Efter pandemiåret: Unga mer rädda för döden

Pandemin har inte påverkat svenskarnas sätt att tänka på eller tala om döden. Med ett undantag: unga människor är mer rädda för döden än tidigare.

Under coronapandemin har det talats mycket om döden i medier, och dödstal har rapporterats löpande. Men svensken i gemen har inte ändrat sina sätt att tänka på eller tala om döden. Det visar en färsk undersökning som IPSOS gjort på uppdrag av IGNIS begravningsbyråer.

Undersökningen “Svenskarna och döden” berör frågor om dödsångest, dödsrädsla och hur mycket man pratar om döden. När det gäller hur många som tänker på döden någon gång per månad är det till och med en liten minskning under 2020, jämfört med 2019. Runt 57 procent tänker på döden en gång per månad, mot 60 procent år 2019.

Samma sak gäller att prata om döden: något färre pratar om döden varje månad nu jämfört med 2019.

“Liknar en personlig kris”

Kanske är det inte så förvånande att människor i allmänhet inte pratar mer om döden under pandemin än tidigare. Det menar prästen och författaren Lars Björklund, tidigare kaplan på Sigtunastiftelsen. Han har under hela pandemin arbetat som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Pandemin ökar inte samtalen om döden. Det här liknar en personlig kris- vi kan inte prata om det när vi är mitt inne i det. Vi pratar i stället om praktiska saker: munskydd, och irritationen över dem som inte bär det, till exempel. Djupast sett vet vi att det inte finns något säkert skydd.

Människan tenderar att distansera sig från den akuta faran, och att inte riktigt kunna ta in, när hon hamnar i kris. Det samma gäller en samhällskris som corona, säger Lars Björklund.

Unga påverkas mycket

Men när det gäller de unga finns det alltså ett trendbrott. På frågan “Är du rädd för döden?” svarade 28 procent ja. Den största skillnaden finns i åldersgruppen 18-29 år. Där säger hela 43 procent att de är rädda för döden, mot 33 procent år 2019.

– Att unga i dag är mer rädda för döden är troligen ett resultat av pandemin, det är en grupp som annars inte blir särskilt exponerad för svåra sjukdomar eller dödsfall, kommenterar psykologen Maria Farm.

Hon säger till Dagen att de unga hon möter på sin mottagning påverkas mycket av pandemin.

– Deras liv hade sett helt annorlunda ut om inte pandemin hade funnits. Nu kan man inte träna, inte dejta, och undervisning sker på distans. Många bor trångt. Det är ett läge i livet som i normala fall är dynamiskt och expansivt.

– De påminns också på ett akut sätt om döden. Jag har haft klienter som kommit med gråt i ögonen och kanske sagt: ´nu har morfar dött´.

Tilltron blir rubbad

Även Lars Björklund tror att den ökande rädslan för döden hos unga är ett resultat av pandemin.

– Jag brukar resonera utifrån olika kunskapsnivåer. Alla vet vi att vi ska dö, men det är inte så lätt att förstå det och inse det. Man har också haft en stark tilltro till medicin och sjukvård. Och så kommer något som vi verkar vara maktlösa inför.

Det blir en tillitskris?

– Ja. Det tror jag. Tilliten fanns tidigare i att vi åker till sjukhuset, och där fixar de det här.

– Sedan är det ju så att det varje dag dör cirka 250 personer i Sverige. Men nu har vi fått rapporter om dödsfallen på ett helt annat sätt än tidigare. Då ökar skräcken. Men om vi är för rädda kan vi inte prata om det.

Kommer den ökade dödsrädslan att påverka de unga längre fram i livet?

– Det är en bra fråga, säger Maria Farm.

– Vi vet inte riktigt, det finns ingen forskning på det. Om man är med om trauman tidigt i livet så kan man se att det påverkar senare i livet. Man blir mer orosbenägen och stressad och har lättare att utveckla depression. Nu är dock hela samhället drabbat, och detta är en skyddande faktor. Pandemin är något alla pratar om, och då minskar känslan av att vara ensam, att `ingen förstår hur det känns´.

Skulle vi behöva prata mer om döden?

– Det är svårt att göra mitt i krisen, säger Lars Björklund.

– I kriser är de basala behoven viktigast: mat, skydd, värme. Senare behöver vi hitta en trygg plats där vi kan tala om det som hänt. Men vi är inte riktigt där än. Det handlar nu om att ha en beredskap för att möta behoven, om de finns, att samtala om existentiella frågor. Det gäller att vara lyhörd, att lyssna in var behoven finns.

Maria Farm säger att det kan vara svårt att ta upp ämnet. Men hon tror att det behövs fler och djupare samtal om hur vi vill leva våra liv, för det hänger ihop med insikten om att livet är ändligt.

– Vi ska inte prata om döden som något skräckfyllt. I dag kommer döden ibland nästan som en halloweenfigur. Men vi behöver ha längre och viktigare samtal med varandra där vi vågar tala om vad som är viktigt i livet och hur vi mår.

Preventiva samtal

För ungdomar efterlyser hon fler möjligheter till denna typ av samtal, gärna i primärvården, och även av preventiv karaktär. Lars Björklund pekar på att kyrkorna kan ha en uppgift i att vara med och skapa trygga platser där vi kan föra samtalet om den kris vi varit i.

– Just nu säger människor ibland “inte ett ord till om covid”. Men jag misstänker att det finnas ett ökat behov av existentiella samtal längre fram. Kanske har vi möjlighet att inbjuda till det existentiella samtalet och också att rikta det särskilt till unga människor. Det kan finnas ett större behov av det jag kallar “öppen själavård”, att vi tar emot för samtal om det man behöver prata om. Här finns ett uppdrag för kyrkorna.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.