Dokument Karisma del 6: ”Hur hårt naturen eller djävulen än slår så är Jesu kärlek starkare”

– Ska jag skicka upp min hyra till himlen? Det är en av de frågor som 2004 riktas mot ledningen i Stockholm Karisma Center, av en anställd som inte fått någon lön.

Men ledningen predikar att det är Gud som har lovat vara Karismafolkets försörjare.

I ”Dokument Karisma” har Dagen berättat om den friska uppstickaren Karisma med dess härliga lovsång, okonventionella gudstjänster och engagerade medlemmar som ville hjälpa sin stad. Men också om uppblåsta besökssiffror, manipulativa predikningar och Stockholmspolitikernas ”svek” mot församlingen. Samt om ett dokument som ville bryta själavårdarnas tystnadsplikt.

“Stolta män skall resa sig upp men jag skall böja dem ned allihop”

I början av 2005 uppges skulderna för Stockholm Karisma Center vara uppe i 11 miljoner. Offrandet fortsätter att minska kraftigt. Allt fler rykten är i omlopp. Krismöten avlöser varandra. För första gången tillåts medlemmarna att ställa direkta frågor till ledningen. Fast egentligen handlar det inte om någon tillåtelse utan om en kraft som inte går att hejda. De chockade medlemmarna ställer sina ledare mot väggen. Den redan djupa förtroendekrisen fördjupas ytterligare. Stämningen på mötena blir allt hätskare.

– Folk blev bara argare och argare. Pastorerna stod där framme och skyllde ifrån sig, allt var någon annans fel. De skyllde på ekonomibiträdet som satt och grät. De sa att de själva var utan pengar, att de "inte hade mjölk på bordet"! Då skrek några: "Men drick vatten då!", berättar en medlem.

Det som är gemensamt för merparten av före detta Karismamedlemmar är känslan av att ha blivit lurad, förd bakom ljuset och bara lämnad i sticket efteråt.

"Ingen har bett om ursäkt" är ett uttalande som återkommer, och det kommer spontant, utan någon föregående fråga från Dagens sida.

Det har förekommit ursäkter, både i massmedier och på församlingsmöten, men de har inte uppfattats som riktade mot församlingens medlemmar eller mot dem som utnyttjats ekonomiskt. I stället har de uppfattats mer som riktade inåt, en ånger som gäller ledarna själva, deras egna positioner som plötsligt slagits i spillror.

När katastrofen inte längre går att dölja och frågor från församlingsmedlemmar och medier blir allt mer enträgna talar ledarna om den smärta de känner. Vissa uttryck återkommer ständigt:

“Vi känner nöd över dem vi svikit.”

“Allt som hänt har orsakat oss djupa sår.”

“Vi har tänkt för mycket med hjärtat.”

"Allt det här är fruktansvärt smärtsamt."

Och visst, smärtan uppfattas av församlingsmedlemmarna, men den uppfattas som orsakad av ledarnas skam och sorg över drömmen som gått i kras, över karriären som gått i stöpet.

– En av pastorerna stod och grät på ett församlingsmöte och bad om ursäkt. Men det kändes som att han vände sig till sin fru, att han grät därför att katastrofen skulle drabba henne. Det var henne han bad om ursäkt, ingen annan, är en av kommentarerna.

Almkvist, Ardenfors, Lekardal och Nielsen avgår och allt brakar samman

I februari avgår ledarklövern Sven Almkvist, Thomas Ardenfors, Mattias Lekardal och Andreas Nielsen. Almkvist, Ardenfors och Lekardal sjukskriver sig. Den förstnämnda på halvtid, ansvaret för bibelskolan har han kvar.

Äldstekåren tar över ledningsfunktionen men ber Sven Almkvist att fortsätta predika. Det bestäms att han ska predika i Filadelfia under fyra söndagar i följd. När han börjar går givandet plötsligt upp igen. Men Filadelfiaförsamlingen anser att det är olämpligt att Almkvist predikar. Efter tre söndagar får han sluta. Givandet går åter ner.

Under tiden diskuteras ett samgående med Filadelfia. Diskussionerna förs mellan Sten-Gunnar Hedin och Thomas Ardenfors. Den andre grundaren, Sven Almkvist är emot samgåendet. Äldstekåren är splittrad och oense.

I mars avgår Sven Almkvist från den ideella föreningen Stockholm Karisma Centers styrelse. Därmed står bara Thomas Ardenfors och Mattias Lekardal kvar som styrelsemedlemmar.

Frågan om ett samgående med Filadelfia underställs en medlemsomröstning. Medlemmarna säger nej med rösttalen 51 procent emot, 37 för och 12 blanka.

Samtidigt upptäcker den ekonomiska styrgruppen att bokföringen är ännu mer eftersatt och skulderna ännu större än någon anat. Rekonstruktionsplanen fungerar inte. Konkursen kan inte längre undvikas.

Den 14 april 2005: Konkurs

Den 14 april 2005 begär Stockholm Karisma Center sig själv i konkurs. Skulderna som tas med i konkursen uppgår till 12,3 miljoner kronor. Tillgångarna till 250 000 kronor. Den äldsta skulden är från 17/1 2002.

Även Dreamcenter AB (böcker och skivor) begärs i konkurs medan Stiftelsen Karisma Care fortsätter med att driva härbärgen åt Stockholms stad till januari 2006.

– Och så plötsligt en dag var allt borta. Församlingen blev upplöst och alla fick gå hem. Man tänkte: jaha, var det här allt? Är allting bara borta nu?

Vem bär ansvaret?

“Ardenfors var huvudet. Lekardal var benen” säger en medlem. De pastorer som genomgående utpekas som de som bär det tyngsta ansvaret för undergångsekonomin är Thomas Ardenfors, Mattias Lekardal och Andreas Nielsen. Samtidigt gör flera insatta medlemmar, oberoende av varandra, gällande att Ardenfors och Nielsen stod för “det pådrivande”, medan Mattias Lekardal var den verkställande underhuggaren. Flera gör också gällande att de ansvariga bör nämnas vid namn och inte buntas ihop som “pastorerna”.

– Den enda orsaken till att jag pratar med dig är att jag vill att sanningen kommer fram så att det inte ska hända igen. Och jag anser att de ansvariga måste nämnas vid namn, säger Teresia Enberg, mångårig medlem och frivilligmedarbetare med omfattande insyn i händelseförloppet.

Teresia Enberg är inte den enda som anger "att det inte ska få hända igen" som skäl till att ställa upp på intervju. Det är tvärtom det vanliga motivet bland gamla medlemmar som tidigare inte varit villiga att tala ut i pressen.

Vad var Sven Almqvists roll?

Det kommer alltid att finnas frågetecken kring den andre grundarens, Sven Almkvists, roll i församlingens väg mot undergången. De uppgifter som pekar på att Almkvist i samband med sin skilsmässa blev utmanövrerad, och därmed hamnat vid sidan om det tunga beslutsfattandet är många, och svåra att bortse ifrån. Samtidigt var det Sven Almkvist som tillsammans med Thomas Ardenfors, tog det ödesdigra beslutet att hyra den gamla postterminalen i Klara och dra på församlingen en hyra som inte ens det skatte- och avgiftsfinansierade SL (Storstockholms Lokaltrafik) ansåg sig ha råd med. Han var också med på beslutet att fortsätta hyra Chinateatern och Berns Salonger parallellt med de dyra lokalerna i Stockholm Klara.

Även om det finns de som lägger allt ansvaret på pastorerna, och då främst på Thomas Ardenfors, Andreas Nielsen och Mattias Lekardal, så finns det också en rejäl dos av självrannsakan bland medlemmarna. En insikt om att man själv också är ansvarig därför att man inte ifrågasatt, inte drivit frågor om öppenhet och delat ledarskap utan suttit stilla i båten.

En klar analys av ansvarsfrågan kommer under en intervju med en mycket insatt före detta medlem:

"Det fanns en ledare, Thomas Ardenfors, som hade insikt om allt. Han bär det mesta ansvaret.

Sedan har vi de andra fyra ledarna: Almkvist, Nielsen, Lekardal och Svensson. De hade rätt att ställa frågor och begära transparens. Men de valde att gömma sig, vågade inte ta tag i problemen. De bär också ett stort ansvar.

Sist och inte minst har vi oss alla församlingsmedlemmar. Vi litade på våra ledare. Vi ställde inga frågor. Och när vi ställde dem, så fick vi inga svar, men vi fortsatte att lita på dem. Vi levde i vår egen värld. Det känns pinsamt att erkänna i dag, men även vi har ett ansvar."

Den juridiska processen

När konkursförvaltaren Staffan Cassmer på advokatbyrån Fylgia i Stockholm blev klar med utredningen av Stockholm Karisma Centers konkurs valde han att överlämna fallet Stockholm Karisma Center till Ekobrottsmyndigheten för vidare utredning. Den 6 oktober 2005 överlämnade han en brottsmisstanke om bokföringsbrott samt eventuellt bedrägeri mot Thomas Ardenfors och Mattias Lekardal, med följande motivering:

"Stockholm Karisma Center ideell förenings bokföring har ej skötts tillfredställande. Stora brister har förelegat samt har årsbokslut och årsredovisning ej upprättats och ingivits i tid. Därutöver föreligger eventuell misstanke om bedrägeri i samband med upptagande av lån hos församlingsmedlemmar (...). Tid för påstådd gärning: 1997 - 2004."

På frågan varför han inte riktade samma brottsmisstanke mot Sven Almkvist som bara en kort tid innan konkursen hoppat av styrelsen svarar han så här:

– Jag, i egenskap av konkursförvaltare, gör en första granskning och bedömer om det finns skäl för att genomföra en vidare utredning. Finner jag sådana skäl, då överlämnar jag saken till polis och åklagare. I det här fallet framgick det tydligt att det var de här två herrarna, Ardenfors och Lekardal, som varit de mest aktiva när det gällde de ekonomiska förehavandena och att just deras aktiviteter kunde ses som orsaken till församlingens ekonomiska situation. Det handlade inte minst om den mycket stora upplåningen från privatpersoner. Almkvist såg jag däremot inte alls som aktiv på ett sådant sätt.

Förundersökningen lades ner

Den 5 juni 2006 beslutade Ekobrottsmyndighetens åklagare att inleda förundersökning om bokföringsbrott mot misstänkta Thomas Ardenfors och Mattias Lekardal. Förundersökningen lades ner den 10 oktober 2006 med motiveringen att brott inte kunnat styrkas.

Den 13 april 2006 mottog Ekobrottsmyndigheten en anmälan från polisen gällande brottsmisstanke om egenmäktigt förfarande gällande samma personer. Den 30 juni fattade samma åklagare beslutet att inte inleda förundersökning om egenmäktigt förfarande.

I Ekobrottsmyndighetens dagboksanteckningar finns ingen anteckning om vilka åtgärder som vidtagits beträffande konkursförvaltarens anmälan om eventuellt bedrägeri. Mattias Lekardal uppger att han fått besked om att även denna anmälan är avskriven.

En separat förundersökning om bedrägeri inleddes den 5 maj 2005 efter en polisanmälan från en privatperson. Förundersökningen handläggs av Norrortspolisens bedrägerirotel. För närvarande ligger den, tillsammans med ett tusental andra, "i balans", det vill säga utreds inte på grund av resursbrist.

I går den 9 januari talade Dagen med den ansvarige polisen Jan Granqvist som bekräftar att förundersökningen fortfarande är öppen.

Sorgen och tomrummet

När de medlemmar som varit med i Karisma från allra första början berättar om hur det var, får deras ögon en speciell glans. Sedan slocknar glansen och ersätts med sorg.

Sorg över att det som var inte längre finns. Sorg över bortslösade möjligheter, krusade förhoppningar, förlorade illusioner och en krossad vision. Sorg över en kärlekshistoria som gått i stöpet, ett "äktenskap" som gått i kras.

– Man var stolt över sin församling. Kanske så stolt att man var frimodig. Men starten var så stark att man inte kan förringa den. Det var unikt. När det sedan vände och man såg att det var ett luftslott ...

Janne Fagerström talar länge om sin församling och flera gånger fylls hans ögon med tårar.

– Det som smärtar mig mest är alla människorna. Vart tog de vägen? Alla som arbetade och prisade Gud? Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Grunden för all kristen tro måste vara sanningen. Lögnen gör att man tappar förtroendet för andliga ledare. När man i dag lyssnar på andra pastorer, då undrar man om de talar sanning.

– Jag tänker på alla som var nya i tron. När en trygg tro kan skakas i grunden - vad händer då inte med dem som var nya i tron? Ett, två, tre år gamla?

“Jag litar inte på kristna människor längre”

Den före detta förbönsledaren Janne Fagerström växte upp i ett troende hem och säger att hans tro är djup och orubblig, men att det som hände i Karisma ändå har satt djupa spår i hans själ.

– Naturligtvis ska inte tron bygga på människor. Men är man ny i tron, då är man som en bebis som behöver sina föräldrar. Jag har träffat dem som efter kraschen sagt: "Jag litar inte på kristna människor längre." Det är klart att det gör ont när man hör sånt.

En annan sak som gör ont, säger han, är tanken på missbrukarna och de hemlösa.

– Jag mötte en kille för några veckor sedan. Han var en av dem som Karisma hjälpte. Nu sa han till mig: "Vet du vad jag saknar Karisma!" Han hade en onykter kompis med sig. Finns det inte en famn i Guds familj, så finns det ett gap där ute i världen som kommer att svälja dem med hull och hår. Jag tror inte att alla pastorerna fattar hur stor skada de har gjort.

Pekas ut som bittra och hämndlystna

Församlingen Stockholm Karisma Center var under ett årtionde det centrala i mångas liv. Kraschen kom att beröra dem på djupet. En del har gått vidare utan svårigheter, andra har fortfarande svårt att försona sig med vad som hänt. De som mår sämst säger ofta att omgivningen varit oförstående. Och att de känt sig som paria: "de där som varit med i Karisma". De pekas ut som bittra och hämndlystna, som människor som ältar, helt i onödan.

Det är inte alltid lätt att spåra vart de gamla Karisma-medlemmarna tagit vägen. Många som tillhörde församlingen bodde i Stockholm bara tillfälligt, under några år, för att studera och har åkt tillbaka till sina hemorter och - kanske - sina hemförsamlingar. En del har gått vidare till andra frikyrkoförsamlingar i Stockholm och Uppsala. En del har bildat egna mindre församlingar: Storstadskyrkan Dynamic med pastorsparet Johan och Caroline Lekardal, Petruskyrkan med pastor Sven Almkvist, Passion Church med pastor Andreas Nielsen och Jesaja Hus med Bengt och Staci Westerlund. Alla fyra församlingarna består till stor del av före detta Karismafolk.

Många har dock varit utan församling sedan kraschen. Pastorer i Stockholmsområdet vittnar om besökare som de vet tillhörde Karisma och som går runt mellan olika kyrkor.

Många före detta medlemmar vittnar om något som kan kallas för en religiös "hemlöshet", något som de tycker är svårt att bära. "Man är mycket försiktig i dag. Det ska mycket till innan jag blir medlem någonstans. Och då kommer jag att ställa detaljerade frågor om ekonomin", säger en person. En annan säger så här:

– Bränt barn skyr elden. Ja, nu har jag hittat ett bra uttryck för hur jag känner mig. Jag är församlingsbränd.

Anna Bieniaszewski Sandberg

Anna Bieniaszewski Sandberg är tidigare reporter på Dagen.