Jackelén och Arborelius: Kyrkornas mål är att nå full enhet

På 1500-talet klövs den kristna kyrkan mitt itu. Reformationen är en händelse som ändrade historiens lopp, och förde även med sig religionskrig där lutheraner och katoliker lyfte svärdet mot varandra.

Men nu är de stora konflikternas tid förbi. Religionskrig har förbytts till religionsfred, och den 31 oktober ska lutheraner och katoliker samlas i Lund för att tillsammans visa för omvärlden att de är eniga.

Nåja, inte om allt.

Historiskt ögonblick

Dagen bjöd in Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan, och Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, för att höra deras tankar inför det kyrkliga stormötet.

Vad kan vi förvänta oss?

– Något som har potential­ att bli riktigt historiskt. Det är första­ gången på 500 år som man på den här nivån gemensamt uppmärksammar reformationen, säger Antje Jackelén.

– Det här är redan historiskt, och det kanske vi inte förstår i vår del av världen, säger Anders Arborelius.

Han säger att det är ett profetiskt tecken, att detta stora ekumeniska möte sker i just Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder.

Rom och Genève

Den gemensamma gudstjänsten i Lunds domkyrka, den 31 oktober, är avslutningen på 50 år av dialog mellan ”Rom och Genève”, det vill säga högsätet för den katolska kyrkan respektive­ Lutherska världsförbundet.

Bland annat har kyrkofamiljerna inför Lund enats om fem så kallade imperativ, fem punkter de är överens om.

Och ställd inför det svåra testet visar Antje Jackelén att hon känner till samtliga, exempelvis att de båda kyrkorna ska utgå från det gemensamma, vara synliga med enheten och beredda att förändras i dialog med varandra.

Nå full enhet

När kyrkoledarna träffas på Dagens redaktion märks det att de talat om de här frågorna tidigare. De räds inte oenigheten. Exempelvis att ärkebiskopen Antje Jackelén som kvinna inte ens skulle kunna bli prästvigd i katolska kyrkan.

Frågan sopas inte under mattan, och Jackelén plockar helt frivilligt upp ämnet under samtalets gång, inte bara när hon får en direkt fråga.

– Det är en stor sorg när vi ser att så välutbildade kvinnor i katolska kyrkan inte får tillträde, säger Antje Jackelén.

En annan stötesten är att lutheraner och katoliker inte kan fira nattvard tillsammans. Både Jackelén och Arborelius säger att det är vad de vill, även om det i nuläget finns olika teologiska tolkningar som reser hinder.

– Det finns en gemensam strävan att komma fram till den fulla enheten. Vi måste gå vidare i dialogen­, och ta upp de frågor där vi inte är överens, säger Anders Arborelius.

Vad menar du med den fulla enhet?

– Det är den första frågan vi måste komma överens om. Men vi betonar att det måste bli en synlig enhet, att vi är ett.

Antje Jackelén fyller på:

– Synlig enhet är oerhört viktig, men det är inte samma som att ha en organisatorisk enhet, en enda världskyrka.

Skillnader finns, men blir allt mindre, vilket Anders Arborelius påpekar när påvens roll kommer på tal.

– Reformation och påve var något man tidigare inte kunde förknippa med varandra, men nu blir det så. Det är ett litet steg vidare.

Hur ser framtiden ut efter mötet i Lund, finns det någon fortsättning?

– Det kan inte bli ”business as ususal”, det kan inte bli som om det inte har hänt, svarar Antje Jackelén.

Exakt hur framtiden blir låter hon däremot vara osagt. Anders Arborelius tar upp att mötet sker på absolut högsta internationella nivå, men vill också betona att det sedan finns andra nivåer av samarbete, såväl nationellt som lokalt, samt att även andra kristna samfund finns med. I Sverige finns redan en upplogad ekumenisk väg, de flesta kristna samfund är med och samarbetar i paraplyorganisationen Sveriges kristna råd.

Även om minnet av reformationen, och försoningsmötet i Lund, främst är en sak mellan katoliker och lutheraner vill både Jackelén och Arborelius betona att ekumeniken i Sverige är mycket bredare än deras respektive kyrkor.

Det har varit mycket fokus på påven­. Finns det en risk att han tar över, att det blir för mycket påve?

– Mycket har han redan tagit över, i medierna fokuserar man mycket på påvens besök, säger Anders Arborelius.

Om det är bra eller dåligt, det beror nog en del på tycke och smak. Men:

– Det är viktigt att få fram budskapet att det här inte är ett vanligt påvebesök, utan det är något utöver det vanliga, fyller Antje Jackelén på med.

– Påven kommer inte på besök utan är tillsammans med Lutherska världsförbundet den som inbjuder.

Bäst hos den andre

I slutet av intervjun fick de båda kyrkoledarna frågan vad de gillade mest med den andres kyrka. Katoliken Anders Arborelius berättade då om sina egna rötter, innan han som 21-åring blev katolik.

– Jag älskar Svenska kyrkan för att den gett mig mitt dop, och jag känner oerhört många goda kristna som har stöttat mig i min tro, berättade han.

Kyrkan som familj

Antje Jackelén tog upp att många katoliker ser kyrkan nästan som en familjemedlem.

– Jag har ofta mött katoliker som varit kritiska mot sin kyrka, men som ändå säger att det här är min kyrka, hit hör jag, det är som min familj. Jag kan bråka med min bror, men jag kan inte begära utträde ur min familj.

– I den protestantiska världen är det mer: ”Om det inte passar så går jag någon annanstans”.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.