I Vänga och Loo är de flesta invånare med i Equmeniakyrkorna

Det är nästan som att stiga in i en annan tid. Det vita missionshuset i Vänga lyser i majsolen där det ligger på höjden med utsikt över åkrar och fält. Inne i kapellet dukas det fram hembakt till kyrkkaffet och människor som känt varandra sedan barnsben hälsar och pratar med varandra. Hur gick det egentligen i Göteborgsvarvet? Jaså, en förkylning ställde till det?

Många liknande missionshus har lagts ner och sålts de senaste decennierna, men här finns inga sådana planer. Den här söndagen är det nästan 30 personer i kyrkbänkarna, de flesta i övre medelåldern och äldre, men även en barnfamilj.

– Vi saknar en söndagsskola. Det är förutsättningen för att barn och föräldrar ska komma med i församlingslivet, men vi hoppas kunna starta det nu, säger Lisbet Larsson, som är ordförande.

Omfattande väckelse i Vänga

Församlingen i Vänga grundades 1875, mitt i en mäktig väckelse som drog fram över bygden. Då omvände sig människor och lämnade alkoholmissbruk bakom sig, och varje liten by fick sitt eget missionshus. Snart växte det fram ett omfattande barn- och ungdomsarbete, något som präglat flera generationer.

De flesta barn med i församlingens verksamhet

På många håll är det fortfarande en majoritet av alla barn som åtminstone någon period i livet är med i församlingarnas verksamhet.

– Jag kom till tro när jag gick i söndagsskolan här, säger Monika Jonsson, som är vice ordförande.

Därför lever församlingen

Församlingen har länge haft omkring 50 medlemmar, och det i en by som bara är några hus. Hur kommer det sig att församlingen är så livaktig? Lisbet tror att den starka lokalanknytningen är viktig, den gör att människor har nära till kyrkan.

– På många andra ställen har församlingar slagits samman till en. Men här har vi varit tydliga med att vi vill vara kvar och att det ska vara en kyrka i varje by. Vi ger inte upp! säger hon.

I Loos kyrka finns liv

Byn Loo är ännu svårare att upptäcka än Vänga. Det som är centrum är egentligen bara några bostadshus vid en vägkorsning. Ja, och så ligger den stora vita frikyrkan där förstås, märkligt ensam mitt ute i ingenstans. Inte en människa syns till.

Men går man in så upptäcker man att här finns liv. I den helt moderna kyrksalen pågår lovsång. Närmare 50 personer är samlade för att fira gudstjänst.

300 invånare i bygden - hälften i kyrkan

Under kyrkkaffet berättar diakonen Marita Segerlind om engagemanget i bygden.

– Man brukar räkna med att det bor 300 till 400 personer i Loo. 150 av dem är med i församlingen, säger hon.

Medlemmar: Församlingen lyfter hela byn

Ett av de unga paren i församlingen är Emanuel och Johanna Björling. Han har växt upp i trakten, medan hon har rötterna på annat håll. De är övertygade om att församlingen påverkar hela byn positivt.

– Det man märker är att det är väldigt lätt att komma in i gemenskapen. Man är väldigt öppen och omtänksam i byn, säger Johanna.

Det mesta av församlingslivet bygger på idealitet. Även för Emanuel och Johanna är det viktigt att engagera sig, de är båda scoutledare och har hand om några av alla de barn som vill vara med. I de tre byar som samarbetar kring den verksamheten finns närmare 100 scouter.

– I min patrull är de flesta av barnen inte från kyrkliga familjer, säger Emanuel.

Flyttar till Loo - inte från

Emanuel och Johanna är inte ensamma om att flytta till Loo. Till skillnad från många andra delar av Sverige så avfolkas inte byarna runt Anten, många unga kommer tillbaka hit efter studier.

– Vi ser väldigt positivt på framtiden, det här är en framtidsbygd, säger Mats Gustafsson, som är vice ordförande i församlingen.

Jonatan Sverker

Jonatan Sverker är tidigare reporter på Dagen.