Dokument Karisma del 1: “För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi”

Observera att det här dokumentet publicerades 2008.

Prolog

Tre år har gått. Tre år sedan kraschen som skakade den svenska frikyrkligheten. Det mesta har börjat blekna.

Framgångssagan med ständigt ökande medlemssiffror, spontandop under konferenserna, den passionerade lovsången, specialeffekterna, de hänryckande predikningarna. Gemenskapen i cellgrupperna. Kyrkan som aldrig sover med bönenätterna och matutdelningarna till de hemlösa, härbärgena och kvinnocentret.

En öppen famn som tog emot vilsna ungdomar, ensamma och missbrukare. Det var så länge sedan nu, finns de som säger. Varför skriva och älta? Det är väl gårdagens nyheter? Men Karismamänniskorna finns kvar. De är inte gårdagens nyheter. De finns där, och inom sig bär de minnet av något unikt som upptagit deras liv i nästan ett årtionde och för alltid lämnat ett avtryck. Man kan nästan säga att det handlade om en kärlekssaga. Som slukade dem med hull och hår. Och som slutade i sorg, besvikelse och saknad.

Som mest var de drygt 800. Det är många, om man sätter det i ett perspektiv: för hur många engagerade kristna finns det i Sverige egentligen?

En del har lämnat Karisma bakom sig, försonat sig med tidens och livets gång, förlåtit, gått vidare. Andra slickar fortfarande sina sår. Tror inte på pastorer. Har svårt att sätta sin fot i en kyrka.

Även om den ideella föreningen Stockholm Karisma Center försatts i konkurs och upplösts, Ekobrottsmyndigheten lagt ner sin förundersökning mot styrelsen och själva församlingen skingrats är det inte slut. Inte förrän frågor har besvarats och rykten tystats. Karisma är i högsta grad dagsfärska nyheter.

Berätta om Karisma.

– Karisma var entusiasm och fokusering på bön. Enkelhet var ett av motto-orden.

– Jag tänkte att det var det närmaste man kunde komma det som Jesus ville att vi ska leva här på jorden. Alla fick plats, alla fick synas, man var välkommen som man var.

– Man fick göra något. I andra sammanhang är det bara eliten som får det, så får alla andra koka kaffe. Men Karisma var en kontext där alla fick ge.

– Härlig lovsång. Härliga gudstjänster. Jag gillar fart och fläkt. Vi letade länge efter en församling att gå med i efter att ha kommit hem från en utlandsvistelse. I Karisma hittade vi det vi letat efter.

– Och så plötsligt en dag var allt borta. Församlingen blev upplöst och alla fick gå hem. Man tänkte: jaha, var det här allt? Är allting bara borta nu?

Under, oro och “som Jesus ville att vi skulle leva här på jorden”

The Karisma Story, berättelsen om storstadsförsamlingen som skulle skaka om den svenska pingströrelsen börjar 1994.

Thomas Ardenfors, pastor i Uppsala pingst, sitter på ett flygplan hem från USA. Inspirerad av vad han sett i kyrkan Without Walls International Church i Florida får han en stark känsla: han vill starta en ny kyrka i Stockholm, en kristen pionjärverksamhet med socialt arbete och starkt engagemang för Gud. Han får ett infall – vissa säger ett tilltal från ovan – om att han ska kontakta Sven Almkvist, predikant och ledarskribent på tidningen Dagen; en man han knappt känner. Almkvist går med på att träffas och när de sedan sitter på ett kafé i Gamla stan visar det sig att båda tänkt i ungefär samma banor. Thomas vision stämmer överens med Svens tidigare, omfattande anteckningar.

Mötet i Gamla stan blir upptakten till planer på att starta en ny storstadsförsamling.

Den gemensamma visionen bekräftas ett år senare, under pingströrelsens sommarkonferens på Nyhem 1995. Enligt historieskrivningen, som villigt formas av kristna medier, söks Almkvist och Ardenfors oväntat upp av den argentinske världsevangelisten Carlos Anacondia. De samtalar länge och Anacondia säger bland annat: “Det som lagts ner i era hjärtan har Gud planterat.” Orden ses som en profetia. Ardenfors och Almkvist har fått den bekräftelse de väntat på: de är på rätt väg.

Oro för brott mot traditionen

Den stora nyheten offentliggörs under pingströrelsens predikantvecka i december samma år: en ny pingstförsamling med tillhörande bibelskola ska startas i Stockholm i början av 1996. Beskedet vållar oro bland pingstpastorer. Flera visar sig öppet skeptiska, talar om splittring och svek mot pingströrelsens tradition: doktrinen om en enda pingstförsamling i varje stad. (Trots att det redan finns flera stycken i Stockholm.)

En ny församling bör mynna ut från en befintlig, stabil pingstförsamling, menar kritikerna och manar till eftertanke. Vissa oroar sig för synen på ledarskap, då de tolkar Ardenfors och Almkvists linje som att de anser att församlingarna behöver ett mycket starkt ledarskap vars visioner inte kan ifrågasättas utan helt ska prägla medlemmarna.

Man befarar också att den nya församlingen ska “stjäla” medlemmar från andra.

– Jag skulle se det som väldigt tråkigt om ni skulle stå utanför det ledarskap som vi formar för Storstockholm, säger Sten-Gunnar Hedin, då vice föreståndare i Filadelfia Stockholm. Ardenfors och Almkvist erbjuds att ansluta sig till Filadelfia men nappar inte på erbjudandet. Ingen vet då att samma erbjudande kommer igen nio år senare, då till en församling med över 800 medlemmar – och på ruinens brant.

Bildas i februari 1996

Den ideella föreningen Stockholm Karisma Center ser dagens ljus i februari 1996. Församlingen proklameras i augusti.

Thomas Ardenfors blir ordförande med strategiskt ansvar för verksamheten och dess utveckling. Sven Almkvist blir föreståndare med ideologiskt ansvar samt direktor för bibelskolan. Björn Holmgren, med ett förflutet i Livets ord, blir det tredje namnet i styrelsen. Han får ansvaret för arbetet på kontoret och blir så småningom förlagschef för Karisma Media och rektor för bibelskolan.

Församlingens målgrupp är passiva kristna, barnfamiljer, unga och “krogfolket”. Grundtanken är att församlingen ska bygga på “celler”, eller “cellgrupper” – små självständiga grupper människor som träffas för bön och samtal och vars medlemmar visar omtanke om varandra. På söndagarna ska alla dessa grupper träffas för “celebrations”, festgudstjänster med lovsång och predikan – “den stora kraftmanifestationen".

– Församlingen ska vara människoorienterad, i motsats till verksamhetsorienterad. Vi måste se till att människor i församlingen mår bra, annars lämnar de församlingen, berättar grundarna för Trons Värld, en tidning som tidigt ställt sig positiv till Karismas vision och talar på ledarplats om “en ny tid för pingströrelsen”. De talar om att cellen inte får vara toppstyrd och att församlingen ska präglas av “ökad demokrati och tydligare ledarskap” där ett årligt medlemsmöte ska kunna avsätta styrelsen och pastorer med två tredjedelars majoritet.

“Sveavägsundret”

Till synes mot alla odds får församlingen tag i en nästan osannolikt centralt belägen lokal: Evangeliska brödraförsamlingens lokal på Sveavägen 34/36, bara ett stenkast från Sergels torg. Man kallar det för “Sveavägsundret”, då hyresvärden går med på affären trots att de enda ekonomiska garantierna som kan lämnas är de förväntade intäkterna från bibelskolan. Det berättas också om ett profetiskt samtal som Almkvist får till sin mobil strax efter hyresförhandlingen.

Sven Almkvist:

– Telefonen ringer medan jag går Drottninggatan ner. Jag svarar; i andra änden finns Roger Larsson, riksevangelist från Frälsningsarmén, som säger: “Är det Sven Almkvist jag talar med?” På mitt jakande svar fortsätter han: “Så säger Herren genom profeten: Varje lokal du behöver för att förverkliga mina syften ska jag ge dig. Stolta män skall resa sig upp men jag skall böja dem ned allihop".

– Jag hade aldrig talat med Roger Larsson innan denna händelse och jag har aldrig samtalat med honom efter heller. Att han ringer till mig med ett sådant budskap några minuter efter att vi haft ett avgörande samtal med banken som ledde till Karismas första lokal är extremt anmärkningsvärt. Max en handfull personer visste ens om att vi hade detta möte. Jag delade naturligtvis detta budskap med Thomas och Björn omedelbart efter samtalet.

– Vad man än säger om Karisma, så kan man inte förneka att det hände saker i början, det kan ingen ta ifrån oss, säger Sven Almkvist i dag.

Detsamma säger Thomas Ardenfors och Björn Holmgren när de, var och en för sig, berättar om Karismas begynnelse.

Grundvalar för församlingen

Redan i början slår pastorerna fast ett antal grundvalar som måste fungera i församlingen: andlig frihet, tydligt ledarskap, mäktigt böneliv, alla medlemmar i funktion, relevanta bibelstudier och stark lovsång. Den sjunde grundvalen är ekonomisk styrka:

“För att kunna bygga ett mäktigt Guds verk måste det finnas en stark ekonomi i församlingen. SKC ska sträva efter sunda och starka finanser så att vi ständigt kan bygga vidare” skriver pastorerna i församlingens andra nyhetsbrev.

Från allra första början är tempot högt. Redan under det första året bestämmer sig församlingen för att hålla två rikskonferenser per år. En sommarkonferens – Stockholm Camp Meeting – anordnas mitt under den populära Vattenfestivalen. Biografen Park vid Stureplan fylls till brädden.

I september börjar den första kullen bibelskoleelever. Man inleder samarbete med skånska Ny Generation som blir Karismas satsning på ungdomar.

Man inleder också samarbete med missionsorganisationen Filippus Army och missionsskola startas. Thomas Ardenfors kallar det för den andra fasen av församlingsstarten. Inte bara Sverige ska nås med evangeliet, utan hela Skandinavien, Europa och muslimvärlden:

– Vi är övertygade om att vi ska sända ut massor av missionärer i framtiden, säger han. Innan årets slut har Karisma, enligt egna uppgifter, 100 inskrivna medlemmar. Antalet cellgrupper växer, likaså antalet gudstjänstbesökare. Snart ryms man inte längre i lokalen på Sveavägen. Sommaren 1997 hyr man in sig i Citykyrkan, som är en välvilligt inställd pingstkyrka ett stenkast från Drottninggatan.

Den första tiden

– Karisma var entusiasm och fokusering på bön. Det var jättebra! Enkelhet var ett av motto-orden, säger en av Stockholm Karisma Centers före detta medlemmar.

När de medlemmar som varit med i Karisma från allra första början berättar om hur det var, får deras ögon en speciell glans. De berättar att Karisma var församlingen där man fick vara den man var. Där man kände sig välkommen och bekräftad, där människor lyftes fram som enskilda individer. Det var något fräscht. Grundarna kompletterade varandra. Thomas Ardenfors hade en utstrålning “som kom ur hjärtat” och “tände folk för visionen.” Sven Almkvist var den kloke bibelläraren som “alltid hade något att ge.”

– Thomas och Sven hade en väldig enhet i anden, en gemensam vision. De slogs på barrikaderna, för församlingen och visionen, säger Eva.

Eva Sundborg kom med i församlingen 1999. Så småningom drog hon in hela sin familj och kom att på ett särskilt aktivt sätt engagera sig i församlingens sociala arbete.

– När jag först hörde talas om Karisma tänkte jag direkt: “Dit vill jag gå.” Jag kände en enorm dragningskraft. Min dotter var tolv år då. Vi gick dit båda två. Och fastnade. Det var så fantastiskt! Jag minns att jag tänkte: “Det här är det närmaste man kan komma det som Jesus vill att vi ska leva här på jorden.” Alla fick plats. Man behövde inte se ut på ett speciellt sätt. Man fick komma direkt ur träsket. Det var många trasiga som kom, men det fanns ingen fördömelse – som det kan vara i frikyrkligheten. Min dotters liv blev helt igen.

“Karisma var en fantastisk församling!”

För Teresia Enberg är Karisma “där jag vuxit upp”. Hon kom till tro 1994 och gick med i SKC direkt efter flytten till Stockholm 1997.

– Karisma var en fantastisk församling! Det var en kärleksfull atmosfär, sunt och bra, berättar hon.

Amanda Agestav började gå på möten samma år och var med när församlingen proklamerades.

– Man stod för något nytt. Det var människor som ville skapa en församling byggd på just människor och samhällsengagemang. Och jag tycker det är viktigt att kyrkan tar ett samhällsansvar.

Men det var inte bara ledarna som märkte av skepticismen från den övriga pingströrelsen. En medlem säger så här när hon minns den första tiden:

– Det var mycket snack om att Karisma stjäl medlemmar från andra församlingar. Och visst, folk kom från olika håll och kanter. Vi kom själva från en annan församling i Stockholmstrakten. Men det handlade inte om det utan om vad Karisma var då. Och om att många var trötta på kyrkan. Karisma var annorlunda.

Andra kristna inbjudna till Karismas “supporterklubb”

Stockholmskyrkornas farhågor och misstankar om medlemsstöld väcks till liv igen strax efter Karismas proklamation. Då får medlemmarna i Filadelfia Stockholm ett brev där de inbjuds till att stödja Stockholm Karisma Centers vision ekonomiskt genom att gå med i en “supporterklubb”. Sten-Gunnar Hedin skriver ett öppet brev i Dagen till Karismas ledning där han ifrågasätter agerandet. Ardenfors och Almkvist tillbakavisar alla anklagelser om värvningsförsök.

Församlingen kommer tidigt i gång med bönenätter en gång i månaden.

Man ber för alla församlingar i Stockholm, för barn och familjer, för att “få ingång” och kunna hjälpa där nöden finns. “Det var härligt, konkreta böneämnen”, säger en medlem och berättar att det inte dröjde länge innan “ingångarna” fanns där.

Först drivs det sociala arbetet i liten skala: man jagar sponsorer för att få ihop till matpaket. Entusiastiska frivilliga delar ut paketen till fattiga familjer och hemlösa. Matpaket delas ut jul efter jul.

– Vi ville inte sitta inne, vi ville ut. Och vi fick massor med kontakter utanför, berättar en medlem. Karisma syns. Carola och Runar går med i församlingen och sprider sin glans över den. I december 1998 anordnar de en julafton för hemlösa på varuhuset NK tillsammans med Karisma och Ny Generation. Festen blir ett tjusigt komplement till Karismas matutdelningar och får uppmärksamhet i massmedierna.

En annan mediehändelse är Karismas medverkan i lekprogrammet “Ingenting är omöjligt” i TV4. Programmet ersatte det omåttligt populära “Fångarna på fortet” på fredagskvällarna och gick ut på att valda team under en veckas tid ska klara av ett omöjligt uppdrag. Ett av de tävlande teamen är “Pastor&Co”: Thomas Ardenfors plus ytterligare fyra Karisma-medlemmar.

Från 1998 flyttas också sommar- och nyårskonferenserna från Citykyrkan till Solnahallen, en idrottsarena med plats för upp till 1 550 åskådare. Hyran är på cirka 40 000 kronor per gång.

Den första krisen

Det första bakslaget kommer under 1997. Församlingens ekonomi är i en enda röra och måste redas ut. Björn Holmgren får tillsammans med sin assistent och en bokföringskunnig medlem i uppdrag att få ordning på bokföringen och upprätta bokslut för 1996 och 1997. Samtidigt skär det sig i samarbetet mellan Thomas Ardenfors och Björn Holmgren.

Björn Holmgren har känt Almkvist och Ardenfors långt innan de två pastorerna träffats. Han har pratat församlingsplanteringar med båda – på var sitt håll – och ser sin tydliga roll i att fröet till Stockholm Karisma Center kunnat sås och börja gro.

Han har en god erfarenhet av att vara med och starta en ny, annorlunda församling: när Livets ord bildades var han en av de första medlemmarna, tillsammans med Birgitta och Ulf Ekman. Han tillbringade sju år i Livets ord, innan han lämnade församlingen och jobbet som Livets ords förlagschef.

Vid tiden för Almkvists och Ardenfors möte i Gamla stan är han marknadschef på pingströrelseägda Dagengruppens förlag. Det är till honom som Almkvist och Ardenfors åker från Gamla stan för att diskutera vidare och ytterligare forma visionen.

Jobbar i skymundan

När Karisma är ett faktum hamnar Holmgren – delvis självvalt – i skymundan för de självlysande pastorerna Almkvist och Ardenfors. Men församlingen och dess vision blir hans liv, lika mycket som de andra pastorernas.

Han sjösätter förlaget Karisma Media som ger ut den uppmärksammade boken “Kan man tjäna pengar och tjäna Gud?” av Jan-Gunnar och Per-Olof Eurell: karismatiska kristna och framgångsrika vd:ar i näringslivet. Enligt Holmgren räddar boken, vars första upplaga säljer slut på två månader, den unga församlingens ansträngda ekonomi.

Källan till Holmgrens växande missnöje är att han inte “känner igen Sven Almkvists vision” i Karismas utveckling. Han är emot att Almkvist blir ordförande för Filippus Army och misstänker att missionsorganisationens ledare har en “osund sexuell relation” med en medlem. Han försöker påtala det men ingen vill ingripa, berättar Björn Holmgren i dag.

Han reagerar också på det höga tempot, Thomas Ardenfors storslagna planer och löften som ges men saknar täckning i styrelsebeslut. Han anser att Thomas Ardenfors inte är lämplig att vara ledare och ber föreståndaren Almkvist att ta itu med honom.

– Sven Almkvist lovade att ta det med Thomas “på ett pastoralt plan”. I verkligheten betydde det att ingenting hände, berättar Holmgren.

Ardenfors känner sig i sin tur baktalad och motarbetad. Föreståndaren Almkvist ställs inför ett ultimatum: Holmgren vill få bort Ardenfors. Ardenfors vill få bort Holmgren.

– Jag valde Thomas. Jag gjorde det jag trodde var rätt.

“De tendenser jag ville stoppa blev just det som fick Karisma på fall”

Björn Holmgren sägs upp med omedelbar verkan. Både han och hans dåvarande fru avkrävs svar på frågor som “Tänker ni rekommendera andra ett medlemskap i Stockholm Karisma Center?” Holmgren uppmanas att erkänna sina synder inför församlingen, synder som ska ha bestått i att han baktalat pastor Ardenfors och “spridit falska rykten”. Gör han inte det, blir båda makarna uteslutna, får de veta. I praktiken utesluts de i alla fall genom att vara de enda som inte bjuds in till ett extrainkallat årsmöte. Den lilla ekonomiska styrgrupp som haft till uppgift att reda ut bokföringen och som just blivit färdig med bokslutet för 1996 upplöses. Avtalet med revisionsfirman Ernst & Young som Holmgren anlitat sägs upp.

Holmgren berättar i dag att han, i samband med att han lämnade Livets ord (han sa upp sig efter kritik mot och efterföljande konflikt med pastor Ulf Ekman) blev bortretuscherad från församlingens offentliga historieskrivning. Han känner att samma sak hände honom efter att han fått sparken från Karisma. Samtidigt menar han att mycket gått som han befarat:

– De tendenser jag ville stoppa i början blev just det som så småningom fick Karisma på fall, säger han.

“Filippus Army” faller

Och fallet “Filippus Army” blev Stockholm Karisma Centers första offentligt kända bakslag. Knappt ett och ett halvt år efter “Björn Holmgren-krisen”, i januari 1999, beslutar styrelsen med ordförande Sven Almkvist i spetsen att lägga ner Filippus Army. Orsak: “synd i ledarens liv”. Filippus Armys grundare och ledargestalt, Mikael Torstensson, tvingas lämna med omedelbar verkan. Detsamma gäller kvinnan med vilken Torstensson vänstrat.

Sven Almkvist skräder inte orden i sin kritik av den fallne ledaren:

– All form av otukt är alltid allvarlig synd. I det här fallet är det extra allvarligt av två skäl: För det första har synden pågått under en längre tid. Vidare handlar det om en ledare, och ledare har alltid ett extra stort ansvar för sina handlingar, säger Sven Almkvist i en intervju i tidningen Trons Värld. Han talar också om faran att låta visionen konkurrera med det enda väsentliga: Jesus Kristus.

Det han inte säger är att Torstensson blåst upp omvändelsesiffrorna och överdrivit resultaten av sitt arbete på missionsfältet. Enligt vittnen som kommer att träda fram senare har han också hållit medlemmarna i ett järngrepp med sin auktoritära ledarskapsstil, höga krav på effektivitet och noll insyn samt använt profetiska tilltal på ett manipulativt sätt. Filippus Army hade blivit en sekt.

Framgångssagan och maktspelet

Sekt. Flera forna Karismamedlemmar tar till just det ordet när de i dag ombeds svara på frågan: Vad var det som gick snett och ledde till församlingens fall? De talar om auktoritärt ledarskap, manipulation, höga krav på effektivitet och noll insyn.

Men 1999 – och åren närmast efter – var Stockholm Karisma Center sinnebilden av en framgångsrik och god församling. Om ledarskapet var auktoritärt, så var det i varje fall ingen som ifrågasatte det. Fanns det några varningssignaler så var det ingen som såg eller ville se dem – varken församlingsmedlemmarna eller den kristna pressen. De kritiska rösterna hade tystnat. Trots Filippus Armys nedläggning skulle missionsarbetet fortsätta, det hade ledarna sagt. Världen låg och väntade med öppna armar på att erövras åt Gud av Karismafolket.

1999 gör Karisma allvar av satsningen på socialt arbete. Stiftelsen Karisma Care bildas för att med hjälp av frivilliga driva härbärgen för hemlösa och missbrukare.

2000 formuleras visionen 20 000 medlemmar år 2020. Konceptet “Kyrkan som aldrig sover” tar form. Människor bussas från de invandrartäta förorterna Alby och Rinkeby till Celebrations – gudstjänster – i Citykyrkan. För det storslagna i Karisma är engelskan det rätta språket: det är “Save Party” och “Megalife Praise Party”, “Get Ready” och “Save the World".

“Visionen är tillväxt!”

Stockholm Karisma Center ser ut som en framgångssaga. Det är proffsigt och storslaget. Man trycker upp reklamtidningar där pastorerna Ardenfors och Almkvist ler sina bländvita leenden mot en bakgrund av sprakande fyrverkerier. “Stockholm Karisma Center på väg!” är rubriken. Rikskonferenserna lockar med kända evangelistnamn från när och fjärran. Gudstjänsterna liknar allt mer en show med mäktig lovsång, ljud- och ljuseffekter och illustrerade predikningar med tjugo, trettio, ibland fyrtio medverkande. Nyfrälsta döps i en mobil dopgrav på scenen. “Visionen är tillväxt!” skriker man ut i predikningarna. Tio-i-topplistor på församlingar efter antalet döpta publiceras och trenden är tydlig: Karisma är på väg mot toppen!

Men allt skimrar inte i rosa och fyrverkeri. Det kostar att vara Sveriges snabbast växande församling. Stockholm Karisma Center handlar på kredit.

Kvitton, i den mån de sparas, förvaras i kassar och skokartonger. Bokföringen är så gott som obefintlig. De bokslut och årsredovisningar som krävs enligt bokföringslagen upprättas inte. För åren 1997–2000 upprättas årsredovisningar och bokslut först under 2001. Det året – 2001 – går församlingens ekonomi back med drygt tre miljoner kronor. Men det är ingenting som församlingsmedlemmarna vet något om. Inte heller äldstekåren informeras.

– Äldstefunktionen i Karisma var rådgivande och gick ut på att ge synpunkter. Karisma hade ingen äldstekår i den mening som är vanligt inom pingst. Det var styrelsen som var beslutsfattande, berättar Anders och Gertie Edin, äldste i Karisma.

Detta var något som grundarna bestämde redan vid starten. Pastorerna skulle inte behöva förankra sina beslut i en bromskloss till äldstekår. I stället skulle de redovisa och prövas av kåren en gång per år. Men det blir inte så i praktiken. Det blir varken några mer detaljerade redovisningar eller prövningar. Bristen på demokrati leder till avhopp från äldstekåren. Av de ursprungliga äldste finns i början av 2000-talet knappt några kvar.

2000-talet

I början av 2000-talet händer också det som kommer att bli helt avgörande för maktbalansen i Karisma och därmed församlingens hela fortsatta utveckling.

Grundaren och den teologiske ledaren Sven Almkvist drabbas av en äktenskaplig kris som slutar i skilsmässa. Han drar sig undan allt mer. Efter konsultation med en referensgrupp bestående av andliga ledare och rådgivare inom pingst beslutas det att Almkvist ska ta timeout från föreståndarskapet. Inte heller det beslutet förankras i församlingen.

– En dag blev det uppläst från ett papper: Sven genomgår skilsmässa och drar sig tillbaka. Jag kände mig så ledsen för hans skull. Vi trodde att Sven drog sig tillbaka tillfälligt, men sen blev det permanent, berättar Eva Sundborg.

– Församlingen fick aldrig tillfälle att välja Thomas till föreståndare. Thomas presenterades som föreståndare under tiden “Sven tog en paus” på grund av skilsmässan. Men det visade sig att Thomas inte hade några planer på att ta Sven tillbaka, säger före detta medlemmen Amanda Agestav.

“Det var ett maktspel”

Både Almkvist och Ardenfors säger i dag att det var nödvändigt för Almkvist att ta en paus. Särskilt Sven Almkvist själv betonar att de privata problemen tog så mycket tid och kraft att det inte hade varit renhårigt mot församlingen att vara kvar som föreståndare. Det var också vanskligt att undervisa om frågor knutna till äktenskap och familj.

Enligt Thomas Ardenfors förändrades inte så mycket i praktiken.

– Sven hade egentligen inte någon traditionell föreståndarroll. Vissa frågor som kan vara begränsande för en pastor som är skild fick kanske jag ta lite mer av. Men engagemanget var oförändrat till hösten 2004. Vi var egentligen från allra första början måna om att växeldra. Och vi växeldrog under hela tiden, nästan ända fram till slutet.

Sven Almkvist ger en annan bild.

– Thomas var ensam föreståndare. Jag var kvar i styrelsen, men satt inte med i VU (verkställande utskottet) och det var där som besluten fattades. Jag marginaliserades. Det var ett maktspel.

Det verkställande utskottet

I början av 2000-talet får Stockholm Karisma Centers styrelse nya medlemmar. Utöver Almkvist och Ardenfors tar man in pastor Mattias Lekardal (2000), pastor Andreas Nielsen och pastor Richard Svensson (2003). Lekardal blir ordinarie medlem, Svensson och Nielsen adjungerade, vilket betyder att de inte har rösträtt.

Mattias Lekardal har varit knuten till Stockholm Karisma Center mer eller mindre från starten. Ursprungligen från pingstförsamlingen Karisma i Höör, förväntas han komma med en andlig kraftinjektion till Karisma i Stockholm. Sedan den definitiva flytten till Stockholm och SKC får han många ansvarsfulla arbetsuppgifter. Han blir bland annat församlingens ekonomichef. Han predikar allt mer. Han håller offertal, kraftfulla “peptalks”, ibland riktigt långa, i vilka han med hänvisning till olika bibelverser uppmanar församlingsmedlemmarna att lätta på plånboken och ge offer utöver det tionde de redan betalar.

Andreas Nielsen dyker upp i början av 2000-talet. Han kommer från ett arbete som ungdomspastor i USA. Han tas emot med öppen famn av Stockholm Karisma Center, särskilt av Thomas Ardenfors som ser vissa amerikanska församlingar som viktiga förebilder. Bland annat drömmer han om att skapa ett Dreamcenter i Stockholm efter den framgångsrika förebilden i Los Angeles.

Flera personer talar om en varm vänskap som snabbt växer fram mellan de två. Thomas tar Andreas under sina vingar och är fascinerad av Nielsens ungdomliga, USA-inspirerade framtoning. Andreas Nielsen riktar om den redan unga församlingen som får en ännu mer ungdomlig och “flashig” stil. Han satsar på massmedier och musikproduktion och blir så småningom församlingens presschef.

Andreas Nielsen är egentligen en given ordinarie styrelseledamot i Stockholm Karisma Center. Skälet till varför han inte kan bli det är att han sedan flera år tillbaka dras med skulder hos kronofogden.

En informell styrelse inuti styrelsen skapas: VU, det verkställande utskottet. I det ingår trojkan Ardenfors, Nielsen och Lekardal som, sedan Sven Almkvist dragit sig tillbaka till rollen som förkunnare och bibellärare, mer eller mindre ensamma sätter agendan, formar och styr församlingen.

Sven Almkvists timeout tog aldrig slut

Att grundaren Almkvist, efter skilsmässan, flyttades åt sidan är en utbredd uppfattning hos merparten av gamla församlingsmedlemmar. De menar att makten försköts och koncentrerades till föreståndaren Thomas Ardenfors.

– Sven Almkvist blir bortpetad. Han skulle ta timeout, men timeouten tog aldrig slut, säger en medlem.

Många väntar på att han ska återvända som föreståndare, men det händer inte. Det finns de som uppfattar det som att han blir bortmanipulerad av Ardenfors som inte tänker släppa ifrån sig makt. Andra ser händelseutvecklingen som något naturligt och självklart med tanke på omständigheterna men förvånas över grundarens alltmer undanskymda och oklara position. Styrelsemedlemmarnas bild av Sven Almkvists ställning är följande:

Richard Svensson:

– Sven hade beslutanderätt. Fram tills jag blev sjuk hösten 2004 hade han möjlighet att vara med och påverka besluten, det är jag helt övertygad om. Sen vet jag inte om alla beslut hade förankrats i styrelsen, men jag vill inte vara så radikal och säga att han var åsidosatt.

Mattias Lekardal:

– Generellt sett uppfattar jag inte att han hade en svagare position. Sven hade precis lika mycket att säga till om som någon annan vid varje styrelsemöte. Han hade en starkare roll än jag eftersom han var grundare. Jag försökte aldrig att trycka tillbaka hans röst och jag uppfattade inte att någon annan gjorde det heller. Sven hade fullständig rätt att tycka till. Jag har inte sett att han reserverat sig mot något styrelsebeslut.

Mattias Lekardal talar samtidigt om en “decentralisering” av styrelsen som innebar att många beslut fattades utanför.

– Det hela gick mer och mer över till pastorsmöten. Ansvaret för konferenserna lades över på Andreas som fattade ekonomiska beslut i samband med det förutom 2005. Rickard hade budgetansvaret för Bibelskolan. Många centrala beslut fattades av yttersta pastorsteamet med Thomas som ytterst ansvarig, säger Lekardal.

Plockades bort också från undervisningen

Sven Almkvist ger en annan bild av förloppet:

– Vad som hände efter skilsmässan var att min roll i praktiken blev allt mer marginaliserad i fråga om den operativa ledningen av Karisma. Det bildades ett operativt VU (verkställande utskott) bestående av Thomas, Andreas och Mattias. Där fattades de operativa besluten (läs: leddes hela Karismas verksamhet) som sedan rent formellt togs i styrelsen någon gång varannan månad (där jag satt med). Jag hade dock kvar min ledarroll i församlingen genom min förkunnelse.

– Det var först när VU beslutade att också minska den rollen, där jag ända från Karismas start alltid dragit det största lasset, och nu blev bortplockad från konferenserna samt bara fick ett möte per månad att predika på, som min “brytning” med övriga teamet blev allt mer tydlig. Jag vet att det väckte stor oro i församlingen över denna utveckling och att många ville se mig mer i talarstolen. Detta var absolut inte en utveckling jag ville se. Dock var jag inte med i VU samt var i minoritet i styrelsen. Jag ville dock inte splittra församlingen i en öppen maktstrid och Thomas var vid denna tidpunkt församlingens föreståndare. Min teologiska uppfattning är att man inte ska attackera det ämbetet så jag var tyst … lojal.

Sven Almkvist säger också att han redan år 2000, i samband med att de privata problemen började, avsade sig alla attesträtter. Det, menar han, är förklaringen till att han inte kom att ses som ansvarig för den ekonomiska misskötseln under konkursutredningen 2005.

– Konkursförvaltaren såg att det inte fanns en enda räkning efter 2000 som var attesterad av mig. Därför ansåg han att mitt ansvar för ekonomin var begränsat. Det är förklaringen till varför han inte kopplade brottsmisstankar till mig när han överlämnade fallet till Ekobrottsmyndigheten, utan bara till Thomas och Mattias.

Thomas Ardenfors blir förvånad när attesträtterna förs på tal.

– Det har jag inget minne av. Så vitt jag känner till hade Sven samma rätt och ansvar som vi andra.

Konkursförvaltaren Staffan Cassmer säger så här:

– Jag kan inte med bestämdhet säga att jag har sett eller inte sett Sven Almkvists underskrift på räkningar och fakturor, för det minns jag inte. Men jag minns att jag inte såg honom som huvudansvarig, inte ens som i någon högre grad medansvarig för den uppkomna situationen. Utan det var de andra pastorerna, Thomas Ardenfors och Mattias Lekardal som jag såg som ansvariga för de ekonomiska aktiviteter som ledde till konkursen. Det var de som var de mest aktiva när det gällde att generera kostnader och ansvariga för upplåningen.

Goda nyheter och dåliga – eller hur ekonomin tilläts rasa

Medan vissa beslut fortfarande fattas av hela styrelsen gemensamt fattas allt fler beslut som rör den löpande verksamheten i det verkställande utskottet, eller delar av det, utan att förankras hos styrelsens övriga medlemmar.

Någon förankring i församlingen är det inte heller tal om. Ibland informeras församlingen om besluten. Ibland inte.

Det finns en huvudregel för informationsspridning i Karisma. Goda nyheter offentliggörs vitt och brett. Dåliga nyheter hålls hemliga.

Till de goda nyheterna hör att församlingen växer med cirka hundra medlemmar per år. Allt fler besöker gudstjänsterna. Bibelskolan och konferenserna gästas av kända predikanter från USA, Storbritannien och Australien. Engagemanget hos medlemmarna är äkta och brinnande. Många lägger ner hela sin fritid på arbetet i församlingen: Celebrations, de illustrerade predikningarna, lovsången, den sociala hjälpverksamheten. I gengäld får de uppleva en gemenskap och en skaparglädje de aldrig upplevt tidigare. De talar om en påtaglig Gudsnärvaro.

Nya ansikten dyker också upp hela tiden. Tack vare församlingens utåtriktade profil kommer många unga människor för första gången i sitt liv i kontakt med den kristna tron. En del av dem fastnar. De fångas upp av “Ny i tron”, en verksamhetsgren som består av medlemmar som ger det stöd som behövs för att man ska framhärda i det nya, utifrån sett kontroversiella, livsvalet.

Betalningar “glöms bort”

Till de dåliga nyheterna hör de allt högre kostnaderna och de allt fler obetalda fakturorna. När medlemmarna delar ut matkartonger till fattiga familjer tror de att maten har skänkts av välvilliga näringsidkare som tycker att Karisma gör en fantastisk insats. De har ingen aning om att församlingen köpt in maten, men struntat i att betala leverantörerna.

Ett annat exempel är den stora kick-bikeutdelningen våren och sommaren 2001.

“Ett stort antal föräldrar som aldrig förut besökt oss kommer på Celebration i samband med att deras barn får en gratis kick-bike”, meddelar Thomas Ardenfors stolt. Men sparkcyklarna är inte gratis – inte för Karisma. De måste betalas. Men fakturan stoppas undan och “glöms bort".

Inte heller de kända predikantnamnen som sprider glans över församlingens rikskonferenser är gratis. Det kostar att ha personer som Wynne Lewis (England), Mal Fletcher, Luke Barnett, Aaron Jayne (USA) och Christine Caine (Australien) som gästtalare. I de allra flesta fall är villkoret för att de ska komma, förutom arvodet, att de får resan och uppehället betalda. Ibland gäller det även deras familjer. Och celebriteterna reser inte i turistklass; de flyger businessclass, inkvarteras på högklassiga hotell och bjuds på lyxrestauranger. Det är en kostnad som hellre än gärna tas av Karismas ledning – men ingenting man upplyser medlemmarna om.

I stället används de kända gästerna flitigt i marknadsföringen av Stockholm Karisma Center och dess framgångsrika pastorer.

De uppblåsta siffrorna

“Stockholm Karisma Center på väg!” “Från åtta hundra till tre tusen!” “20 000 medlemmar år 2020!” “Visionen är tillväxt!”

Framgång föder framgång, brukar man säga. Stockholm Karisma Center var inget undantag. Ju mer församlingen växte, ju bättre frälsnings- och dopsiffror man visade upp, desto större intresse för församlingen.

Den från början minst sagt kyliga inställningen från pingströrelsens sida mjukas upp. Karisma och dess pastorer blir accepterade, med tiden respekterade och beundrade. Den kristna pressen rapporterar från välbesökta konferenser, skriver om spektakulära dop och besvarade frälsningsinbjudningar samt publicerar imponerande dop- och frälsningsstatistik. De leende männen bakom framgången porträtteras i långa intervjuer med stort uppslagna bilder i somriga miljöer.

Framgången leder till att det strömmar in mer pengar. Både från hängivna församlingsmedlemmar, men också från andra, som står vid sidan om och imponeras av den unga, spänstiga församlingen, ledarnas glöd och – statistiken.

Siffrorna avrundas uppåt

Det sägs att det är vanligt i amerikanska församlingar att mötessiffrorna avrundas uppåt. Som i mycket annat tog Stockholm Karisma Center efter: antalet mötesdeltagare avrundades uppåt innan det redovisades offentligt. Enligt flera insatta källor pågick det från församlingens första början.

– 235 blev 250. Det är inte så farligt till en början. Men ser man att det blir satt i system, då blir det allvarligt, säger en person med insyn i Karismas statistikredovisning.

– Vi räknade mötesbesökare vid varje möte och förde in siffrorna i ett dataprogram. Det man fick höra sen stämde inte överens med min bild. De uppgav långt fler mötesdeltagare än vad som var. Det de gjorde var att de slog ihop siffrorna från möten, berättar medlemmen.

Mötesansvariga hade till uppgift att räkna alla besökare. Till det använde de matrisräknare.

– Min uppgift var att räkna mötesdeltagare. Sedan upptäckte jag att det var en till som räknade. På omvägar fick jag veta att pastorerna inte var nöjda med våra siffror. Så de skickade sina assistenter och sekreterare för att kontrollräkna, berättar en mötesansvarig.

Även frälsningssiffrorna överdrevs. Alla som redovisades gick inte fram därför att de blev frälsta utan kanske därför att de ville ha förbön för något annat, berättar flera personer med insyn i Karismas statistikredovisning. Det fanns en mentalitet: man ville att det skulle vara bättre än vad det var. Ledningen ville visa att församlingen växte.

En medlem som till följd av sin ställning i församlingen varje vecka deltog i pastorsmöten bekräftar:

– Siffrorna friserades. Åtminstone med tio procent uppåt. Det var till följd av ett beslut som den innersta kärnan i styrelsen tagit. Motivet var att man gör så i USA.

Dokument Karisma, nästa del:

Anna Bieniaszewski Sandberg

Anna Bieniaszewski Sandberg är tidigare reporter på Dagen.