”En del tyckte inte att en kvinna kunde ta över arvet efter Lewi Pethrus”

Frågan handlade om att bli ansvarig för både ord och siffror. Publisher var benämningen på uppdraget.

Där satt hon, Felicia Ferreira 31 år, med ett litet barn på dryga halvåret, en relativt lugn tillvaro som frilansskribent, inplanerad mammaledighet och fick en fråga som skulle ändra på allt. Antog hon budet?

När vi möts i ett litet sammanträdesrum på Dagen har det snart gått två år sedan hon tackade ja till jobbet. Och hon ser inte ut att ha ångrat sig.

Det här jobbet kändes som ett kall, säger hon, men tillägger att det inte alltid varit lätt att övertyga den äldre generationen om att en ung kvinna kunde föra arvet från Lewi Pethrus vidare in i framtiden.

Vilka krav ställdes på dig?

– Höga! Mest från mig själv. Att jag skulle ge allt. Lyssna in vad medarbetarna och läsarna berättade, knyta ihop historien och samtidigt blicka framåt. Vara duktig!

Det var en uppförsbacke till en början, erkänner hon, men efter ett halvår hände det till och med att några av de mest kritiska bad om ursäkt och önskade henne all lycka.

Vad överraskade dig mest?

– Att det finns en sådan kärntrupp av läsare som är så glada åt att Dagen finns och att det finns en sådan kärna också bland medarbetarna. När vi talar om innehållet, om ”Dagenvinkeln”, vet alla vad det innebär.

Felicia Ferreira ser nästan oförskämt pigg ut när vi ses. Ostressad och trygg.

Jag frågar varifrån hon hämtar sig kraft?

Utan betänketid säger hon:

– Alltid genom bönen. Den är livsviktig för mig. Klaga, sucka och tacka Gud.

Så berättar hon om den dagliga promenaden från tidningshuset till Centralstationen, den tar tio minuter till fots. Under den promenaden händer det mycket i Felicias liv. Hon har en tvååring och en man hemma som väntar på sin mamma och sin hustru och hon vill ha klarat av det jobbiga när hon kommer hem till Uppsala. Under promenaden ringer hon ofta till någon av sina mentorer. Mina stöttepelare, säger hon, och får mig att förstå att hon inte vill berätta vilka de är.

Jag prövar en frågeställning som avslöjar något jag retat mig på i Dagen. Det handlar om kända människor som blir omslagspojkar eller -flickor i tidningen så snart de uttalar att de tror på Gud. Detta oavsett vad de tror på i övrigt. Eller vad de sysslar med eller har för åsikter. Säger de Gud så öppnas Dagens portar, påstår jag.

Hon förstår vad jag menar.

– Kända människor har ett nyhetsvärde som behöver balanseras med ett vettigt innehåll, säger hon. Deras berättelser kan ofta ge djupa insikter i hur kristen tro kan se ut i dag. Det handlar kanske inte alls om barnatro, söndagsskola och ärvda uppfattningar, det kan vara något helt annat som får människor att kalla på Gud i dag. Det är därför det kan vara av stort värde att lyssna på dem.

Vilka är dina hjärtefrågor?

– Förföljda kristna i Mellanöstern, säger hon. Jag har vuxit upp i ett multikulturellt samhälle och känner starkt för frågan. Dagen har en viktig uppgift att berätta om de kristnas situation i den delen av världen.

Efter en stund säger hon att en annan fråga också engagerar henne djupt. Frågan om alkoholens verkningar i vårt samhälle. Hon har egna erfarenheter av en alkoholiserad pappa så hon vet vad hon talar om.

– En av mina bästa vänner arbetar inom socialjouren och brukar berätta om hur många barn det är som lider i dag av föräldrarnas alkoholkonsumtion.

För egen del har Felicia tagit konsekvenserna och är sedan länge nykterist.

Hon låter nästan som en predikant, tänker jag, och vi återgår till arvet från Lewi Pethrus som ju stred mot sin tids missbruk och allsköns syndfulla beteenden. Jag tänker på min egen barndoms tältmöten i frikyrkan där det inte sällan talades om synd. På den tiden handlade det om sex före äktenskapet, abort, röda läppar och korta kjolar bland annat.

Vad är då synd i dag?

Felicia skrattar lite åt mina exempel men säger sedan:

– Vår tids självcentrering är synd i dag. Att du ska förverkliga dig själv, även på bekostnad av andra. Ta en selfie! Utseende och karriär är det som betyder mest. Men det vi måste inse är att du och jag och alla andra har ett oinskränkt värde som kommer inifrån. Ett värde som inte definieras av hur många likes vi får på våra bilder eller uppdateringar.

Vi återkommer än en gång till Lewi Pethrus och de sju decennier som gått sedan Dagen kom ut med sitt första nummer. Jag berättar att jag träffat honom och imponerats av hans pondus. Jag var ung reporter på Expressen och utsänd för att bevaka Nyhemsveckan. Där satt han i ett lövat tält och fick alla att lyssna. Som jag minns det sjöngs det lovsånger långt in på natten.

Du var inte född när Lewi Petrus dog, vad har han betytt för dig?

– Han är en referenspunkt. Hans mod och övertygelse inspirerar oss än i dag.

– Dagen har ett arv från Lewi Pethrus som handlar om att genomsyra samhället med kristen tro och kristna värderingar inom många olika samhällsområden. Att ha ett kristet perspektiv på det som händer i världen och i vårt svenska samhälle. Det är tidningens uppdrag, som jag ser det.

En fråga ligger kvar obesvarad. Jag har skrivit upp den i mitt block: Vem är Jesus för Felicia?

Hon funderar en stund, tar sats:

– Gud konkretiserade hur en kristen ska leva genom Jesus. Jag vill leva så väl jag bara kan i Jesu fotspår. Det är ambitionen även om jag misslyckas ibland.

Till sist Felicia, om vi möts om ett år igen, vad vill du ha åstadkommit då?

– Jag vill fortsätta att förvalta Dagenarvet. Jag hoppas vi kan ta facklan vidare, även ut över Sveriges gränser, säger hon och ser lite hemlighetsfull ut.

Om ett år får 
vi veta.