”Framgången för den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan beror på Ordet”

– Hemligheten till Mekane Yesus-kyrkans framgång är att allt kyrkan gör bygger på Ordet. Vare sig man läser, studerar, förkunnar eller sjunger handlar det om Bibeln. Det är i sanning en Ordets kyrka, säger Ezra Gebremedhin, docent vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Ezra Gebremedhin gläds naturligtvis över framgångarna för hans hemlands kyrka i Etiopien. Men han menar att man nog måste ta statistiken med en nypa salt.

– Mekane Yesuskyrkan uppger till exempel aldrig hur många som utträtt ur kyrkan eller hur många som dött, som Svenska kyrkan gör, säger han.

Förklaringen till att den lutherska kyrkan i Etiopien växer är enligt Ezra Gebremedhin först och främst att det är en lekmannaorienterad kyrka. Verksamheten är hela församlingens angelägenhet, och inte bara de anställda prästernas eller diakonernas ansvar, säger han.

Ezra Gebremedhin pekar också på bönens och fastans betydelse. I Etiopien utmanar kyrkan verkligen Gud på livets alla områden. Det kan gälla mat, hälsa och under, säger han.

Berättarkonsten blommar

– Mekane Yesus är en luthersk kyrka, men en synnerligen karismatisk kyrka. Man praktiserar handpåläggning och smörjelse med olja och räknar med att Gud griper in.

Men samtidigt varnar Ezra Gebremedhin för att idealisera det som sker. Det finns många konstiga tolkningar och problem med splittring, och mötena kan bli väl känslomässiga, ja, rent av kaotiska, säger han.

– Men mitt i alla brister finns en varm, medmänsklig omsorg. Gemenskapen är stark, folk kallar varandra bröder och systrar, och talar om varandra som andliga mödrar och fäder. Att folk vänder sig till kyrkan beror också på nöden och de stora behoven. Här verkar folk mer självsäkra, även om ensamheten är stor.

Svenska kyrkan är lite för stel och formell i sitt sätt att fira gudstjänst, tycker Ezra Gebremedhin.

– Men ibland kan jag känna tacksamhet också över stelheten, när jag tänker på hur rörigt det kan bli i Etiopien. Men vi är för begränsade till kyrkan, och det formella tar udden av budskapet. I Etiopien fungerar kyrkan nästan mer utanför kyrkan, och varje församling har också särskilda predikoplatser där folk möts i en naturlig miljö.

– Svensk predikan är alltför resonerande. Det är bra, men räcker inte. I Etiopien blommar berättarkonsten, och förkunnarna utmanar också människor att ta ställning. Där har Svenska kyrkan kanske en del att lära, menar han.