Diktatorns död ger hopp till Nordkoreas kristna

Kim-dynastins treenighet ser nu ut som följer: Den store ledaren, Den käre ledaren och Den store efterträdaren.

I klartext Kim Il-Sung, Kim Jong-Il och Kim Jong-Un, i rakt nedstigande led.

Någon kanske tycker att det är vanvördigt att jämföra med treenigheten. Men personkulten kring ledarna är en sorts Nordkoreas statsreligion. Det närmaste sanktionerad ”gudstillbedjan” man kommer.

När den nu avlidne Kim Jong-Il 1980 tog plats i politbyråns innersta krets, skrev Nordkoreas partiorgan i en ledare: ”Kristna, åk inte till Jerusalem. Kom hellre till Korea. Tro inte på Gud. Tro på den store mannen”, enligt Bloomberg.

Flera människorätts- och religionsfrihetsorganisationer beskriver Nordkorea som världens värsta land för kristna. Antagligen för alla andra också.

Egentligen är religionsfriheten grundlagsskyddad i Nordkorea. Å andra sidan hävdar de också att de är en demokrati. Vill man vara elak kan man hävda att religionsfrihet och demokrati i Nordkorea just nu har samma funktion som en sjöfartsminister i Bhutan - ingen alls.

Avhoppade nordkoreaner har vittnat om att många av de uppskattningsvis 50 000 fångarna i Läger 22 är kristna; det är landets mest fruktade läger. Religiösa fångar sägs också behandlas sämre än andra. Kim Jong-Il såg kristendomen som ett av de största hoten mot sitt totalitära styre.

När någon misstänks för att vara emot ledaren nöjer man sig inte med att placera honom eller henne i läger. För säkerhets skull griper man även föräldrar och barn. Genom att angripa dem i tre generationer vill man dra upp ”det onda” med rötterna.

Enligt avhoppare vågar många kristna föräldrar inte ens berätta om sin tro för barnen, eftersom lärare försöker lura skolelever att avslöja politiska och religiösa åsikter som går på tvärs med de officiella.

Så sent som 2009 uppskattade den sydkoreanska dagstidningen Dona A Ilbo att det finns 30 000 kristna i Nordkorea. Kyrkor och civilsamhälle i Sydkorea och väst anger betydligt fler. I vilket fall är även den lägre siffran anmärkningsvärd, med tanke på årtionden av en närmast grotesk förföljelse.

Väckelsen på Koreahalvön började i norr. Pyongyang kallades för österns Jerusalem. Före det förödande Koreakriget 1950-1953 tros två tredjedelar av Koreas kristna ha bott i norr.

Däremot är det svårt att veta om ledarskiftet innebär något hopp för kyrkan. Några analytiker har påpekat att vi nu har en sorts Nordkorea 3.0, i generationer betraktat. Det är väl känt att den tredje generationen oftast är mindre benägen att bära det ideologiska arv de fått med sig. Detta gäller i såväl familjeföretag som i folkrörelser. Förhoppningen är att det också ska gälla i en brutal, kommunistisk Kim-dynasti. Detta i kombination med att Kim Jong-Un studerat i Schweiz och faktiskt varit i ett västland, är kanske de mest positiva tecknen vi ser just nu.

Samtidigt föregås Kim den yngre av ett rykte som skrupellös, enligt Asia News källor inne i landet.

Oavsett hur det blir, så har den globala kristenheten fått upp ögonen för sina förföljda trossyskon. En internationell bönekampanj har fokuserat på läget i diktaturen, vilket sångaren Simon Ådahl berättade om i Dagen i fredags.

Ledaren för International Prayer Council, John Dobb, skrev i början av oktober om hur han hade upplevt att Gud skrivit ett ”Mene, mene, tekel...” på väggen för Kim Jong Il och hans vanstyre. Att Gud hade gett diktatorn 100 dagar att ändra sig.

I början av september krävde 40 människorättsorganisationer att omvärlden ska stoppa människorättsförbrytelserna i Nordkorea. Och först den dag friheten ökar generellt kommer läget att förbättras för landets kristna.