ett möte med mig. De sa “Det här är en folksamling, så här får ni inte ha det”. Det kom fem sex personer som skulle “tala förstånd” med mig.

Men Inga Pagréus var envis och stod på sig. Arbetet måste få fortsätta. De måste få vara kvar.

– Jag kontrade med några missbrukare som fick berätta sina historier, att de hade blivit fria. Då sa han: Okej, ni får ha kaffe och te, men ni får inte ha någon mat på Plattan. Ni kan köpa en skrinda på Clas Ohlsson för 999 kronor. Då gjorde vi det.

– Jag sa till polisen att vi måste ha biblar också och evangelisationsmaterial och information om kyrkan. Och han svarade bara “Ja”. Och så ser det ut i dag.

Ringa begynnelse

Från 1997 har Kaffevagnen funnits nere på Plattan.

– Vi började från ingenting. Den första församlingen var egentligen dessa sargade människor under 90-talet och framåt.

Camilla Pålsson

Camilla Pålsson är tidigare reporter på Dagen.