Hon skulle besöka familjen i Iran - blev torterad i månader

Under de pågående protesterna uppmärksammas den iranska regimens blodiga och brutala metoder. Vi möter Romina som växt upp i Sverige men har rötter i Iran. Hennes berättelse är en av många om hur kvinnor lever med sår efter vad regimen utsatt dem för.

När nära släktingar till Romina blivit kristna leder det till en lång process av skenrättegångar och psykisk tortyr på plats i Iran.

- Jag tänkte att det inte fanns någon annan utväg än att ta livet av mig, säger hon i dag, 30 år senare.

Romina, som egentligen heter något annat, har rötter i Iran men växte upp i Sverige. Tidigare har hon inte vågat uttrycka sig offentligt om något som berört Iran. Men nu, under de pågående protesterna för frihet och demokrati efter Jina Ahminis död och med hundratals demonstranter i händerna på polisen, har Romina känt att hon inte vill vara tyst. När Dagen kontaktar henne är hon därför villig och beredd på att dela med sig av sin berättelse under anonymitet.

“Han skulle trycka in en penna i mitt öga om jag inte svarade på hans frågor”

Det hela utspelar sig 1993, då hon och hennes mamma flyger till Iran för att hälsa på Rominas moster i Teheran. Romina är 14 år gammal. De kommer fram på en fredag men redan måndagen veckan därpå knackar två män på mosterns dörr. Männen är helt okända.

– De var väldigt trevliga mot oss och välkomnade oss som sina landsmän. Sedan gav de oss ett kuvert och gick därifrån. Vi öppnade kuvertet och i den var en kallelse till domstolen, måndagen veckan efter. Mamma och min moster blev rädda, undrade vad det var de ville oss. Ingen förstod varför, berättar Romina.

Måndagen kommer. Med svarta, heltäckande kläder går de in i rättegångssalen. Vid podiet står männen som tidigare hade knackat på och varit trevliga. Men nu börjar de verbalt attackera Romina och hennes mamma. Männen hade nämligen hittat bevis på att nära släktingar till dem blivit kristna.

– Ena mannen tog en penna, kom nära mig och frågade en massa frågor. Han sa att om jag inte svarar så skulle han sticka pennan i mitt öga. Han stressade upp mig så mycket att jag började gråta. Då sa han att om jag börjar gråta skulle han trycka pennan in i min mun. Det var första dagen.

Den då 14-åriga Romina och hennes mamma separeras. Mamman förhörs i ett rum och Romina blir inlåst i ett annat, drygt en kvadratmeter stort. Efter flera timmar släpps hon ut. Polisen skriker på henne och försöker få henne att uppge namn hon inte känner igen. Romina gråter och frågar efter sin mamma. Till slut kommer en man och knuffar in henne mot väggen, han kan adressen till mostern utantill. Romina skickas iväg till mostern i en taxi. Väl där ringer telefonen, och mostern svarar. När samtalet är över berättar mostern med allvar i rösten:

– Din mamma är i Evinfängelset.

Romina hade då ingen aning om att det var det värsta fängelset i Iran, där många politiska aktivister sitter fängslade. Romina ringer upp numret igen. När hon hör att en vakt svarar i andra ändan börjar hon, med en blandning av halvdan persiska och engelska, genast att skrika och fråga efter sin mamma.

Svaret hon får är oväntat.

– Han sa tyst: “Lilla flicka, snälla, lägg på. Vill du se din mamma, och förbli fri, så lägg på.” Min moster hörde det och sa: “Gör som han säger. Han försöker rädda oss”, säger Romina.

När Romina berättar understryker hon att det finns de som jobbar för myndigheterna som inte nödvändigtvis vill göra allt de måste utföra, som den här vakten.

En vecka senare släpps mamman. Hon berättar att hon blivit torterad, både fysiskt och psykiskt. I cellen bredvid hade vakterna tagit in en kvinna som låtsades vara Romina. De fick det att låta som att hon misshandlades och ropade på sin mamma för att få hjälp. Mamman hade då i förtvivlan rivit sig i håret, skrikit och bett dem att sluta.

Högt pris för frihet

Fyra månader går. Varje morgon tvingas Romina och hennes mamma gå till domstolen. Mellan förhören är de i väntsalen och Romina observerar interaktionen mellan medborgarna och moralpolisen vid olika tillfällen. Hon ser hur unga aspirerande pojkar tränas av moralpoliserna att hänsynslöst bemöta och förhöra människor. De gör det genom att gå fram till någon som sitter, ställa en fråga och kräva ett svar. När personen väl svarar, reagerar aspiranten genom att slå personen och skrika på den att “hålla käften” innan den hinner prata klart.

Vid ett tillfälle ser hon på när moralpolisen tar in tre ungdomar, två pojkar och en flicka. De misshandlas framför alla i väntsalen. När poliser från polismyndigheten kommer ut och frågar moralpolisen om orsaken till detta svarar de att det inte spelar någon roll vad ungdomarna gjort – de fick bara huvudvärk av dem, och de bör lära sig en läxa. Polisen ifrågasätter inte motiveringen utan sätter ungdomarna i förvar.

Vid ett annat tillfälle ser Romina hur en äldre kvinna utpressas på en stor summa pengar av moralpolisen. Om hon inte kan leverera den summan hotar de att döda hennes barnbarn och dumpa hans kropp med en sopbil framför hennes hus. Romina tillägger att lik som dumpas från sopbilar framför de anhörigas hem är något som ofta förekommer.

Inne i rättegångssalen beskriver Romina varje besök som en typ av skenrättegång med avsikt att skrämma och tortera dem psykiskt.

– Vi hade liksom inget att säga. När vi väl svarade på en fråga skrek de “håll käften”. De spelade med ens psyke. En man som skrek på oss drog ut min tunga och hade en sax. Jag trodde han skulle klippa av min tunga innan han sa “kolla på den här apan” och skrattade, tillsammans med alla andra som satt där. Mamma skrek “vad gör ni? Det är ett barn!”

Förhören ägde rum i olika typer anläggningar. Romina och hennes mamma blev ofta skjutsade i en buss mellan de olika platserna. Varje gång behövde de ha på sig ögonbindel, men vid ett tillfälle var det inte så. Romina minns starkt.

– Den här bilden har låst sig fast i mitt minne. Vi satt i en buss. De bromsar in. Längs vägen står runt 10 till 15 unga killar och tjejer uppradade med böjda knän, händerna bakom ryggen och med ögonbindel framför en stor grotta. Bakom dem stod en man med gevär som var redo att skjuta dem. Jag började hyperventilera. Och vakterna i bilen sa “Ser du? De här är svin. Precis som du”, berättar Romina.

När de kör förbi ungdomarna hör Romina flera skott. Hon börjar kräkas.

– “Vad har de ens gjort?” tänkte jag. De hade nog inte gjort något mer än att begära lite mer frihet. Och det var priset.

“Ingen annan utväg än att ta livet av mig”

Efter tre månader ytterligare av förhör och rättegångar får Romina och hennes mamma beskedet att de får lämna landet. Man ansåg att de inte var skyldiga till något. Mamman och Romina gläds åt nyheterna. De får inte tillbaka sina riktiga pass, utan får istället liknande legitimation med deras foton på. Släktingar skjutsar dem till flygplatsen. Det går smidigt - de får till och med gå förbi säkerhetskontrollerna.

Väl vid gaten ser de att poliserna står där. Poliserna hånskrattar.

– De sa “trodde ni verkligen att ni skulle få åka hem?”. De tog oss tillbaka. De mobbade oss. De psykade oss. Jag spydde hela tiden. Mamma grät och svimmade av. Och jag tänkte att det inte fanns någon annan utväg än att ta livet av mig, säger Romina.

Väl tillbaka får Romina och släkten reda på att någon försökt kidnappa Romina för att pressa ut henne på namn. Mostern bestämmer sig därför att det är för farligt för Romina att synas – till och med i hemmet, på grund av insyn från alla fönster. Hon måste därför gömma sig i källaren tills vidare.

Mostern hittar på en ursäkt till domstolen om att Romina är dödligt sjuk och därför inte kan dyka upp på rättegångarna.

Under tiden blir Rominas hälsa mycket sämre. Hon kräks mycket, tappar hår och hennes menscykel är ur fas, med blödningar så ofta som en gång i veckan. Mamman fortsätter att gå till domstolen varje morgon.

En dag får de samma besked om att de tillåts åka hem. Men den här gången är ingen lika optimistisk. Som väntat står polisen vid gaten på flygplatsen. De får se Rominas tillstånd, men anser att hon är tillräckligt frisk för att dyka upp på rättegångarna. Släktingarna uppmanar därför Romina att spela dum när hon väl förhörs, för att komma lindrigt undan. Romina gör grimaser, blinkar och stammar under förhören. Hon blir hånad, men de låter henne vara till slut. När förhörsledarna vänder sig mot mamman vill de veta varför hon, en muslim, kunde tillåta att dessa nära släktingar blivit kristna.

– De är vuxna och har ett eget liv. Man väljer själv sin tro, svarar mamman.

Romina blir orolig för sin mamma, men överraskande nog är det ingen som säger något tillbaka.

En dag händer det oväntade. En utav männen som hänsynslöst förhört Romina och hennes mamma kommer fram till dem, och i sina händer håller han deras riktiga pass. Med huvudet böjt önskar han dem allt gott och ger tillbaka passen. De förstår inte vad som ligger bakom den ändrade inställningen, men tar emot sina pass, packar sina saker och åker till flygplatsen. Den här gången får de äntligen åka hem till Sverige, efter nio långa månader.

”Min största rädsla är att det blir tyst”

Romina berättar att även om hemresan var en lättnad så var hon så traumatiserad att hon fortfarande trodde att någon var efter henne. Hon blev våldsam mot sina klasskamrater och hade svårt att vara i trånga utrymmen. Men samtal med kuratorer hjälpte henne att hantera det.

I dag är hon troende kristen och mår bättre, även om nyheter från Iran väcker minnen. Tidigare har hon undvikit att yttra sig om något relaterat till hemlandet, men nu är det annorlunda.

– Jag har inte vågat säga något. Jag är fortfarande rädd för vad de kan göra. 2009 var det en demonstration i Iran och jag fick PTSD. Allt kom tillbaka. Men nu känns det som att det är droppen. Jag delar saker på Facebook, och jag vill inte vara anonym.

Romina känner hopp för Iran, men oroas för att protesterna ska stilla sig. Hennes bön är att demonstranterna ska våga fortsätta och att de statligt anställda med en diskret hjälpsam inställning ska få mod att säga ifrån.

– Jag vet att Guds kärlek är stor, och därför ber jag att det här inte ska stilla sig. Det är min största rädsla just nu, att det börjar bli tyst.