Krönikor
Dogge Doggelito: Buspojkens tack till fröken Karin
Ni som har haft en sådan lärare vet vad jag pratar om.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Skoltiden måste ändå vara den finaste och rörigaste i mitt liv. När jag tänker tillbaka på skoltiden och på allt som jag upplevde inser jag att det var en tid då mycket hängde på engagemanget från skolan.
Nu som vuxen kan jag sakna skolan och blicka tillbaka till fina minnen som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Tyvärr så kände jag inte samma glädje när jag väl gick i skolan. Då tyckte jag för det mesta att skolan var långtråkig. En känsla som säkert många elever bär på och som lärare tampas med dagligen. Det gäller för lärarna att få sina elever att inte drömma sig bort till den stora vida och spännande världen utanför. En tuff uppgift enligt mig!
När jag började i första klass gick jag dit med en nyfiken anda. Jag hade höga förväntningar på skolans värld. Min första fröken hette Karin Nilsson och jag kommer aldrig att glömma henne. Ingen lärare jag någonsin haft efter det kan mäta sig med henne. Inte ens i dag när jag studerar på universitetet. Karin var en naturbegåvning till lärare.
Ni som har haft en sådan lärare vet vad jag pratar om. Karin hade inte formell kompetens, men ett stort intresse för pedagogik och framför allt för sina elever.
Jag skulle säga att det var tack vare henne som jag lärde mig att läsa, något som jag hade väldigt svårt för i början. Karin insåg att jag hade lässvårigheter och tog reda på att det fanns en forskare som forskat på vänsterhäntas läs och skrivsvårigheter. Forskaren rekommenderade att vända upp och ner på böckerna för att underlätta inlärningen. Det fungerade för mig!
Förutom Karins engagemang för lärande var hon väldigt intresserad av kultur. Vår klass fick jobba mycket med både skolpjäser och sångframträdanden. En dag fick Karin för sig att jag skulle sjunga solo i kyrkan på skolavslutningen. Jag blev nervös, spänd och taggad. Min mamma gick i all välmening till Karin och frågade henne varför hon valt just mig till att sjunga solo. Enligt min mamma så kunde jag ju inte sjunga. Karin svarade att hon vill uppmuntra mig och att hon gillade buspojkar.
Sagt och gjort. Buspojken Douglas Leon sjöng solo inför hela skolan i Botkyrka kyrka. Gud hade en plan för mig redan då och Karin, som också stod nära Gud, banade vägen. Karin ersattes lite senare av en nyexaminerad lärare med rätt kompetens. Tyvärr hade den nya läraren inte alls samma engagemang vilket gjorde att mina lässvårigheter blev svårhanterliga. Jag förvandlades från en busig pojke med potential till bara en busig pojke.
Den här krönikan är tillägnad alla ”Karin” som finns där ute. Som verkligen ser sina elever och ger det lilla extra för att lärandet ska ske på ett lustfyllt sätt.
Dogge Doggelito är artist har skrivit krönikor på Dagens livsstilssidor.
