”En generation pojkar dör framför våra ögon”

De är unga och kriminella, och många av dem ser ingen väg ut. Andra ber om en ny chans. Vi har besökt Svartsjöanstalten där några av de unga kriminella finns, tillsammans med fängelsepastorn Olle Jonasson.

– Det som behövs är att hitta mål som gör att man vill ta tag i sitt liv. Alla kan göra fel, men alla behöver en ny chans, säger “Chippen”.

Böljande åkrar omger Svartsjöanstalten på Färingsö. En på ett sätt legendarisk plats: här satt Peter Bratt av sitt straff en gång efter den så kallade IB-affären. I dag är anstalten en klass 3-anstalt, vilket innebär att det är en öppen anstalt där de intagna under vissa timmar kan lämna området. Här finns bland annat snickeri, en gård med många djur och en skola.

Svartsjö rymmer 119 platser och just nu är anstalten fylld- liksom många av landets anstalter och häkten. Tidigare kom man till Svartsjöanstalten efter att ha begått lindrigare brott, men med den platsbrist som råder finns en blandning av brottslighet representerad, allt från ekonomisk brottslighet till gängkriminalitet, berättar Olle Jonasson i bilen på vägen dit. Det finns gott om unga intagna, men även äldre.

Snickeri och gård med djur

Vi släpps in av en vakt och får lämna mobiltelefoner och väskor i receptionen. Vi förses med larm som sitter fastnålat på jackor eller tröjor, men sedan kan vi tillsammans med fängelsepastorn gå runt på området, besöka snickeriet, se gårdens djur, köket, sjukstugan, de boendes rum och prata med många intagna.

Olle Jonasson har arbetat som fängelsepastor på anstalten i tre år. När vi går runt på området möts han av glada tillrop och hejanden. Han är här en dag i veckan och dagen avslutas alltid med en andakt.

“Du kommer väl på andakten?” ropar han till en av killarna.

Under debatterna i årets val stod ofta en fråga i fokus: den ökande gängkriminaliteten. Hittills i år har det skett runt 300 skjutningar, varav 50 dödsskjutningar, vilket gör året till ett sorgligt rekordår. Samtidigt har kriminaliteten i stort gått ned i Sverige, vilket inte framkommit lika ofta. Men faktum kvarstår - det grova våldet har ökat markant.

“Frustrerad över debatten”

Detta har fått många politiker att snarast tävla med varandra och i allt högre röstläge kräva längre straff, hårdare tag. Regeringen har lagt ett 34-punktsprogram med förslag på straffskärpningar och andra åtgärder, och partierna i oppositionen har kommit med allt mer långtgående förslag: visitationszoner, statusnedbrytande straff, till och med adhd-testning av små barn.

– Jag blev mer och mer frustrerad över denna debatt, och det var det som gjorde att jag före valet skrev en debattartikel i DN, berättar Olle Jonasson.

– Jag kände: kom igen, sluta! Debatten innehöll så mycket av förenklingar och slagträn i ett slags ren populism. Här krävs det att vi arbetar tillsammans, att vi enas över partigränserna. Det handlar om en generation pojkar som dör framför våra ögon!

I artikeln vädjar han till politikerna om att lyssna på vetenskapen och att tillsammans arbeta för att hitta sätt att bekämpa brottsligheten. All forskning visar att hårdare straff inte har den effekt man hoppas på. Det är annat som behövs.

Jag frågar under dagen på Svartsjö ett tiotal intagna om hur de ser på debatten under valet, om hur kriminalitet kan bekämpas och om hur de själva ser på sin situation. Om vad de skulle vilja säga till politikerna.

“Politikerna kommer inte hit”

På snickeriet möter jag en medelålders man som inte vill uppge sitt namn. Han har bara gott att säga om Svartsjöanstalten, men han är besviken på att han inte får ringa hem så ofta som han vill. Anders som står bredvid honom och kapar virke, tycker att resurserna till skolan på anstalten är för dåliga, och han är besviken över att de politiker som talar så mycket om kriminalitet aldrig kommer på besök på anstalterna. Själv har han tidigare deltagit i klosterverksamheten på Kumla.

– Vad det betydde för mig? Allt! säger han med emfas.

Klosterverksamheten är numera pausad.

– Den har man tagit bort, liksom tolvstegsprogram och flera andra evidensbaserade verksamheter, berättar Olle Jonasson.

– Tolvstegsprogrammet är ju inriktat på missbruk, men jag tror att man skulle kunna hitta liknande program för till exempel gängkriminella.

Orolig inför frigivningen

Utanför köket stannar vi och pratar en stund med några män som äter middag, i dag en välfylld hamburgertallrik. Vad skulle du vilja säga till politikerna? frågar jag männen i gruppen.

– Vi vill ha högre lön! Nej förresten, jag tar tillbaka det. Jag gör som politikerna, först säger jag en sak och sedan drar jag tillbaka det, skojar en äldre man medan han tuggar i solskenet.

Vid hans sida sitter en mer tystlåten ung kille, Chippen. Jag ställer frågan även till honom. Han berättar att han snart ska lämna anstalten, och att han är lite nervös inför hur livet ska bli. Han säger att han vill hitta ett jobb, men att han nu är “prickad” och får svårt att få arbete. Vad vill han säga till dem som beslutar om kriminalvården?

– Det handlar om att hitta mål så att man vill ta tag i sitt liv, säger han. Det viktigaste är att få en ny chans. Alla kan göra fel. Jag vill börja om, för jag pallar inte att hålla på så här längre.

Måste byta liv

Han hoppas på jobb hos en släkting, och säger att han måste byta umgänge och byta liv. Vi går vidare mot den nybyggda delen av anläggningen. Rummen är ljusa, det är vita väggar överallt. Varje intagen har eget rum, där ryms en säng, ett skrivbord, en tv och kanske några böcker. Många har foton av älskade familjemedlemmar på väggen. Men trots vita väggar och ljust trä finns det ett mörker som då och hotar att bryta igenom, som en mörk vind av oro: vad kommer att hända när man kommer ut? Hur hanterar man det som hänt?

Olle hejar på en man som då och då vill ha bönestunder med honom. Här finns både kristna, muslimer, ateister och agnostiker. Det finns, säger Olle Jonasson, stora andliga behov även om de privata samtalen här är färre än på häktet, där han har ett trettiotal samtal varje vecka och får höra många livsberättelser. Där träffar han många av de gängkriminella man nu talar mycket om.

Ser ingen väg in i samhället

Utanför nybyggnaden möter vi Hakim, som sitter med ett gäng unga killar runt ett bord. De skrattar och skojar lite när vi kommer, men blir snabbt allvarliga. Jag frågar Hakim och Gabosh om de tror att skärpta straff får effekt på kriminaliteten. Båda skakar på huvudet.

– De har tagit bort ungdomsrabatten, och ändå ökar skjutningarna, säger Hakim. Han lägger till:

– Det finns ingenting som politikerna inte redan vet. Nyckeln är att erbjuda jobb och boende. Utbildning. Och kanske en morot när du kommer ut och ska bryta en kriminell bana, för många är vana vid en annan livsstil.

Jag gissar att han syftar på de andra “morötter” som ett fortsatt kriminellt liv kan ge: pengar. Han tycker att kriminalvården inte är vård, utan förvaring.

– Den har inte gett mig nånting. Skärpta straff kommer inte att hjälpa. Du blir mer kriminell när du kommer ut.

Han har själv inget hopp om att kunna bryta sin bana.

– Jag ser ingen möjlighet att komma in i samhället. Det enda man tänker på när man kommer ut är säkerheten. Åker man fast, så okej, då är det så, då får man ta det.

“Ger möjlighet till eftertanke”

Reza, som vi möter strax före andakten, ser lite annorlunda på livet. Han håller med Hakim om att skärpta straff inte är rätt väg. Politikernas prat är en gryta som redan är varm som de hettar upp ytterligare, menar han.

– Det kommer inget gott ur detta att kräva hårdare straff. Men gemene man går med på den här retoriken, det är ett samhällsproblem. Om några år är den intagne frigiven. Och vad händer då? Det blir mera hat. De vet inte vad de leker med.

Men själv har han börjat se vägar ut, säger han.

– Jag har fått god hjälp av Olle. Han vet hur man kan tänka. Att vara intagen ger också en möjlighet till eftertanke.

Just den möjligheten till reflektion är det som samhället borde ta till vara, menar Olle Jonasson.

– Det är när människor är i åtgärder som man har möjlighet att påverka. Det viktigaste här är personaltäta anstalter.

“Vi har blivit monster där ute”

Han säger att han ibland jämför gängkriminaliteten med de barnsoldater som fanns till exempel i Uganda. Även där handlade det om unga som har tappat en moralisk kompass, de inre signalerna. Det är unga som gått över alla gränser. Det är som en säkring som går, menar han:

– En kille sa till mig: ´Vi har blivit monster där ute, pastorn´.

I Uganda satte man tidigare barnsoldater i skolor, återupprättade gränserna, säger Olle Jonasson.

Kan du förstå att många människor blir rädda för det ökande skjutvåldet och att man därför vill öka straffen?

– Ja, självklart. Jag förstår det, och jag upprörs också av våldet. Men det är trots allt en begränsad del av befolkningen som drabbas av detta. Samtidigt är det pojkar som dör där ute. Det behövs fler som tänker: det hade kunnat vara min son. Min bror. Mina syskonbarn.

Själv tror han på samlande insatser på många områden: fler poliser, bättre skola, mer sociala insatser för att bryta utvecklingen i de parallellsamhällen som växt fram och där samhället “tappat utvecklingen helt”. Här behöver också kyrkan “steppa upp”, säger han.

Kommer från fattig-Sverige

– Det här är en grupp som kommer från nuvarande fattig-Sverige. Det finns en aspekt av det hela som handlar om en bristfällig integration. Men det är inte de flyktingar som kom 2015-2016 som finns i gängen, utan det är killar som har växt upp i Sverige. De har levt med små förhållanden, ofta har papporna abdikerat medan mammorna kämpar på. De har inte råd att gå på fotbollsträning och de kan inte få de där dojorna alla drömmer om. Sen kommer någon och säger: ´gå med det här dit och dit du får en femhundring för det´. Och så eskalerar det. Det är som ett gift.

En del av de unga kriminella försörjer resten av familjen, berättar Olle Jonasson. Vi återkommer till pudelns kärna: pengar. Ska man få bukt med den tunga kriminaliteten, krävs att det som alstrar pengarna – knarket – slutar flöda.

“Var finns alternativa gemenskaper?”

Till sist handlar det också om att skapa ett samhälle som inte bara värderar materiella ting, framgång i form av statusprylar och pengar.

– Om vi bara bygger ett materiellt samhälle där statussymboler värderas, är det detta vi förmedlar. Vi talar om att man måste älska sin nästa, och alla ställer upp på det. Men var finns förebilderna, var finns de alternativa gemenskaperna som visar på något annat?

Vad ger då honom hopp i den ibland mörka värld av brott där han befinner sig?

– I kriminalvården: människor med passion för sitt jobb, människor som har bevarat empatin. Sedan finns det enskilda människors förvandling som ger hopp. Sebastian Stakset, till exempel. Han ger också hopp åt andra, det ser jag i häktet där hans bok går åt. Jag har också sett människor söka avhopparprogram, och killar som tar sina bröder från “orten” för att rädda dem.

Det är dessa människor som blir ljuspunkter, säger Olle Jonasson. Själv betonar han att hans jobb inte alls är så tungt som människor tror.

– Folk säger: hur orkar du? Men jag tycker att det ger jättemycket energi. Jag har aldrig gjort något bättre! Jag tror också att vår Herre Jesus Kristus har bundit sig vid orden om att ´jag var i fängelse, och ni besökte mig´.

Vi går in och börjar ställa i ordning för andakten. Den hålls i skolans lokaler, så stolar måste flyttas. Vi sätter dem i en ring. Sedan strömmar männen i olika åldrar och av olika nationaliteter in. Olle tänder ett ljus och läser ett bibelord. Sedan sjunger vi tillsammans, det blir ibland lite olika tonarter, men det spelar mindre roll; vi sjunger tillsammans med kraft. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.