Gunilla Hodkin: Målet är att sätta stopp för den här verksamheten

När världspressen målade upp de svarta rubrikerna om övergrepp som begåtts inom Katolska kyrkans institutioner världen över var det som att lyfta på ett lock, plötsligt dök det upp otäcka historier från alla väderstreck, och kritiken nådde ända längst upp i hierarkin, till påven.

Även Sverige fick sin beskärda del av pedofilskandaler, och den katolske biskopen Anders Arborelius sa sig vara villig att avgå på grund av att han i ett själavårdssamtal fått reda på övergrepp som begåtts i Sverige, men sedan inte gått vidare med någon utredning.

Personlig berättelse

Efter det kommer Gunilla Hodkin in i bilden. Hon är den första, och hittills enda, som träder fram med både namn och sin personliga berättelse om sexuella övergrepp på en katolsk institution i Sverige. Hennes berättelse sprids i en rad medier, där hon berättar om hur en amerikansk präst först gjorde närmanden, sedan våldtog henne, och sedan också bjöd in andra män som deltog i övergreppen. Våldtäkterna pågår under några månader våren 1969, när Gunilla Hodkin tillsammans med sina två syskon tas om hand av Katolska kyrkans barnverksamhet. Förutom prästen som våldtar pekas även nunnorna ut som ansvariga, eftersom de är väl medvetna om vad som pågår. Gunilla Hodkin pekar också ut dem som ansvariga för sin lillebrors död, eftersom de inte fört honom till sjukhus när de sett att han var svårt sjuk.

Bearbetar sina upplevelser

Gunilla Hodkin har bland annat skrivit en bok för att bearbeta sina upplevelser, och säger att det hjälpt henne med att våga gå ut med sin berättelse offentligt.

- Nu har jag gått in i en annan fas, där målet är att sätta stopp för den här verksamheten. Kyrkan måste sätta stopp för sin pedofilverksamhet, säger Gunilla Hodkin när Dagen når henne på telefon i sitt hem i Nya Zeeland.

Hon berättar att sedan hon trädde fram offentligt har det varit väldigt intensivt, och många tidningar har ringt för att få höra henne berätta. Nu har det börjat lugna ner sig, även om media fortfarande hör av sig.

Var det skönt att befinna sig i Nya Zeeland när skriverierna drog igång?

- Ja, på sätt och vis. Även om det hade varit bra att veta om vad som pågår i Sverige. Jag känner bara till vad som går att läsa i tidningarna.

Du var fyra år när du blev utsatt för sexuella övergrepp. Hur tydliga minnen har du?

- Vissa minnen är kristallklara, de kan komma när som helst på dygnet, och plötsligt befinner jag mig där igen. Speciellt nu de sista veckorna, då allt blivit mer verkligt, säger Gunilla Hodkin.

- Min kropp vet mycket mer än vad jag vet. Exempelvis har jag levt med oerhörda tarmproblem hela mitt liv, och de senaste åren har de förvärrats. Jag har varit hos läkare, och de säger att det inte finns någon medicinsk förklaring till problemet. De säger att det troligtvis är ett trauma som ligger bakom, helt enkelt.

Konstant maginfluensa

Gunilla Hodkin beskriver det som att leva med konstant maginfluensa, och hon tror att det är hennes kropp som reagerar på de grova våldtäkterna hon utsattes för som barn. Övergrepp som förföljt henne genom livet, och som inte är lätta att prata om. Gunilla Hodkin har därför full förståelse för dem som vill vara anonyma med sina anmälningar om sexuella övergrepp, och hon tror också att det finns de som inte vill anmäla heller.

- De vill inte återuppleva det de varit med om.

Hur har övergreppen påverkat ditt liv?

- På så oerhört många plan att det är svårt att ge ett enhetligt svar. Psykologiska besvär, självmordsförsök, ett destruktivt leverne, ett uruselt immunförsvar.

Gunilla Hodkin har under årens lopp bearbetat sin barndoms trauman genom terapi och hon har också utbildat sig i psykologi, där hon specialiserat sig på ett område som heter transpersonell psykologi, eller andlig psykologi som hon väljer att kalla det. Hon har själv ingen katolsk bakgrund, och beskriver sig själv som andligt intresserad, men inte religiös.

Nu har det gått en tid sedan du skickade in din anmälan, har du fått ut det du ville?

- Nej, absolut inte. Katolska kyrkans förhållningssätt är under all kritik. Deras agerande är förolämpande och en fortsättning av kränkningen mot mig. Jag har inte sett mer än ord, och ord är så pass billiga. Jag vill se att de agerar, att de grundligt granskar kyrkans verksamhet så att de slutar förgripa sig på barn. Jag vill att de på fullaste allvar går till botten med det här.

Utredningen de ska göra, har den satts igång?

- Jag har inte hört något, mer än det jag läst om i tidningar. Jag hade förväntat mig att kyrkan skulle kontakta mig. Jag hade förväntat mig att de skulle ringa. Men det händer ingenting, det är som om de förväntar sig att det här bara ska försvinna med tiden.

- De vill exempelvis att folk som utsatts för övergrepp ska träda fram och anmäla, men de berättar inte hur de ska göra. För mig tog det tio dagar innan min anmälan kom fram. Folk som mår dåligt kommer inte att lägga sin energi på att ringa och mejla runt i tio dagar.

Du har berättat om hur din lillebror dog i nunnornas vård, men vad hände med din storasyster som också var med under tiden i kyrkans barnverksamhet?

- Jag vill inte uttala mig om min familj, säger Gunilla Hodkin.

Hon har heller inga namn eller någon information om de andra barnen som vistades i barnverksamheten där hon var. Och dokumenten därifrån är förstörda. Den informationen fick Gunilla Hodkin från en nunna när hon för tio år sedan besökte klosterområdet hon en gång bodde i som barn. Förutom en brand och en översvämning ska prästen som förgrep sig på henne ha varit med och förstört dokumenten.

- Det har varit en mörkläggning i värsta maffiosoanda. Det här är organiserade brott, inga tillfälligheter. Det har handlat om att skydda en pedofilverksamhet. Se vad som hände i andra länder, det är som att lägga ett karbonpapper på händelserna. Präster som förgriper sig på barn blir förflyttade. Det är så de gjort, flyttat förövarna till ett annat ställe, och det har utförts på samma sätt över hela världen. Jag tror inte att Katolska kyrkan har förstått innebörden och konsekvenserna av de ofantligt grova övergrepp som de tillåtit ske.

Har du själv barn?

- Nej. Jag tror inte ens att jag är fertil.

Gunilla Hodkin tror att det beror på de övergrepp hon utsatts för som barn, och att infertilitet är vanligt bland människor som blivit sexuellt utnyttjade som barn.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.